Huset i ORKANEN

Vinden tjöt och palmerna skakade när mormors bil var framme vid Ana Luisas hus. ”Ta era saker och gå in”, sade mormor. ”Jag ska lägga några stora stenar bakom bildäcken.”

”Varför då?” frågade Rebecca.

”Så att inte bilen blåser bort”, sade mormor.

Rebecca och Sarah tittade storögt på varandra.

Flickorna kom inte ihåg den förra orkanen som hade kommit till Puerto Rico för åtta år sedan, då Sarah var två och Rebecca bara ett år. Men de visste att Arecibofloden hade svämmat över. Hela grannskapet hade stått under vatten och många hus hade förstörts. Nu var orkanen Georges på väg och på nyheterna varnade man för att den här orkanen kunde bli ännu värre.

”Är ni redo för orkanen Georges, flickor?” frågade Ana Luisa när de kom in genom ytterdörren.

”Broder Soto kom till vårt hus i morse och spikade fast brädor för alla fönster. Mormor säger att vi måste be för att allt ska gå bra”, sade Sarah.

”Det är rätt”, sade Ana Luisa. ”Vår himmelske Fader vakar över oss.”

Ana Luisa var en vän från deras nya kyrka. Flickorna var oroliga, men Ana Luisas tröstande ord och den välkända doften av ris och bönor i det hemtrevliga huset gjorde att de kände sig bättre till mods.

De kvinnliga missionärerna som hade undervisat mormor och flickorna om evangeliet för bara tre månader sedan, skulle också vara hos Ana Luisa den kvällen. ”Det blir kul”, sade syster Lewis, en av missionärerna, ”som en fest, fast med jättedåligt väder.”

Ett tag var det faktiskt som en fest. De åt middag, och sedan mumsade de på kakor och lyssnade på radion. Då och då hörde de ett brak utanför. Rebecca och Sarah undrade om mormors bil ändå hade blåst iväg, men det var för mörkt för att se något.

Senare fladdrade lyset till och slocknade. När Rebecca gjorde roliga miner i skenet från sin ficklampa sade mormor: ”Nu är det nog dags för sängen.”

När de hade satt på sig sina pyjamasar ropade mormor att Sarah och Rebecca skulle komma tillbaka till vardagsrummet. ”Vi ska hålla en bön tillsammans”, sade mormor. Syster Lewis bad vår himmelske Fader att han skulle beskydda dem medan orkanen rasade, och Rebeccas och Sarahs hus. Medan flickorna lyssnade på syster Lewis bön kände de sig lugnare.

* * *

Nästa morgon när Sarah bände upp tvärslåarna av metall som satt för fönstren, såg Ana Luisas gata ut som om den tillhörde en annan planet. Mormors bil var fortfarande kvar, men några träd hade blåst ner och det låg metallplattor från andra människors hustak på Ana Luisas gräsmatta. Några duvor vaggade hjälplöst nerför trottoaren. De var för tunga av regnvatten för att kunna flyga. ”Om Ana Luisas gata ser ut såhär”, sade Sara nervöst till Rebecca, ”hur tror du då att vår gata ser ut?”

Tidigt samma morgon åkte mormor iväg för att titta till deras hus. Hon kom äntligen tillbaka när det var lunchdags. ”Vårt grannskap är översvämmat”, sade hon. ”Jag kunde inte ens komma i närheten av vår gata.”

Rebecca ville gråta. Sarah frågade: ”Vad gör vi nu, mormor?”

”Om det är okej med Ana Luisa så stannar vi kvar här i några dagar till. Kanske har vattennivån sjunkit vid det laget så att vi kan åka hem.”

* * *

Alla i kyrkan ville hjälpa mormor, Rebecca och Sarah. Ana Luisa lagade middag åt dem, och missionärerna tog med sig kläder som syster Lewis familj hade skickat. Biskop Espinosa kom till och med och gav mormor en välsignelse när hon mådde dåligt. Men det var svårt att inte kunna vara hemma i sitt eget hus och ännu svårare att inte veta om huset ens stod kvar.

Efter åtta dagar gick det äntligen att komma fram på gatorna i deras grannskap. Medan Sarah och Rebecca satt fastspända i baksätet på mormors bil hade de både en spännande och en lite skrämmande känsla i magen. Medan de åkte såg de hus med väggar som hade blåst ner. Trasiga bord, vattenfyllda madrasser och leriga kylskåp låg övergivna längs vägen.

”Tänk om vårt hus är borta!” sade Rebecca.

”Då kommer vår himmelske Fader att hjälpa oss hitta ett nytt”, sade mormor.

Gatorna i deras grannskap var fortfarande fulla av tjock, svart lera, så de fick köra mycket sakta. Slutligen körde mormor in på deras gata.

”Jag ser det!” ropade Rebecca. ”Vårt hus är fortfarande kvar!”

”Det är ett hål i taket”, påpekade Sarah.

Inne luktade allt unket. Flickorna ställde sina madrasser längs väggen för att lufta dem och hjälpte mormor att torka upp vattnet som hade kommit in genom hålet i taket. ”Kan vi vara här i natt, mormor?” frågade Rebecca.

”Jag tror inte det. Vi måste vänta några nätter tills taket kan lagas.”

Rebecca suckade och sjönk ner på den fuktiga soffan. ”Jag önskar att vi kunde stanna kvar här.”

”Jag är bara glad att vårt hus fortfarande är kvar”, sade Sarah.

”Vår himmelske Fader lyssnade till våra böner”, sade mormor. Sedan tittade hon ut genom dörren och pekade mot gatan. ”Jag tror att han fortfarande lyssnar.”

Utanför körde en stor lastbil med en lyftkran upp mot huset. Biskop Espinosa och broder Soto hoppade ner, tillsammans med några andra män från deras församling.

”Behöver du hjälp?” ropade biskopen. ”Kanske några som lagar taket?”

Sarah och Rebecca tog tag i varandras händer och gav till ett glädjerop. ”Betyder det att vi kan stanna här, mormor? Kan vi sova här i natt?”

Mormor log och nickade. ”Välkomna hem, flickor.”

Melody Warnick är medlem i Ames församling, Ames stav, Iowa.

”Det utlovade skyddet till [de] trofasta … är … lika verkligt i dag som det var på Bibelns tid.”

Äldste Dallin H Oaks i de tolv apostlarnas kvorum, ”Bibliska berättelser och personligt skydd”, Nordstjärnan , jan 1993, s 37–38.