Familjens hemafton som ett missionärsredskap

Det var inte lätt att vara den enda medlemmen i kyrkan i min familj. Jag längtade efter ett sätt att dela med mig av allt jag hade lärt mig om kyrkan till min familj, men var rädd att de skulle beskylla mig för att försöka omvända dem. Jag kämpade med tvivlen. Jag visste att Herren ville att jag skulle berätta om evangeliet för min familj, men i över ett år var jag för rädd för att föreslå att vi skulle ha hemafton.

Slutligen, med hjärtat bankande av rädsla, bad jag till Herren om att få mod och styrka att föreslå för min familj att vi kunde ha en hemafton. Till min förvåning sade de entusiastiskt ”Ja!” till förslaget och vår relation har aldrig varit bättre.

Tack vare familjens hemafton har jag kunnat berätta om evangeliet och bära mitt vittnesbörd för alla, från min mamma till mitt treåriga syskonbarn. Vilken välsignelse det har varit att läsa Mormons bok med dem och få höra att de tror på det de läser. Dessutom har missionärerna fått komma hem till oss och hjälpa till med våra skriftstudier.

Den största välsignelsen är att trots arbete, skola och andra aktiviteter så har min familj bestämt sig för att vi ska samlas varje måndag och ägna en timme åt att lära oss mer om Herren. Genom att skratta, sjunga och knäböja i familjebön har vi känt en enorm frid och kärlek i vårt hem.

Arlene Pryce, Don Valley församling, Toronto stav, Ontario, Canada

Jag kan fortfarande minnas den glädje jag kände dagen då jag döptes. Men kort därefter blev jag lite besviken när missionärerna föreslog att jag skulle sluta umgås med några av mina nuvarande bekanta och hitta en bättre vänskapskrets. Deras ord kändes hårda för en 18-åring som gick sista året i high school, men eftersom jag litade på dem så gjorde jag som de sade.

Missionärerna insåg att jag behövde vänner i kyrkan och inbjöd mig att vara med på en hemafton hos några församlingsmedlemmar. Jag var ivrig att lära mig mer om min nya tro, så jag gick tacksamt hem till familjen Shaffer.

Hemma hos familjen Shaffer fann jag en tillflyktsort där jag i en trygg atmosfär under hemaftnarna lärde mig vad det innebär att vara medlem i Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga. Efter många familjekvällar hos familjen Shaffer och ett års medlemskap tackade jag ja till en kallelse att verka som heltidsmissionär.

Min far var emot kyrkan och ville inte att jag skulle åka. Jag åkte och lämnade honom i familjen Shaffers vård. Det var inget mindre än ett underverk när jag, bara efter fyra månader som missionär, fick veta av min far att han hade beslutat att döpas. Familjen Shaffer hade bjudit hem honom till sina hemaftnar liksom de hade gjort med mig. Deras ansträngningar gjorde det lättare för honom att förstå evangeliet och omvända sig till det.

Ruben Perez, Cordova församling, Memphis norra stav, Tennessee

Tio år hade gått sedan jag blev döpt i kyrkan, men jag hade varit mindre aktiv under nio av de åren. Under den tiden gifte jag mig och hade nu en sjuårig dotter. Min mor och mina syskon bodde hos oss när en vän presenterade kyrkan för dem på nytt, och missionärerna började komma hem till oss. Jag hade ett vittnesbörd om Joseph Smith och Mormons bok, men kunskapen jag hade om kyrkan hade mattats av.

Min make blev vän med äldsterna och nästan utan veta det började han få missionärslektioner. Varje lektion tog ungefär en vecka. Det var svårt för honom att acceptera att Jesus Kristus var Guds Son. Nio månader efter det att min make hade fått den första lektionen kände han inte att han fick svar på sina böner.

En morgon när missionärerna kom för att be för min make tillsammans med mig, kände jag att jag behövde hjälpa honom att känna igen den Helige Andens inflytande. Missionärerna hade gett oss en hemaftonsbok och måndagen därpå satte jag mig ner tillsammans med min make och dotter och började min första hemafton med att ha en lektion om den Helige Anden. Min make lyssnade tyst medan han begrundade ämnet. Andens inflytande kändes väldigt starkt den kvällen och jag kände att den Helige Anden bekräftade att kyrkan var sann, något som jag inte hade känt på länge. Nästa dag bar min make sitt vittnesbörd för mig och sade att Anden hade burit vittne för honom och att han hade insett det. Den kvällen tändes en låga i våra hjärtan som är evig och outsläcklig.

Min make döptes en vecka senare och ett år senare beseglades vi i templet i São Paulo i Brasilien. Vi känner att sakramentsmötet är det viktigaste mötet att gå på och sedan kommer familjens hemafton.

Elizabeth Duce de Mernies, Lezica församling, Montevideo norra stav, Uruguay

Min nye make och jag insåg hur viktig hemaftonen är för att familjer ska lära sig att älska varandra och växa tillsammans, men våra barn var nu vuxna och levde egna liv. Det var svårt för oss att ha hemaftnar tills vi bestämde oss för att bjuda in min makes mor. Då var min svärmor 74 år och tillhörde en annan kyrka. Hon arbetade i en blomsteraffär och avvek sällan från sin dagliga rutin att gå till jobbet och sedan direkt hem.

Först var hon lite tveksam till att komma eftersom hon inte visste något om vår tro, men nu ser hon fram emot måndagskvällarna. Vi har ätit middag, skrattat och lyssnat på musik tillsammans och kommit varandra mycket nära. Vi vet att hon inte vill att vi ska försöka omvända henne, men hon tillåter att vi berättar om vår tro. En kväll läste jag ett tal från en av kyrkans ledare. Vi kände alla Anden. Vi har haft möjlighet att visa Ensign för henne och hon tittar på varje sida. Vi har lärt henne vad templen är till för och hon har tittat på filmer om kyrkan. Vi gör allt detta med måtta, som Anden manar oss till.

Före en av våra hemaftnar bad jag henne att hålla lektionen. Hon tog med sig foton av sig själv som ung och av min make när han var liten. Jag fick höra berättelser om mostrar, morbröder och far- och morföräldrar. Glädjen i hennes ögon när hon återupplevde allt detta gjorde mig mycket rörd. Då insåg jag att befallningen att ha familjens hemafton är ett gudomligt påbud från vår himmelske Fader.

Många dörrar har öppnats för min svärmor så att hon skulle kunna lära sig sådant som har med evangeliet att göra. Jag vet inte om hon kommer att bli medlem i kyrkan under sitt liv på jorden, men jag vet att vår familj har stärkts och att vår kärlek till varandra har växt.

Dani Jeanne Stevens, Logans församling, Huntingtons västra stav, Virginia

Sent en måndagskväll när min make och jag var upptagna med att arbeta hemma, kom vår sjuårige son Sergio fram till oss. ”Det var ingen som kom ihåg familjens hemafton”, sade han. ”Ni är väl inte intresserade.”

Min make hade kommit hem sent och han förklarade trött att vi hade varit för upptagna och fortfarande hade mycket att göra innan vi kunde gå och lägga oss. Sedan fortsatte vi med vårt arbete.

Efter en stund märkte vi att Sergio satt och läste sin illustrerade Berättelser ur Mormons bok för sig själv. Min make och jag tittade på varandra och kom tyst överens om att fastän det var sent så skulle vi inte förneka oss möjligheten att ha familjens hemafton.

När vi kom in i vardagsrummet sade Sergio helt uppriktigt att vi inte behövde oroa oss, för han hade redan börjat sin egen hemafton och att han hade sjungit en psalm, hållit en bön och nu höll han lektionen. Vi stannade och lyssnade när vår pojke talade om den första synen.

Den kvällen var vår son en kraftfull missionär för oss som vittnade om betydelsen av att ha familjens hemafton. Min make och jag insåg att vi ofta försöker undervisa om principer som vi inte är helt villiga att följa. Vilken underbar upplevelse vi skulle ha missat om vi inte hade deltagit i vår sons egen hemafton.

Cecila Lozada, Maranga församling, Maranga stav, Lima, Peru

”Vi har ett hemaftonsprogram för familjen en gång i veckan [måndag kväll] över hela kyrkan då föräldrar sitter tillsammans med sina barn. De studerar skrifterna. De samtalar om familjeproblem. De planerar familjeaktiviteter och liknande. Jag tvekar inte att säga att om alla världens familjer bara gjorde detta så skulle vi överallt se mycket bättre familjesammanhållning.”

Gordon B Hinckley, ”Familjens hemafton”, Liahona, mar 2003, s 3.