En kärleksgåva som räddade liv

Bild

Photo of a small gift box cradled in a woman's hands.

Fotoillustration John Luke; foto Maridav/iStock/Thinkstock

Morbror Ed hade alltid haft en smittande livsglädje. Dessvärre hade han också defekta njurar. I många år hade Ed avvärjt njursvikt genom dialys. Behandlingarna var täta och plågsamma. Ed var fullständigt utpumpad efter varje behandling och fram till nästa. Hösten 1995 tycktes han bara vara en skugga av sitt forna livfulla jag.

Till slut sa läkarna att om Ed inte fick en ny njure snart skulle hans kropp inte klara påfrestningarna mycket längre. Även om det räcker med bara en njure för att uppehålla livet ville Ed inte be någon att donera en till honom med tanke på de risker som en operation alltid innebär. Men det fanns inget val. Flera goda vänner och familjemedlemmar undersöktes för att se om deras njurar var kompatibla. Det fanns bara en enda njure som passade: Eds äldre syster Dotties njure – min mammas.

Den 7 december fastade och bad många av Eds vänner och släktingar för honom och Dottie. Kirurgerna som utförde operationen var tvillingbröder. Än mer anmärkningsvärt var att den ene hade donerat en njure till den andre. Ed och mamma var imponerade när de fick veta att vid varje operation gjorde de här två läkarna allt som stod i sin makt och böjde sedan huvudena och överlämnade utgången i Guds händer.

Vid operationen tog en av läkarna bort en av mammas njurar. Medan han sydde ihop henne satte hans äldre tvillingbror varsamt in njuren i Eds buk.

Ingreppet lyckades, men det återstod att se om Eds kropp skulle ta emot den nya njuren. Man inaktiverade antikropparna i hans immunsystem för att förbättra hans utsikter, så Ed isolerades på intensivvårdsavdelningen för att skydda honom mot virus. Även efter att han skrivits ut måste han förbli isolerad från alla utom sin familj. Men på julaftonen fick Ed tillstånd att vara med på mina morföräldrars årliga julfirande.

Han kom in genom dörren med ansiktsskydd och gick direkt fram till Dottie och gav henne en björnkram. När de kramade om varandra var inte ett öga torrt i hela huset. Alla kände kärleken som strömmade ut från dem. En syster hade lidit för att kunna ge sin bror livets gåva. Det var en kärleksgåva, en offergåva, en gåva som han inte kunde ge sig själv.

Tårarna rann nedför mina kinder när jag iakttog dem. Det slog mig att så här kunde det vara att möta Frälsaren ansikte mot ansikte. Han gjorde något för oss som vi inte kan göra för oss själva. Endast han, som var gudomlig, kunde utstå ett offer som var så stort att det kunde tillfredsställa rättvisans lag. Endast han, som var fullkomlig, var värdig att sona hela mänsklighetens synder så att barmhärtighetens lag kunde utsträckas till alla som tar emot honom som sin Frälsare.

När jag njöt av dessa insikter beslutade jag på nytt att göra allt jag kunde för att visa att jag är tacksam för Frälsaren och hans offer. Jag skulle sträva efter att leva mitt liv som en lärjunge så att jag en dag skulle vara värdig att inträda i hans närhet, omfamna honom och tacka honom för att han älskade mig så djupt att han gjorde ett sådant offer.