Jag kände mig hemma

Jag växte upp i Ryssland i en kärleksfull familj där vi stod varandra mycket nära. Mina föräldrar arbetade hårt och jag var hos min farmor, Anastasiya Vasilyevna Ustavshchikova. Hon höll alltid på i köket och gjorde underbara blommor som man kunde sätta fast på hattar, och så läste hon. Hon läste alla slags böcker, men jag minns särskilt att hon brukade läsa Bibeln. Hon berättade för mig om Gud och hur hon älskade honom och längtade efter att få träffa honom. Hon sade att om vi efterlevde Guds bud så skulle vi få återvända till honom och ärva ett av hans riken. Det minnet har värmt mig hela livet.

Mitt liv innan jag blev medlem i kyrkan är en berättelse med många prövningar och upplevelser. Men jag tyckte alltid om att lyssna till min farmors enkla, uppriktiga böner. Hon började med orden ”himmelske Fader” och huden knottrade sig på mina armar.

I juni 1993 kom jag till min mors hem i S:t Petersburg där en vän hade bett mig att studera engelska tillsammans med henne. Vi ringde ett nummer som vi hittade i tidningen och en ung kvinna svarade. Hon sade åt oss att komma klockan 12 nästa dag. Hon hette Tat’yana. Efter lektionen ville vi bjuda ut henne på te eller kaffe. Vi blev ganska förvånade när vi fick höra: ”Jag dricker varken te eller kaffe.”

”Varför då?”

”Jag är mormon.”

”Vad är en mormon för något?” frågade jag.

”Jag är medlem i Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga. Om ni är intresserade kan ni komma och träffa oss på söndag klockan 11.”

Hon skrev ner adressen. Jag var mycket intresserad av att få veta hurdan kyrkan var.

Veckan gick långsamt men till slut blev det söndag. Mötena hölls i en musikskola. Det stod några unga män vid ingången och de log mot mig. När de fick veta att jag var där för första gången tog de med mig in i kapellet. Det fanns en massa folk där, men jag kände mig utanför. Men jag tyckte väldigt mycket om inledningspsalmen och sedan skedde ett underverk. En man gick fram och de första orden i hans bön var: ”Himmelske Fader”. Det var det jag hade sökt efter. Plötsligt kände jag mig hemma. Jag kände mig tillfreds.

Efter mötet kom två unga kvinnor fram till mig.

”Träffar du redan missionärerna?” frågade de.

”Nej.”

”Kan vi få undervisa dig om evangeliet?”

”Naturligtvis”, sade jag. ”Då skulle jag bli jätteglad.”

Under en av våra lektioner började de berätta för mig om de tre rikena. Jag avbröt dem och sade: ”Får jag berätta något som min farmor sade till mig när jag var liten?” Nu var det deras tur att bli överraskade. Ju mer vi pratade, desto mer ville jag lära mig. Den 15 augusti frågade mina missionärer om jag ville bli döpt.

”Ja.” Jag hade redan den önskan.

Mitt dop skulle äga rum i en sjö följande söndag, den 22 augusti. Det hade varit varmt och torrt väder. Men måndagen den 16 augusti började det regna ihärdigt och temperaturen sjönk markant. På fredagsmorgonen vaknade jag med en hemsk halsfluss. Hela halsen var svullen och jag hade feber. Jag trodde det skulle gå över till söndagen.

Missionärerna kom på lördagen för att intervjua mig. Äldste Parker, en ung och mycket lång missionär, ställde frågorna. Han tackade också ja till att döpa mig. Jag sade inget om min sjukdom.

Dopdagen kom. När jag vaknade märkte jag att halsen fortfarande var likadan. Då insåg jag för första gången i mitt liv vad Herren ville att jag skulle göra. Jag sade till mig själv: ”Jag gör vad som än krävs för honom. Jag ska döpas. Allt kommer att bli bra. Vattnet kommer att vara varmt och min sjukdom försvinner när jag har blivit döpt.”

På vägen till sjön berättade jag för systrarna hur det hade varit med mig. De tittade båda ner i halsen på mig och sade, påbyltade i regnrockar: ”Du skojar verkligen inte. Ska vi flytta dopet till en pool?”

”Nej, nej.” Jag var fast besluten att göra så som vi planerat.

Det var så vackert där när vi kom dit. Sjön var som en spegel, utan en enda krusning. Det var omkring 100 meter från omklädningshytten till vattnet. Det hade regnat hela veckan så det var lerigt på marken. När jag kom ut från omklädningsrummet såg jag äldste Parker i sina vita kläder komma gående mot sjön med bestämda steg. Det var en härlig syn.

Vi stod i en cirkel och sjöng en psalm. Vi kunde se vår andedräkt, men vi brydde oss inte om vädret längre. När jag tog de första stegen ner i vattnet visste jag att jag gjorde det rätta. Jag kände mig varm. När jag kom upp ur vattnet kände jag mig lycklig och frisk. Alla skrattade och grät. Jag hade tagit det första steget på vägen hem. Vår himmelske Fader älskar oss och ger oss prövningar. Han förväntar sig att vi ska fatta rätta beslut och inte tvivla på det som är gott.

Jag kommer att minnas den mirakulösa dagen under resten av mitt liv. Den kommer att finnas i mitt hjärta, liksom minnena av min farmor som sådde ett frö som började gro så många år efter hennes död.

Marina Petrova är medlem i Kortrijks gren, Antwerpens stav, Belgien.