Att upptäcka ett av världens underverk på nytt … och att undvika faran med andlig apati
Ciro Villavicencio beräknar att han under de tre första åren som reseguide i Perus Cuscoregion ledde nästan 400 turer till Machu Picchu, inkafolkets berömda ”förlorade stad”. Men trots alla sina besök har den platsen — som finns med på olika listor med världens underverk — inte förlorat sin charm för honom.
”Det finns alltid något nytt att lära sig”, säger han. Att tillbringa flera timmar med att ta en grupp besökare igenom Machu Picchu är inget ovanligt för Ciro. Men han har sett hur lätt det kan vara att förlora känslan av under. Några av hans kollegor gör en hel rundtur på 45 minuter. ”De har förlorat intresset”, säger han.
Ciro, som tillhör Chasqui församling och är högrådsmedlem i Inti Raymi stav i Cusco, tror att kyrkans medlemmar kan lära sig av kollegornas ointresse och att det kan leda till att de får större intresse för ett annat underverk — det viktigaste av alla — Jesu Kristi återställda evangelium, ”ett underbart och förunderligt verk” (2 Nephi 25:17).
Faran med att förlora känslan av förundran
Denna isolerade stad högt uppe i Anderna gick förlorad för alla utom några få när den övergavs av inkafolket i slutet av 1500-talet och förblev oupptäckt av conquistadorerna. I början av 1900-talet upptäcktes staden av världen utanför vilket medförde horder av forskare och turister.
Efter årtionden av studier ”trodde en del att de hade hittat allt som kunde hittas i Machu Picchu”, säger Ciro. ”När folk tror att allt har hittats eller att allt har gjorts så ger de upp eller sätter mindre värde på föremålet eller ansträngningen.”
Ciro är rädd att samma självbelåtenhet kan förekomma i kyrkan. Han har sett hur medlemmar, när lång tid har gått och de blivit alltför vana vid evangeliet, blir ”mindre och mindre förvånade över ett tecken eller ett under från himlen, så att de [börjar] bli hårda i sina hjärtan och blinda i sina sinnen, och [börjar] tvivla på allt som de [har] hört och sett” (3 Nephi 2:1).
Denna förlust av förundran kan göra medlemmar mottagliga för Satans lögner, till exempel: Du behöver inte lyssna på den där talaren. Du vet redan allt det där. Du behöver inte gå till Söndagsskolan. Du har hört den lektionen förut. Du behöver inte studera skrifterna idag. Det finns inget nytt där.
”Och på så sätt [tar] Satan … folkets hjärtan i besittning” (3 Nephi 2:2).
Det är inte ovanligt att man upplever toppar och dalar i sin entusiasm för evangeliet. Men de som låter sin svacka utan andlig inlärning förlängas till en livsstil utsätts för risken att också förlora det som de har kvar i fråga om andlig kunskap (se 2 Nephi 28:30; se också Matt 25:14–30).
Återskapa förundran
Trots apatins lockelser har Ciro förblivit läraktig tack vare att han förstår tre sanningar:
1. Det finns mer som jag behöver veta.
Under perioder när Ciro har studerat evangeliet intensivt, på sin mission och som institutlärare, har han upptäckt att det alltid finns något mer att lära sig, oavsett om det är en ny princip eller ett nytt sätt att tillämpa något han redan vet. Vad som är ännu viktigare är att den nya andliga kunskapen ofta är något som han behövde veta för att möta en prövning som han ställts inför — eller skulle komma att ställas inför.
”En del av att vara läraktig”, säger han, ”är att komma ihåg att det alltid finns något som jag inte vet som jag förmodligen behöver veta.”
2. Jag behöver den Helige Andens hjälp för att lära mig det jag behöver lära mig.
Om du inte vet vad du behöver veta så behöver du en kunnig lärare (se Joh 14:26). När Ciro studerar skrifterna ensam eller med sin hustru, eller när han deltar i lektioner och möten, påminns han ideligen om att det inte spelar någon roll hur ofta han har läst en viss vers eller hört ett visst begrepp.
”Anden kan lära mig sådant som jag inte tänkt på tidigare”, säger han. ”Det är den Helige Anden som är lärare.”
3. Det krävs något av mig för att jag ska lära mig något.
Inlärning är något aktivt, inte något passivt.1 Det krävs en önskan, uppmärksamhet, deltagande och att man tillämpar principerna man lär sig (se Alma 32:27).
”Jag måste ta ansvar för mina tillfällen att lära mig mer”, säger Ciro. ”Min himmelske Fader tvingar mig inte att lära mig något.”
Förundran belönas
För Ciro förblir Machu Picchu ett av världens underverk eftersom forskarna, så länge som de har studerat staden, har belönats med nya upptäckter och ytterligare kunskap.
Också efter att ha studerat området i ett århundrade har arkeologerna under senare år hittat en gravplats, keramik och ytterligare terasstrukturer, varav allt har bidragit till det vi vet om Machu Picchu och inkafolket.
Så är också fallet när det gäller att studera Jesu Kristi evangelium. ”Det finns alltid något nytt att upptäcka i evangeliet för dem som anstränger sig”, säger Ciro.
Precis som de nya upptäckterna i Machu Picchu bygger på tidigare kunskap och ger forskarna en bättre helhetsbild, får ”den som inte förhärdar sitt hjärta … en större del av ordet, till dess det blir honom givet att känna Guds hemligheter, till dess han känner dem till fullo” (Alma 12:10; se också L&F 50:24).
”Evangeliet är en oändlig källa med levande vatten som vi behöver återvända till regelbundet”, säger Ciro.
Det underbara med underverk
När Ciro tittar ner från en klippavsats högt ovanför Machu Picchu ser han dussintals olika grupper som vandrar runt bland de forntida byggnaderna. För Ciro är tragedin med ointresset bland några av hans kollegor att det inte bara skadar dem utan också dem som skulle kunna uppleva undret genom guiderna.
Att hålla evangeliets under vid liv välsignar inte bara personen i fråga utan också de som har med honom eller henne att göra. ”Förändringen som evangeliet åstadkommer i människors liv är ett underverk”, säger Ciro. ”Och de som har upplevt den förändringen kan själva bli ett underverk i andra människors liv.”
Foto Adam C. Olson om inget annat anges
Fotografi av djur © Getty Images; fotografi av skrifter, Cody Bell