George Albert Smith

En het sommardag gjorde några arbetare reparationer på gatan utanför president Smiths hus. Allteftersom arbetet blev mer intensivt och solen blev hetare, började arbetarna använda obscena ord och svordomar. Snart kom en av grannarna ut och tillrättavisade arbetarna för deras oanständiga språk och påpekade att George Albert Smith bodde i närheten. Arbetarna blev inte särskilt imponerade utan började svära ännu värre.

Under tiden stod president Smith i sitt kök och gjorde i ordning en tillbringare med lemonad. Han tog ut den på en bricka med några glas och sade till arbetarna: ”Mina vänner, ni ser så svettiga och trötta ut. Vill ni inte komma och sätta er under mina träd och dricka något kallt?”

De lugnade sig och tackade ödmjukt ja till hans inbjudan, och efter det välkomna avbrottet fortsatte de arbeta, respektfullt och tyst.³

Sådana upplevelser som denna visar George Albert Smiths övertygelse om att vi kan ”övervinna våra problem med kärlek och med vänlighet mot alla”.⁴ ”Det finns de som begår misstag”, sade han. ”Det finns de ibland oss i dag som har gått vilse, men de är Herrens barn och han älskar dem. Han har gett dig och mig rättighet att gå till dem, vänligt och kärleksfullt och tålmodigt, med en önskan att vara till välsignelse, och försöka få dem att komma bort från de misstag de begår. Men jag har inte rättighet att döma … Men det är min rättighet, om jag ser dem göra fel, att på något sätt om möjligt få dem att återvända till den väg som leder till evigt liv i det celestiala riket.”⁵

”Vilken glädje, vilken tröst, vilken tillfredsställelse våra grannar kan få genom vår vänlighet. Jag skulle vilja skriva det ordet med stora bokstäver, jag skulle vilja basunera ut det. Vänlighet är den makt som Gud har gett oss för att vi ska kunna låsa upp hårda hjärtan och kuva upproriska själar.”⁶

President Smith ansåg att ”den största vänlighet man kunde visa någon” var att berätta om evangeliet.⁷ Han erkände och gladde sig åt godheten han fann i andra kyrkor, men han visste att det återställda evangeliet hade något unikt och värdefullt att erbjuda mänskligheten.

En gång när han verkade som missionspresident, sade någon till honom: ”’Såvitt jag kan se är er kyrka lika bra som någon annan kyrka.’

Jag antar att han trodde att han kom med en komplimang”, anmärkte president Smith, ”men jag sade: ’Om den kyrka som jag representerar inte har större betydelse för människor än någon annan kyrka, då har jag missförstått mitt uppdrag här.’”⁸

En av orsakerna till att vårt budskap är så viktigt, sade president Smith, är det faktum att ”de sista dagars heliga är de enda som innehar vår himmelske Faders myndighet att utföra evangeliets förrättningar. Världen behöver oss.”⁹

Därför ville president Smith att medlemmarna skulle känna ”en innerlig och brinnande önskan att till alla hans barn dela med [sig] av allt det goda som han så frikostigt har gett oss”.¹⁰

”Jag känner ibland att vi inte riktigt förstår vikten av [evangeliet], att vi inte undervisar om det med det allvar som krävs.”¹¹

En nära vän såg hur ”allvarlig” president Smith var när han spred evangeliet: ”Jag har vid flera tillfällen haft förmånen att följa med president Smith på tågresor. Varje gång lade jag märke till att så snart tåget hade kommit ett stycke på väg tog han fram några evangeliebroschyrer ur sin väska, stoppade dem i fickan och började gå omkring bland passagerarna. På sitt älskvärda sätt gjorde han snart någon medresenärs bekantskap och inom kort hörde jag honom berätta hur kyrkan grundades av profeten Joseph Smith eller skildra de heligas uttåg ur Nauvoo och deras prövningar och svårigheter när de korsade slätterna på väg till Utah eller förklara några av evangeliets principer för den nya bekantskapen. Han samtalade med den ena passageraren efter den andra till resans slut. Under hela min bekantskap med president Smith, som har varat i över fyrtio år, har jag lärt mig att var han än befinner sig så är han i första hand en missionär för Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga.”¹²

George Albert Smith och hans hustru Lucy tog allvarligt på uppmaningen att ”fostra [sina] barn i ljus och sanning” (L&F 93:40). Deras dotter Edith berättade om ett tillfälle när hennes far tog till vara ett undervisningstillfälle. Hon hade tagit spårvagnen hem från en pianolektion och konduktören hade glömt att ta betalt. ”Av någon anledning gick han bara förbi”, berättade hon, ”så när jag kom fram till hållplatsen hade jag fortfarande femcentaren kvar i handen. Ärligt talat var jag överlycklig över att ha åkt gratis …

Jag sprang glad i hågen till pappa för att berätta vilken tur jag haft. Han lyssnade tålmodigt på min skildring. Jag började tro att jag hade lyckats …

När jag hade pratat färdigt sade pappa: ’Men även om inte konduktören vet det så vet du och jag det och vår himmelske Fader. Så det finns fortfarande tre personer som du måste uppfylla förväntan hos att du ska betala hela summan för den tjänst som du tagit i anspråk.’”

Edith gick tillbaka till gathörnet och betalade för resan. Senare sade hon: ”Jag är djupt tacksam för en pappa som var klok nog att vänligt påpeka mitt fel för mig, för om han hade sett genom fingrarna med det kunde jag ju ha trott att han godkände det.”¹³

President Smith lärde kyrkans medlemmar att kärlek har makten att inspirerar våra barn att leva rättfärdigt: ”Undervisa era barn om att lyda morallagarna. Omslut dem med er kärleks armar så att de inte har någon som helst önskan att ha del i de frestelser att göra ont som omger dem på alla sidor.”¹⁴

”Det är vår plikt — jag skulle också vilja säga att det är en förmån — att ta sig tillräckligt med tid att omge våra barn med trygghet och att älska dem och göra oss förtjänta av deras tillgivenhet, så att de med glädje lyssnar till våra råd och anvisningar.”¹⁵

George Albert och Lucy Smith hade varit gifta i omkring 40 år när Lucy påbörjade en lång kamp mot sviktande hälsa. Fastän president Smith oroade sig för henne och försökte trösta henne så gott han kunde, krävde hans plikter som generalauktoritet att han ofta var bortrest. En dag när president Smith höll ett tal under en begravning, gav någon honom en lapp där det stod att han skulle återvända hem omedelbart. Han skrev senare i sin dagbok:

”Jag lämnade kapellet genast men min älskade hustru utandades sin sista suck innan jag hann hem. Hon dog medan jag talade på begravningen. Min tillgivna hustru har ryckts ifrån mig och det blir ensamt utan henne …

Även om vår familj är förtvivlad”, fortsatte han, ”är det en stor tröst att veta att vi kan återförenas med henne om vi förblir trofasta … Herren är ytterst god mot mig och har tagit bort varje känsla av död hos mig, och det är jag djupt tacksam för.”¹⁶

President Smith fick styrka och tröst av sitt vittnesbörd om frälsningsplanen och om tempelförrättningarna som beseglar familjer för evigt. Han lärde:

”Försäkran om att vår relation här som föräldrar och barn, som man och hustru, fortsätter i himlen – och att detta bara är början på ett stor och härligt rike som det är vår Faders avsikt att vi ska ärva på den andra sidan – fyller oss med hopp och glädje.

Om jag trodde som många tror att nu då min älskade hustru och mina kära föräldrar är borta att de då har försvunnit ur mitt liv för evigt och att jag aldrig får träffa dem igen, skulle detta beröva mig ett av mina största glädjeämnen i livet: att se fram emot att träffa dem igen och välkomnas av dem och känna deras värme och tacka dem ur djupet av mitt hjärta för allt de gjort för mig.”¹⁷

”När vi inser att döden endast är ett av de steg som Guds barn tar i evigheten och att den är i enlighet med hans plan, så berövar det döden sin udd och ställer oss inför det eviga livets realitet. Många familjer har blivit tvungna att ta ett tillfälligt farväl av nära och kära. Sådana dödsfall bringar oss ur fattningen, om vi tillåter det, och vållar oss stor sorg. Men om våra andliga ögon kunde öppnas och vi kunde se så är jag säker på att det vi såg skulle trösta oss. Herren låter oss inte stå där utan hopp. Tvärtom, han tillförsäkrar oss evig lycka om vi tar emot hans råd och undervisning medan vi är här på jorden.

Det här är ingen fåfäng dröm. Det här är fakta.”¹⁸

President Smith var kanske mest känd för den kärlek han visade andra. Han trodde att kärlek var evangeliets kärna. Han sade till medlemmarna: ”Om Jesu Kristi evangelium så som det framfördes till er inte har fyllt era hjärtan med den där känslan av kärlek till er nästa, så påstår jag att ni inte till fullo har åtnjutit den underbara gåva som kom till jorden när den här kyrkan grundades.”¹⁹

Som kyrkans president välsignade president Smith tusentals människor genom världsomfattande välfärdsprojekt och andra initiativ. Ändå tog han sig tid att göra mindre, mer personliga tjänandegärningar. En av hans medarbetare, äldste Richard L. Evans (1906–1971) i de tolv apostlarnas kvorum, skrev: ”Det är inte ovanligt att före eller efter kontorstid påträffa honom i sjukhuskorridorer, där han går från rum till rum och välsignar, uppmuntrar och tröstar — just på de platser där människor är så tacksamma för hans oväntade besök och den lugnande anblicken av honom … Det är betecknande för honom att han går vart han än känner att han kan vara till hjälp och ge uppmuntran.”²⁰

President Thomas S. Monson gav följande exempel på president Smiths kärlek: ”En kall vintermorgon [i Salt Lake City] var snöröjningen i färd med att avlägsna stora is-sjok från rännstenarna. Det ordinarie arbetslaget hade fått förstärkning av tillfälligt anställda som var i desperat behov av arbete. En av dessa hade endast på sig en tunn tröja och led svårt av kylan. En lång och smal herre med välansat skägg stannade upp bredvid männen och frågade arbetaren: ’Du behöver mer än en tröja en morgon som den här. Var har du din rock?’ Mannen svarade att han inte hade någon rock. Besökaren tog då av sig sin egen överrock, gav den till mannen och sade: ’Här har du en rock. Den är av tjockt ylle och håller dig varm. Mitt kontor ligger bara tvärs över gatan.’ Gatan var South Temple. Den barmhärtige samarit som utan överrock gick in på kyrkans huvudkontor till sitt dagliga arbete var George Albert Smith, president för Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga. Hans osjälviska och generösa handling visade hans medkänsla. Han tog i sanning vara på sin broder.”²¹

Oavsett om president George Albert Smith berättade om sin tro för en medresenär på ett tåg eller gav en frusen arbetare sin egen rock, bar han ständigt sitt vittnesbörd, både genom sina handlingar och sina lärdomar. Ett framträdande tema genom hela Kyrkans presidenters lärdomar: George Albert Smith är att Jesu Kristi evangelium bör ha en kraftfull inverkan på vårt liv.

Som en iakttagare sade om president Smith: ”Hans religion utgörs inte av abstrakta lärosatser. Den är inte teori. Den innebär mer för honom än att bara vara en vacker och beundransvärd plan. Den är mer än en livsåskådning. För någon som har en sådan praktisk läggning som han har är religionen den anda i vilken en människa lever och verkar, om det så bara är att säga ett vänligt ord eller ge någon ett glas kallt vatten. Hennes religion måste visa sig i handlingar. Den måste synas i vardagslivets detaljer.”²²

President J. Reuben Clark Jr. (1871–1961), en av hans rådgivare i första presidentskapet, sammanfattade president Smiths liv med dessa ord: ”Han var en av de få personer om vilka det kan sägas att han levde som han lärde.”²³