Titta upp
Det är en utmaning för oss alla att inte titta åt sidorna för att se hur andra ser på vårt liv utan att titta upp för att se hur vår himmelske Fader ser oss.
Som ung kallades jag att verka som missionär i Hamburg i Tyskland. På språkutbildningen för missionärer — föregångaren till dagens missionärsskola — kämpade jag med att lära mig språket. Efter första och andra veckan märkte jag att de andra i mitt distrikt hade kommit mycket längre än jag. Medan de gick vidare till komplexa begrepp hade jag fortfarande inte bemästrat die, der och das.
Jag började oroa mig — och jag blev missmodig. Hur skulle jag kunna verka som heltidsmissionär om jag inte kunde kommunicera med folket jag hade kallats att undervisa?
Jag bad om hjälp och fick en prästadömsvälsignelse, vilket gav mig lite förtröstan. Medan jag fortsatte att söka och kämpa kände jag mig en dag mer spänd och oroad än någonsin. När min kamrat och jag gick längs korridoren stannade jag till vid en liten städskrubb. Jag bad min kamrat vänta på mig en liten stund. Jag gick in i det lilla rummet och knäböjde på en mopp. Jag vädjade till min himmelske Fader om hjälp.
Herren besvarade den bönen. Jag fick en tanke: ”Jag kallade dig inte att bli en mästare på det tyska språket. Jag kallade dig att tjäna av hela ditt hjärta, sinne och styrka.”
Jag tänkte genast: ”Det kan jag göra. Jag kan tjäna av hela mitt hjärta, sinne och styrka. Om det är det Herren har kallat mig att göra så kan jag göra det.” Jag ställde mig upp och kände mig enormt lättad.
Från den stunden använde jag en annan måttstock. Jag mätte inte längre mina framsteg och framgångar efter min kamrat eller andra medlemmar i distriktet. I stället fokuserade jag på hur Herren ansåg att det gick för mig. I stället för att titta åt sidorna och jämföra mig själv med andra började jag titta upp, så att säga, för att få veta vad han ansåg om mina ansträngningar.
Jag vet inte om jag lärde mig språket så mycket fortare eller så mycket bättre efter det, men jag kände inte längre den oro jag hade känt innan. Jag visste vad Herren ville att jag skulle göra, och jag hade förmågan att göra det.
Jag började rådgöra med min himmelske fader på morgnarna och säga att jag inte visste vad dagen skulle innebära, men att jag skulle göra mitt allra bästa. ”Vad jag än kan lära mig, låt mig lära mig det”, bad jag, ”men i vilket fall som helst ska jag ge dig mitt allra bästa i dag.”
På kvällarna bad jag igen och rapporterade om vad jag hade studerat och vad jag hade gjort. Jag berättade både om mina svårigheter och mina framgångar för min Fader i himlen. Jag hade börjat vända mig till honom — inte till andra eller ens till mig själv — för att bedöma mina framsteg.
Det jag lärde mig i en liten städskrubb för över 35 år sedan har stannat kvar hos mig hela livet, genom ett antal ämbeten och uppdrag. När jag har blivit ombedd att göra något där förväntningarna känns större än vad jag har förmåga att göra, så tänker jag på den upplevelsen och säger till mig själv: ”Vänta. Vem kallade dig? Vem tjänar du? Vem försöker du vara till lags?”
Världen vi lever i idag har många olika slags måttstockar — de flesta av dem är oberoende av oss. Jag tror att sådana måttstockar kan vara särskilt hårda mot unga vuxna. Du går i skolan och får betyg, men de visar inte nödvändigtvis allt du har upplevt i dina andra klasser, eller i din familj eller i din livssituation. Ibland döms vi efter hur vi ser ut eller efter vilken slags bil vi har. Vi kanske baserar vårt egenvärde efter hur många vänner som skriver på vår ”vägg” på sociala nätverkssidor. Vi oroar oss för vad andra tänker om personen vi dejtar eller vad andra ska tänka om vi gifter oss innan vi är klara med studierna. Det är lätt att fastna i våra försök att vara andra till lags, men vi kan inte lita på sådana yttre måttstockar. Världen kan vara alltför snabb, både med att ge beröm och att kritisera.
Jag tror att utmaningen för oss alla — men kanske särskilt för unga vuxna — är att försöka att inte titta åt sidorna för att se hur andra ser på vårt liv utan att titta upp för att se hur vår himmelske Fader ser oss. Han tittar inte till vårt utseende utan till vårt hjärta (se 1 Sam 16:7). Och han vet, bättre än någon annan, vad var och en av oss behöver.
Hur tittar vi då upp?” Här är några principer som kan vara till hjälp.
Hämta andlig kraft
Vi kan hämta den andliga kraft vi behöver när vi ska fatta beslut genom att börja varje dag med bön och skriftstudier. Den bönen kan innehålla en vädjan om att vara mottaglig för Guds plan för oss. Fastän vi inte ser hela planen kan vi be om att vara mottagliga för den del av planen som kommer den dagen. När vi är mottagliga ser vi frukterna av våra val att följa honom. Vi kan då följa intrycken vi får. Och vi kan då göra sådant som är svårt och, av rätt anledning, allt det som krävs av oss.
Var sann mot vägledningen du får
Vi kan ”titta upp” genom att vara sanna mot vägledningen vi fått av en kärleksfull himmelsk Fader genom personlig uppenbarelse. Ibland kan andra försöka övertala oss att inte följa det som vi har tagit emot, och även om de har goda avsikter måste vi vara sanna mot det vi har känt.
Min hustru och jag har en dotter som verkar som heltidsmissionär i Spanien. Hon tillbringade sina high school-år på Nya Zeeland medan jag verkade som missionspresident. När hon fyllde 21 sade hon: ”Pappa, mamma, jag tror jag behöver gå ut som missionär.” Vi var naturligtvis glada över detta rättfärdiga beslut, men eftersom jag visste att det hade varit en uppoffring för henne att flytta ifrån vänner och familj under tonåren, sade jag till henne: ”Du har redan verkat som missionär.”
Hon log och sade: ”Nej, pappa, du har gjort det. Nu vill jag gå ut och tjäna Herren.”
”Okej”, sade jag och log. ”Verka som missionär. Följ maningen du fått att tjäna.”
I dag är jag överförtjust över att hon inte bara tjänar sin himmelske Fader och hans barn i Spanien, utan också över att hon följde maningen hon fick. Hon lät inte ens mig — en välmenande förälder — övertyga henne om att göra något annat än det hon kände var rätt för hennes liv och för vår himmelske Faders plan för henne.
Var inte rädd att agera
Hur viktigt det än är att känna till vår himmelske Faders plan för vårt liv blir vi ibland så upptagna med att veta varje detalj, från början till slut, att vi blir rädda att göra något alls. Hamna inte i den fällan. Gör bra val med hjälp av ditt goda omdöme och gå vidare med ditt liv. Vi välsignas när vi gör val. Var inte rädd för att göra val därför att du är rädd för att göra misstag. Var inte rädd att prova på något nytt. När du gör det får du uppleva glädje under resan.
Håll dig kvar på din post
När vår familj bodde på Nya Zeeland överväldigades vi ibland av alla utmaningar som undersökare, nyomvända, missionärer och andra ställdes inför. Vi bad ofta om svar — och förväntade oss att få dem snabbt!
Vi behöver alla hjälp. Och ibland kommer lösningarna vi söker snabbt. Men andra gånger kommer de på andra sätt än vad vi hade hoppats på. Eller så kommer de senare än väntat. Och ibland, verkar det som, kommer de inte alls.
I sådana fall behöver du ”hålla dig kvar på din post” tills Herren sänder hjälp, hur lång tid det än kan ta. Men att hålla sig kvar på sin post betyder inte att man står still. Som jag sade, var inte rädd att agera. Fortsätt göra sådant som är bra. Fortsätt att hålla buden. Fortsätt att be och studera och göra ditt bästa tills du får ytterligare vägledning. Överge inte din post. Herren kommer i sin egen tid att låta allt samverka för ditt bästa.
Genom att jag har ”tittat upp” har mitt liv välsignats om och om igen sedan upplevelsen under min språkutbildning för missionärer. Som Mormon förklarar i Helaman 3:27 ”är [Herren] barmhärtig mot alla som i hjärtats uppriktighet åkallar hans heliga namn”. Jag har känt och upplevt hans barmhärtighet och kärlek. Jag vet att hans barmhärtighet ges till oss alla om vi tror på och åkallar hans namn.
Fotoillustrationer Matthew Reier