BRODERSKAPETS ELD

M itch Dunford har varit medlem av högprästgruppen i Santee första församling i Santee stav i Kalifornien under de flesta av de 11 åren som han har bott där. ”Vår högprästgrupp har studerat skrifterna tillsammans och utfört missionärsarbete tillsammans”, säger han. ”Vi har gett välsignelser till varandra och andras familjemedlemmar. Vårt kamratskap är en naturlig bieffekt av att vi har hjälpt varandra ära våra prästadömskallelser.”

På söndagskvällen den 26 oktober 2003 drabbades högprästerna i Santee stav, liksom de flesta invånarna i San Diego County, av den största branden i Kaliforniens historia. I nästan 24 timmar drev vindar på omkring 20–30 m/s elden framför sig och brände ner hundratals hem. 13 personer dog.

Mitch Dunford stod ensam på kullarna bakom sitt hus med en trädgårdsslang i ena handen och en spade i den andra. Tidigare hade han tagit sin hustru Cathy och deras fem barn till ett hotell. När evakueringsordern drogs tillbaka återvände han hem för att se vad han kunde göra.

”Elden var omkring 1 meter hög och 9 meter bred”, säger broder Dunford. ”Den kom från två håll. Det var så tyst. Jag bara stod där och undrade om jag verkligen kunde stoppa branden själv.”

Under tiden stod stavspresidenten Chris Allred på stavscentrets tak med en kikare. När han såg att flammorna närmade sig familjen Dunfords hus började han ringa några samtal.

”Jag var ensam”, säger broder Dunford, med inte så lite rörelse i rösten, ”och sedan kom de en efter en — ’pojkarna’ från kvorumet och deras söner, alla med spade i hand. Jag var överväldigad, men ändå var det just så som det borde vara.”

Femton minuter senare kom den första anstormningen av eld.

”Vi slog ner elden och kastade jord på den”, säger Steven Schimpf, 15 år, som kom med sin pappa, biskop Randall Schimpf.

När vi hade klarat av den första eldvågen kom den andra. De slog ner den också.

En nyhetsfotograf klättrade upp till gruppen och blev häpen när han upptäckte att det bara var några män och pojkar från en kyrka som hjälpte en av sina egna.

”Det var rörande att vårt hem räddades av mina prästadömsbröder”, säger broder Dunford. ”Det är så typiskt för hur de är. Mina grannar kunde knappt tro att alla dessa män och pojkar bara kom och hjälpte till. Men vi vet att det är så man gör om man är medlem av ett prästadömskvorum.”