Sista dagars heliga berättar
Att springa mot templet
Antonella Trevisan, Udine, Italien
Illustration Sean Sullivan
I december 1999 förberedde vi oss för vår årliga julresa till templet i Bern i Schweiz. Den här resan – en speciell tradition vi påbörjade kort efter vårt giftermål – är ett sätt för oss att fira Frälsarens födelse.
Vi bor omkring 8 timmars bilväg från templet och vi hade väldigt dåligt väder precis före avresan. Uppryckta träd, hårda vindar och isiga vägar skulle göra färden riskabel.
Jag kände mig osäker och förstod inte varför vi stötte på så många hinder när vi visste att Herren ville att vi skulle besöka templet. Skulle han inte öppna vägen för oss?
Min man Antonio och jag knäböjde i bön med våra barn och sa till vår himmelske Fader att såvida han inte sa åt oss att inte åka, tänkte vi ge oss iväg till Bern nästa dag.
”Om vägarna verkligen är oframkomliga”, sa Antonio efter vår bön, ”kommer vi tillbaka.”
Jag kände att vårt beslut var riktigt, men var ändå rädd. Nästa morgon kände jag mig full av tvivel och ville be igen. Antonio sa att han redan hade fått vårt svar, men kärleksfullt och tålmodigt knäböjde han bredvid mig.
När vi gav oss iväg var det strax före gryningen och mörka moln hängde över oss. När vi körde började jag skymta lite blå himmel nära bergen. En tveksam solstråle bröt sig fram ur molnen.
Den solglimten stärkte min vacklande tro. Mirakulöst kom solen fram och det blev varmare. Det fanns ingen dimma, ingen is och ingen vind – bara en klar och ovanligt varm vinterdag. Mina ögon fylldes med tårar. Det såg ut som att vår himmelske Fader hade besvarat våra böner.
När vi kom fram till Bern började snön falla tätt och det fortsatte snöa under hela vårt besök. När vi skulle gå till templet före gryningen nästa morgon blev snöfallet till en yrande snöstorm. Under en kort minut kände jag mig rädd och började springa längs trottoaren som leder till templet.
Då kom tanken till mig: ”Det är så här det ska vara. Världen rasar mot oss med bekymmer och svårigheter men vi måste springa mot Herrens frid som finns i hans tempel.”
Vi hade det underbart i templet under den här jultiden, men vi oroade oss över hemresan. Det fortsatte att snöa och vår yngste son fick plötsligt hög feber. Men dagen för vår avfärd slutade snöfallet mirakulöst och vår sons feber gick ner efter att han fått en prästadömsvälsignelse.
Medan templets frid stöttade oss, kom jag att tänka på en vers i Bibeln: ”Skulle något vara omöjligt för Herren?” (1 Mos. 18:14). Med tacksamhet insåg jag att nej, det är det inte.