Besökslärarna ledde mig till Jesus Kristus

I slutet av 1970-talet bad en vän att jag skulle följa med henne till Hjälpföreningen. ”Vad är det?” frågade jag. Min vän sade bara: ”Kom och se.” Det var toppen! Efter den första gången var jag fast.

Senare den sommaren kom Leann hem till mig och sade at hon var min besökslärare. Det var konstigt och härligt på samma gång, särskilt eftersom jag inte var medlem i kyrkan. Hon tog sig tid i sitt hektiska schema att ge mig en andlig tanke och höra om det var något hon kunde hjälpa mig med. Jag kände genom hennes ande att hon var uppriktig. Jag har aldrig glömt Leann och budskapen hon gav mig.

Det gick ett par år, och så flyttade Frances in i vår församling. Sanningen att säga var det ju inte direkt ”vår” församling eftersom jag inte var medlem än, men det kändes så. Vid det laget hade jag två små flickor och jag kunde se hur kyrkans biorganisationer var till välsignelse för dem. Frances, min nya besökslärare, besökte mig i ur och skur med en lektion, ett skratt, en berättelse eller en hjälpande hand. Jag minns en hektisk eftermiddag när Frances kom. Frances såg att jag inte kunde sitta ner och prata så hon rörde om i mitt hopkok på spisen medan jag såg till mina döttrars behov.

Flera år gick och jag flyttade. Jag avskydde att behöva lämna mina vänner i kyrkan men upptäckte snart en annan grupp systrar med starka vittnesbörd och stora hjärtan i Hjälpföreningen i ”min” nya församling. En hjälpföreningslärare gav oss en vacker att-göra-lista och uppmanade oss att skriva ”Var vänlig” högst upp på listan varje dag. Systrarna som satt bredvid mig och jag tyckte att det var ett ypperligt förslag, särskilt eftersom det stödde Hjälpföreningens motto ”Kärleken upphör aldrig” (se Moroni 7:46).

Sedan läste jag en berättelse om en pionjärkvinna. När kvinnan var liten bad profeten hennes familj att hjälpa till att grunda ett samhälle i ett avlägset område. Men en tragedi inträffade; ett av hennes syskon dog. Hennes mor var helt ifrån sig och en djup sorg vilade över familjen.

En dag tittade den lilla flickan ut genom fönstret. Så långt hon kunde se var området runt familjens enkla hus täckt av snö. Medan flickan stirrade mot horisonten såg hon två personer som pulsade mot huset. De kämpade på och kom sakta framåt, och plötsligt insåg barnet vilka de var — det var hennes mors besökslärare.

Den berättelsen inspirerade mig. Jag döptes i maj 1983. Nu har jag själv äran att vara besökslärare. Jag älskar att umgås med så många kvinnor som exemplifierar den goda kvinna som är värd ”långt mer än pärlor” (Ords 31:10). Det är underbart att vara tillsammans med kvinnor som också strävar efter att vara vänliga, att älska andra och att föra andra till Kristus.