Den nya killen
Jag var den ende aktive prästen i min nya församling. Hur skulle jag kunna få andra präster till kyrkan?
Illustrationer Greg Newbold
När min familj flyttade, några månader efter att jag fyllt 18, var jag i en ny församling och stod inför en utmaning. Inom två veckor efter att jag flyttat dit gjordes nästan alla präster till äldster. Jag kallades även som förste assistent i prästernas kvorum.
När biskopen gav mig kallet, förklarade han att det fanns många präster på listan, men att nästan ingen dök upp. Vi hade mycket arbete att göra för att uppmuntra folk att komma.
”Inbjud bara folk att komma”, sa han.
Bara en annan präst kom till kyrkan, en kille som hette Ryan, som dök upp ett par gånger i månaden. Jag bestämde mig för att gå och knacka på hos våra mindre aktiva kvorummedlemmar och bjuda in dem till våra aktiviteter. Jag var nervös och rädd att de skulle bli arga på mig för att jag bjöd in dem till kyrkan. Jag trodde att de inte kom för att de inte tyckte om kyrkan. Men jag tänkte även att det var en bra övning inför min kommande mission att försöka inbjuda, så jag bet ihop och började ringa de andra prästerna eller titta in hos dem. Jag bjöd med dem till brasaftnar, till aktiviteter, till kyrkan.
Det som förvånade mig var att några faktiskt svarade och kom. Vi fick så småningom en grupp på fyra präster som började komma regelbundet. Det var inte det att de inte tyckte om kyrkan – de hade bara väntat på att få en inbjudan att komma. De var lika nervösa inför en ny situation – att gå i kyrkan – som jag hade varit.
Somliga aktiviteter var mer lyckade än andra. Alla dök upp när det var volleyboll, men jag fick kämpa för att få folk att delta i andra aktiviteter.
Ungdomskonferensen det året var särskilt givande, eftersom jag såg några av de här unga männen stå upp och bära sina vittnesbörd. Det kändes som om jag hade åstadkommit något i deras liv.
En skillnad jag kunde se var att Ryan gick till kyrkan varje vecka och att vi hade blivit goda vänner.
Ryan och jag fick melkisedekska prästadömet omkring sex månader efter att jag hade flyttat dit. Jag hade valt att vänta tills efter min mission med att gå på college, så att jag kunde arbeta för att spara till min mission. Ryan hade redan ett bra jobb och han bestämde sig för att inte heller gå på college. Efter jobbet brukade vi ofta hänga ihop.
En gång var vi uppe större delen av natten för att försöka komma igenom Almas bok, när Ryan läste Mormons bok för första gången. Det var ansträngande, men andligt energigivande. Det var också härligt att se förändringarna som Ryan gjorde i sitt liv. Han slutade med gamla vanor, skapade bättre sådana och bytte ut en del av sina vänner, så att han kunde vara med personer som delade hans normer.
Jag hade sett fram emot att gå ut som missionär ända sedan jag började gå i kyrkan några år tidigare. Ryan var osäker på om han skulle gå ut. När vi umgicks pratade vi om min mission och om hur ivrig jag var att tjäna. När jag uppmuntrade honom och svarade på frågor om evangeliet, fick jag större förtroende för min egen förmåga att tjäna som missionär. Ryan var gammal nog att gå ut men kämpade med sitt beslut.
”Jag visste inte om mitt vittnesbörd var starkt nog, trots att det kändes bra med kyrkan vid den tiden”, sa han. ”Jag ville åka, men det var verkligen svårt att lämna familjen.”
Slutligen kom dagen när jag kunde börja fylla i mina missionspapper. När jag berättade det för Ryan, överraskade han mig med att säga att han hade bestämt sig för att tjäna också. Våra missionskallelser kom samma kväll. Ryan åkte för att verka i Kanada en månad innan jag påbörjade min missionstjänst i Frankrike.
När jag kom hem två år senare, letade jag upp alla de präster som jag hade arbetat med. Det gjorde mig ledsen att få veta att några hade slutat gå i kyrkan en kort tid efter att jag hade åkt, men jag var glad att få träffa Ryan igen. Han hade tjänat hedervärt som missionär och, precis som med Alma och Mosiahs söner, kände jag ännu större glädje över att se att han fortfarande var min broder i Herren (se Alma 17:2).