Se Guds hand i våra dagliga välsignelser

Efter det stora uttåget ur Egypten tillbringade Israels stammar 40 år i ödemarken innan de kom till det utlovade landet. Den här väldiga skaran på över en miljon människor måste ju få mat. Så mycket folk på en plats kunde inte klara sig så länge på jakt, och deras livsstil som vandringsfolk på den tiden lämpade sig varken för odling eller boskapsuppfödning i tillräcklig omfattning. Jehova löste problemet genom att ge dem dagligt bröd från himlen — manna. Genom Mose sade Herren till folket att varje dag samla tillräckligt med manna för just den dagen, utom dagen före sabbaten, när de skulle samla tillräckligt för två dagar.

Trots Moses tydliga anvisningar försökte en del att samla in mer än nog för en dag och spara det som blev över:

”Och Mose sade till dem: ’Ingen får lämna kvar något av det till i morgon.’

Men de lydde inte Mose, utan somliga sparade något av det till nästa morgon. Då växte det maskar i det och det luktade illa” (2 Mos 16:19–20).

När de emellertid samlade dubbelt så mycket manna den sjätte dagen, så förstördes det inte, som de hade blivit lovade (se 2 Mos 16:24–26). Men återigen var det några som inte trodde utan att se, och de gick ut och letade manna på sabbaten, ”men de fann ingenting” (se 2 Mos 16:27–29).

Genom att ge mat varje dag försökte Jehova undervisa om tro för ett folk som efter omkring 400 år hade förlorat mycket av sina fäders tro. Han lärde dem att lita på honom. Därför behövde israels barn vandra med honom varje dag och lita på att han skulle ge dem tillräckligt med mat för nästa dag just den dagen, och så vidare. På det sättet var han aldrig långt borta från deras tankar och hjärtan.

Så snart Israels stammar hade möjlighet att sörja för sig själva, krävdes det att de gjorde det. På samma sätt ska vi när vi ber Gud om vårt dagliga bröd — om hjälp i den stund vi inte klarar oss själva — ändå aktivt göra och skaffa fram det som ligger i vår makt.

En tid innan jag kallades som generalauktoritet ställdes jag inför en ekonomisk utmaning som varade i flera år. Det blev tidvis mer och ibland mindre allvarligt och påträngande, men upphörde aldrig. Ibland hotade de här ekonomiska svårigheterna min familjs välfärd, och jag trodde vi stod inför en ekonomisk katastrof. Jag bad om ett underverk som skulle rädda oss. Fastän jag bad om det här många gånger mycket uppriktigt och allvarligt så blev svaret i slutändan nej. Till sist lärde jag mig att be som Frälsaren gjorde: ”Men ske inte min vilja utan din” (Luk 22:42). Jag sökte Herrens hjälp under varje litet steg längs vägen till en slutlig lösning.

Det fanns tillfällen när jag hade uttömt alla mina resurser, när jag inte hade någonstans och ingen att vända mig till för att be om hjälp med mitt problem. Utan utväg hände det mer än en gång att jag föll på knä inför min himmelske Fader och i tårar tiggde om hjälp. Och han hjälpte mig. Ibland var det bara en känsla av frid, en känsla av trygghet i vetskapen om att allt skulle ordna sig. Jag kanske inte såg hur eller på vilket sätt det skulle ske, men han lät mig veta att han direkt eller indirekt skulle öppna en väg. Omständigheterna skulle kanske ändras, en ny god idé komma till mitt sinne, någon oväntad inkomst eller annan resurs skulle öppnas just vid rätt tidpunkt. På något sätt skulle en lösning infinna sig.

Fastän jag led då är jag i dag tacksam över att mitt problem inte löstes snabbt och enkelt. Detta att jag tvangs vända mig till Gud för att få hjälp nästan varje dag i flera års tid lärde mig verkligen hur jag borde be och få svar på mina böner, och det lärde mig att tro på Gud på ett handgripligt sätt. Jag lärde känna min Frälsare och min himmelske Fader på ett sätt och i en omfattning som kanske inte skulle ha blivit fallet annars eller som skulle tagit mycket längre tid att uppnå. Jag lärde mig att bröd är en dyrbar gåva. Jag lärde mig att mannat i dag kan vara lika verkligt som mannat i bibelns berättelse. Jag lärde mig att lita på Herren av hela mitt hjärta. Jag lärde mig att vandra med honom dag för dag.

Att be Gud om bröd för dagen och inte för veckan, månaden eller året är också ett sätt för oss att se på mindre och mer hanterbara bitar av ett problem. För att handskas med något stort behöver vi kanske bryta upp det i små, dagliga portioner. Ibland klarar vi inte av mer än en dag — eller kanske en del av en dag — i taget.

På 1950-talet överlevde min mor en omfattande canceroperation som var svår i sig själv. Men därefter följde dussintals plågsamma strålbehandlingar. Hon minns att hennes mor lärde henne något som hjälpt henne ända sedan dess:

”Jag var så sjuk och svag, och en dag sade jag till henne: ’Mamma, jag klarar inte av sexton sådana behandlingar till.’

Hon sade: ’Klarar du av en i dag?’

’Ja.’

’Älskling, du behöver inte göra mer än så i dag.’

Det har hjälpt mig många gånger när jag minns att ta en dag eller en sak i taget.”

Anden kan tala om när vi ska se framåt och när vi bara ska handskas med den här dagen, det här ögonblicket.

Att be om och ta emot dagligt bröd ur Guds hand är en viktig del av att lära sig att lita på Gud och klara av livets utmaningar. Vi behöver också en daglig portion gudomligt bröd för att bli det vi måste bli. Att omvända oss, förbättra oss och till sist nå fram till ”ett sådant mått av manlig mognad att vi blir helt uppfyllda av Kristus” (Ef 4:13), är en stegvis process. Att få in nya och sunda vanor i vår karaktär eller övervinna dåliga vanor eller beroenden kräver oftast en ansträngning i dag, följd av ännu en i morgon och så en till, kanske i många dagar, månader eller år, tills vi vinner segern. Men vi kan klara av det eftersom vi kan be Gud om dagligt bröd, den hjälp vi behöver varje dag.

President N. Eldon Tanner (1898–1982), förste rådgivare i första presidentskapet, sade: ”Då vi tänker på hur viktigt det är att vi beslutar oss för att bli bättre, låt oss då besluta oss för att disciplinera oss själva, så att vi noga väljer de beslut vi ska fatta, tänker igenom orsaken till våra beslut och slutligen förbinder oss att genomföra dem och inte låter något hinder stoppa oss. Låt oss påminna oss själva i början på varje dag, att vi kan hålla en föresats, bara den dagen.”¹

Äldste David A. Bednar i de tolv apostlarnas kvorum har sagt att uthållighet med enkla dagliga vanor som familjebön, skriftstudier och hemaftnar är avgörande delar av att skapa framgångsrika familjer. ”Det här att vi konsekvent gör till synes små saker”, sade han, ”[kan] leda till betydande andliga resultat.”²

President Ezra Taft Benson (1899–1994) talade om omvändelse och gav det här rådet: ”Vi måste vara på vår vakt när vi strävar efter att bli mer och mer [kristuslika], så att vi inte blir missmodiga och förlorar hoppet. Att bli kristuslik är en livstids strävan och mycket ofta handlar det om långsam tillväxt och förändring, nästan omärklig.”³

Kom ihåg att vi inte bara bör se inåt när vi söker vår dagliga ranson av gudomligt bröd. Om vi ska bli mer lika Mästaren, han som kom, inte ”för att bli betjänad utan för att tjäna” (Mark 10:45), behöver vi söka hans hjälp med att tjäna andra dag för dag.

President Thomas S. Monson lever efter den här principen bättre än någon jag känner. I hans hjärta finns ständigt en bön att Gud ska uppenbara människors behov och möjligheter så att han kan hjälpa dem när tillfället att tjäna än uppstår. Ett exempel från hans tid som biskop visar att ibland kan även en liten ansträngning tillsammans med Andens inverkan bära riklig frukt.

”En som [president Monson] försökte nå var Harold Gallacher. Harolds fru och barn var aktiva i kyrkan, men inte han själv. Hans dotter Sharon bad biskop Monson att göra något för att få hennes far att komma till kyrkan igen. Som biskop kände han sig en dag manad att hälsa på Harold. En het sommardag knackade han på Harolds ytterdörr. Biskopen såg genom myggnätet hur Harold satt i sin stol, rökte en cigarrett och läste tidningen. ’Vem är det?’ frågade Harold surmulet utan att titta upp.

’Din biskop’, svarade Tom. ’Jag har kommit för att lära känna dig och be dig att följa med din familj till våra möten.’

’Nej, jag är upptagen’, var det nedlåtande svaret. Han tittade aldrig upp. Tom tackade honom för att han lyssnat och gick därifrån. Familjen flyttade utan att Harold kommit med till något möte.

Åratal senare … ringde broder Gallacher äldste Thomas S. Monsons kontor och bad att få tid för ett möte …

När de två träffades en tid senare omfamnade de varandra. Harold sade: ’Jag har kommit för att be om ursäkt för att jag inte reste mig ur fåtöljen och släppte in dig den där sommardagen för många år sedan.’ Äldste Monson frågade om han [var] aktiv i kyrkan. Med ett snett leende svarade Harold: ’Jag är numera andre rådgivare i församlingens biskopsråd. Din inbjudan att komma till kyrkan och mitt negativa svar förföljde mig så mycket att jag bestämde mig för att göra något åt saken.’”⁴

När vi tänker på vårt dagliga bröd blir vi medvetna om detaljer i vårt liv, betydelsen av småsaker som vi fyller vardagen med. Erfarenheten lär oss att till exempel i äktenskapet kan en stadig ström av vänlighet, hjälpsamhet och uppmärksamhet göra mer för att hålla kärleken levande och ge näring åt relationen än enstaka storslagna eller dyrbara gester.

Likaså kan vi genom våra dagliga val hindra negativa inflytanden från att komma in i vårt liv och bli en del av det vi är. Under ett samtal som äldste Neal A. Maxwell (1926–2004) och jag hade för några år sedan kom vi på att man kan undvika den mesta pornografin och pornografiska bilder bara genom att välja rätt. För det mesta är det bara en fråga om självdisciplin att inte besöka platser där pornografi kan finnas — fysiskt eller elektroniskt. Vi medgav dock att pornografin är så tragiskt allmänt förekommande att den kan angripa en person som gör det han ska, helt överraskande. ’Ja’, sade äldste Maxwell, ’men han kan genast stöta bort den. Han behöver inte bjuda in den och erbjuda den en stol att sitta på.’”

Samma sak gäller andra destruktiva inflytanden och vanor. Vår dagliga vaksamhet mot att sådant kryper in kan skydda oss från att en dag vakna upp och inse att ondska eller svaghet slagit rot i vår själ på grund av vår ouppmärksamhet.

Faktiskt finns det inte mycket som händer under dagen som helt saknar betydelse. Även det alldagliga och enahanda kan bli små men viktiga byggstenar som så småningom skapar den självdisciplin, karaktär och ordning som behövs för att förverkliga våra planer och drömmar. Så när du ber om ditt bröd för dagen, tänk noga igenom dina behov, både det du saknar och det du måste skydda dig mot. När du går till sängs, tänk på dagens framgångar och nederlag och vad du behöver göra för att nästa dag ska lite bättre. Och tacka din himmelske Fader för den manna han lagt ut längs din väg och som uppehållit dig under dagen. Din eftertanke kommer att öka din tro på honom när du ser hur hans hand hjälper dig att utstå vissa saker och förändra andra. Då kan du glädjas åt ännu en dag, ännu ett steg mot det eviga livet.

Kom framför allt ihåg att vi har honom för vilken mannat var en symbol och liknelse, själva livets bröd, Återlösaren.

”Jag är livets bröd.

Era fäder åt manna i öknen, och de dog.

Men det bröd som kommer ner från himlen är sådant att den som äter av det inte skall dö.

Jag är det bröd som ger liv, det bröd som har kommit ner från himlen. Den som äter av det brödet skall leva i evighet. Och brödet jag ger är mitt kött, för att världen skall leva” (Joh 6:48–51).

Jag vittnar om att livets bröd, Jesus Kristus, är verklighet och vittnar om hans försonings obegränsade kraft och omfattning. Till sist är det hans försoning och hans nåd som är vårt dagliga bröd. Vi bör söka honom varje dag, söka att göra hans vilja varje dag, söka att bli ett med honom som han är ett med vår Fader (se Joh 17:20–23). Må vår himmelske Fader ge oss vårt dagliga bröd när vi gör det.