Mod att rida ut stormen

Andra kvällen på stavens läger för unga kvinnor råkade vi ut för ett skyfall och en tornado. Tjugofyra unga kvinnor från min församling hade kommit till lägret med två ledare, och vi hade en liten stuga som vi fick tränga in oss i för att få skydd. Det spöregnade och vinden ökade i styrka. Jag fick hela tiden påminna mig om bönen som vår stavspresident hade bett tidigare för vår trygghet. Vi bad också en gruppbön i vår stuga, och jag bad personliga böner.

Många av oss var rädda, och det var lätt att förstå varför. Vår stuga var inte så bastant och den låg precis vid en flod. Efter omkring 20 minuter var stormen så stark att alla var tvungna att springa från sina stugor till rådgivarnas stugor som låg högre upp. Stavspresidenten bad ännu en bön och vi sjöng psalmer, primärsånger och lägersånger i ett försök att trösta oss själva. Ja, vi var rädda, men vi kände att allt skulle gå bra. En halvtimme senare kunde vi gå tillbaka till våra stugor.

Senare fick vi veta vad som hade hänt med tornadon den kvällen. Den hade delat sig i två stormar. En av dem gick runt oss på höger sida och den andra på vänster sida. Det som vi råkade ut för var ändå inte det värsta!

Jag vet att Gud hörde våra böner den kvällen och att han skyddade oss från den värsta delen av stormen. Varför skulle en tornado dela på sig om inte Gud behövde det? Jag vet att i livets stormar kan vi alltid be till vår himmelske Fader och han hör och svarar oss. Han ger oss modet och beskyddet vi behöver för att klara oss igenom livet.