Tjänande i kyrkan
Leda på Herrens sätt
När vi tjänar och leder på det sätt som Herren har föreskrivit, oavsett vårt ämbete, så välsignar vi andra samtidigt som vi själva blir välsignade.
När broder Jones och hans son fick i uppgift att besöka familjen Williams kom de till familjen varje månad. Tack vare dessa besök insåg Kim, en dotter i familjen, att de brydde sig om henne. Hon hade många frågor om evangeliet och tyckte om att prata med dem.
En sommar när Kim försökte komma underfund med om hon hade ett vittnesbörd, ombads broder Jones, tillsammans med en annan bärare av melkisedekska prästadömet, att närvara vid Unga kvinnors läger. Kim berättade senare hur mycket det betydde för henne att hennes hemlärare var där. Hon sade till sin familj att hon hade fått ett vittnesbörd om Frälsarens kärlek till henne när broder Jones och en annan prästadömsbärare gav henne en prästadömsvälsignelse på lägret när hon bad om det.
Hennes hemlärare var, i ordets sannaste bemärkelse, familjen Williams vänner. Deras inflytande var viktigt för Kim och hennes föräldrar — och för Herren.
Ledarskap och ämbeten
I dagens värld är det vanligt att man mäter personlig tillväxt efter högre ansvarspositioner på arbetsplatsen eller efter löneförhöjningar som kan tyda på större personliga prestationer. Vi ser ofta synliga ansvarspositioner som ett tecken på att en person är en viktig bidragare. Då är det inte förvånande att många har svårt att veta hur man bäst mäter sin andliga tillväxt.
Jag har hört många sista dagars heliga ifrågasätta sin egen ställning eftersom de inte har kallats till några ledarpositioner i kyrkan. Men kan vi verkligen mäta vår tillväxt genom ledarämbeten?
Faktum är att man inte behöver ett ämbete för att vara en ledare. Vissa som utövar det upplyftande och uppmuntrande inflytande som sant ledarskap utgörs av gör så utan vare sig ämbete eller position. Läran och förbunden 121 innehåller några viktiga lärdomar om ledarskap:
”Vi har genom sorgliga erfarenheter lärt att det ligger i nästan alla människors natur och böjelse att så snart de får vad de förmodar är lite myndighet, börjar de genast utöva orättfärdigt herravälde.
Därför är många kallade, men få är utvalda.
Ingen makt och inget inflytande kan eller bör göra sig gällande i kraft av prästadömet utom genom överbevisning, genom långmodighet, genom mildhet och ödmjukhet och genom uppriktig kärlek,
genom välvilja och ren kunskap som storligen skall utvidga själen, utan hyckleri och utan svek” (vers 39–42).
Det är vanligt att blanda ihop ledarskap med att bestämma över vad andra ska göra. Det kan leda till orättfärdigt herravälde. Det är inte lämpligt att säga: ”Du måste göra som jag säger därför att jag (som har prästadömet eller har kallats av prästadömet) säger det.” En viktig lärdom i kapitel 121 är att en sann ledare inte ger befallningar och förväntar sig att bli åtlydd bara på grund av positionen. Ledarskap inom prästadömet handlar i stället om att inbjuda. En vänlig inbjudan, baserad på ren kunskap och uppriktig kärlek, ger alltid större motivation än ”därför att jag säger det”.
Det är sant att ledare som har en tendens att ge befallningar får mycket gjort. Men de leder inte på det sätt som Herren har uppenbarat. Och de utvecklar inte det oberoende eller det självförtroende som bör finnas bland dem som de leder.
Sant ledarskap
Lägg märke till att det inte nämns något om ämbeten eller myndighetspositioner i verserna 41 eller 42 som ett lämpligt sätt att utöva makt eller inflytande. En sann ledares makt och inflytande utövas i stället genom överbevisning, långmodighet, mildhet, ödmjukhet, uppriktig kärlek, välvilja och ren kunskap. Dessa egenskaper som kännetecknar sant ledarskap kan utövas av alla, oavsett ämbete eller position.
Ledarämbeten är som stödhjulen på en cykel. Stödhjulen gör att ett barn kan lära sig balansera och cykla med självkänsla. Ett ledarämbete sätter personer i en position att lära sig visa kärlek och tålamod och att övertala genom ren kunskap och välvilja. De kanske också lär sig att alla försök att framtvinga ett beteende leder till att Anden drar sig tillbaka och att de blir mindre effektiva.
När vi har blivit avlösta upptäcker vi om vi har växt och lärt oss något av vårt ämbete. Har vi lärt oss att älska och tjäna andra utan ämbetet som drivkraft? Har vi lärt oss tjäna med kraft och att ha ett gott inflytande bara på grund av vilka vi har blivit?
Herren kallar oss ett flertal gånger under livet. Han vet vad som finns i våra hjärtan. Han kallar oss när han behöver våra särskilda förmågor, vår kunskap eller vår lyhördhet inför Anden. Han kallar oss enligt vår villighet att höra hans röst och älska andra som han älskar dem.
När vi lär oss hur man har ett gott inflytande på andra, på Herrens sätt, blir vi människor som lyfter andra just därför att det är sådana vi är. Ämbetena blir inte huvudorsaken till vårt goda inflytande. Men om vi blir tillfrågade tjänar vi väl i de uppdrag vi får i kyrkan.
Oavsett om vi verkar i Söndagsskolan eller i ungdomsprogram, som hem- eller besökslärare, eller till och med som biskop eller hjälpföreningspresident, så är vårt tjänande ett uttryck för vår kärlek till Frälsaren. När vi tjänar och leder på det sätt som Herren har föreskrivit, oavsett ämbete, välsignar vi andra samtidigt som vi själva blir välsignade.
Kopiering av fotoillustration förbjuden