Stenar, pilar och snöbollar

Att gå hem från skolan är för det mesta inte särskilt spännande. Ibland tänker jag på min matteläxa, ibland tänker jag på vad vi gjorde på idrotten och ibland går jag hem utan att tänka på någonting särskilt.

Men den här dagen var det annorlunda. Det snurrade runt i huvudet. En bit framför mig såg jag två av killarna som jag leker med ibland — Josh och Marcus. De gjorde snöbollar och pekade på mig.

”Hallå, David. Kom hit!” ropade Josh och skrattade. ”Det är något vi vill visa dig.”

Marcus skrattade också.

Josh och Marcus var båda ett år äldre än jag och de kunde kasta hårt. Jag visste att det inte skulle dröja länge förrän de började kasta snöbollar åt mitt håll. För det mesta var de snälla mot mig, men jag misstänkte att de hade lagt isbitar i snöbollarna.

Jag började fundera på hur jag skulle kunna få dem att sluta.

Springa över gatan för att undvika dem? Nej, de skulle reta mig och kalla mig fula namn.

Springa förbi dem så fort jag kunde? Nej, de var snabbare än jag och skulle hinna ifatt mig på nolltid.

Skulle jag själv börja kasta snöbollar på dem? Ingen bra idé med tanke på att de var två och jag bara en. Dessutom hade de fördelen av att vara uppe på en kulle. Jag hade ingenstans där jag kunde ta skydd längst ner.

Jag bestämde mig för att göra det som verkade vettigast — lugnt gå förbi dem och vänta på snöbollarna som skulle komma flygande.

När jag kom närmare kullen kom jag att tänka på något. Jag tänkte på lamaniten Samuel som predikade evangeliet medan han stod på en mur. När folket inte tyckte om det han sade så kastade de stenar och sköt pilar på honom.

Jag visste att Herren skyddade Samuel från stenarna och pilarna. Kanske kunde han göra så att snöbollarna inte träffade mig.

Jag bad en bön inom mig och bad min himmelske Fader att snöbollarna inte skulle träffa mig. Jag förstod att jag behövde vara modig och inte tvivla — precis som Samuel. När jag hade kommit fram till kullen var jag säker på att jag inte skulle bli träffad.

Precis som jag hade trott började snöbollar komma flygande. Några snöbollar flög förbi huvudet så nära att jag kunde känna vinden när de susade förbi. Några av snöbollarna flög förbi armarna och några landade precis vid fötterna, men inga träffade mig. Inte en enda!

Pojkarna fortsatte att kasta snöbollar tills jag var utom räckhåll, men jag kände mig trygg. Resten av promenaden hem var inte särskilt spännande — och det var jag jätteglad för. Jag hade blivit skyddad, precis som lamaniten Samuel. Jag visste att jag hade välsignats av Herren för att jag bad och visade min tro.