Batterier och bittra vindar

En dag efter mitt skift i templet i Idaho Falls erbjöd jag mig att ta två bröder till deras bil som hade stannat på landsvägen precis söder om Idaho Falls. Ett vänligt par hade stannat den bittert kalla decemberdagen och tagit broder Thompson och broder Clark resten av vägen till templet.

Broder Thompson var övertygad om att hans bil behövde ett nytt batteri. Jag tog med honom för att köpa batteriet i en bilaffär i närheten och eftersom jag hade verktygen i min bil erbjöd jag mig att byta batteriet.

Som väl var hade jag med mig ett par nya vantar och min vinterjacka. Jag öppnade motorhuven och förberedde mig för att ta bort det döda batteriet och ersätta det med ett nytt.

För att byta batteriet behövde jag ta loss och flytta flera bildelar, bland annat behållaren för spolarvätskan. Jag upptäckte snart att jag hade fel verktygssats till bultarna och det var flera skruvar som inte rörde sig en millimeter. Jag använde olika verktyg och försökte med olika positioner, men inget hjälpte. Det var omkring -15 grader ute och lastbilarna som susade förbi förde med sig vindstötar som var bittert kalla. Jag hade hamnat i ett kallt, frustrerande dödläge.

Jag vände mig till den enda tillgängliga hjälpen. Jag bad innerligt och förklarade mitt behov för min himmelske Fader. Jag bad honom att antingen lossa på bultarna och skruvarna eller hjälpa mig att lossa dem. Efter bönen tog jag återigen en tång och tog tag om en envis skruv. Den var redan lös! Jag uttryckte tyst och innerligt min tacksamhet medan jag tog bort skruven och fortsatte.

Snart hittade jag en frustrerande envis bult längre in under motorhuven. Återigen i knipa bad jag ännu ivrigare om hjälp, och med allt större tillit. Den här gången kände jag mig manad att först ta bort några bultar som satt ännu längre in och sedan lossa på batteriskruvarna, vilket jag gjorde. Det gick lätt att ta bort den envisa bulten. Efter en kort stund hade jag fått ut det gamla batteriet.

Jag satte dit det nya batteriet och satte ihop alla övriga bildelar så gott jag kunde. Sedan kopplade jag in elkablarna. Broder Thompson vred om nyckeln och log brett när motorn startade. Jag stängde tacksamt motorhuven. Jag hade varit ute i omkring en timme och med stelfrusna ben och fötter stapplade jag in i min bil.

Jag följde efter broder Thompson och broder Clark hem för att försäkra mig om att de kom fram ordentligt. Medan jag körde kändes bilvärmaren underbar och benen och fötterna blev långsamt varmare. Jag tackade min himmelske Fader om och om igen för hans hjälp. Jag var också imponerad av att han hade besvarat dessa bröders bön genom att sända mig som hans tjänare. På detta underbara sätt hade han tillgodosett deras behov och stärkt min tro.