Mitt julmirakel

På hösten 1968 frågade vår biskop mina föräldrar om de var villiga att bidra med pengar till byggandet av templet i Provo, Utah. Man gör inte det i församlingar idag, men det var vanligt på den tiden. Min pappa lovade att bidra med 1000 dollar. Det kanske inte låter som en stor summa idag, men den var det för oss. Min far hade två arbeten för att kunna betala för en son på college, en son på mission och fem barn hemma.

När min far samlade oss till ett familjeråd och berättade att han lovat bidra med 1000 dollar till templet, minns jag att jag tänkte: ”Du kunde lika gärna ha lovat en miljon dollar därför att båda beloppen är lika ouppnåeliga.” Jag kunde inte fatta att han lovat så mycket pengar och vi hade mindre än fyra månader på oss att tjäna ihop summan.

Vi valde fyra sätt att samla in pengar: donera de pengar vi skulle ha använt till julklappar den julen, donera de pengar mina systrar och jag tjänade som barnvakt, donera det min lillebror tjänade på småjobb här och där och donera det vi tjänade på att som familj plocka äpplen på en gård i trakten varje dag under några veckor.

Vi slog in en skokartong i vackert papper som behållare för våra insamlade pengar, tejpade fast en bild av templet och en bild av Jesus Kristus och placerade kartongen på ett litet bord. Spänningen steg allteftersom våra bidrag ökade. Vi fokuserade inte längre på de julklappar vi önskade oss utan på vår gåva till Frälsaren. Så mycket uppskattade jag den gåva han hade gett Guds barn – sitt liv – att jag ville ge något tillbaka till honom.

Att plocka äpplen visade sig vara det svåraste och mest tillfredsställande sättet att tjäna pengar. Det var slitsamt, men vi stärktes och belönades när vi som familj arbetade tillsammans. Vi började få ”hjärtan förenade i enighet och i kärlek till varandra” (Mosiah 18:21).

När julen närmade sig brukade jag kika in i penningkartongen men jag blev alltid besviken. Trots våra ansträngningar var vi långt borta från vårt mål.

Men jag kände mig glad över vårt beslut att hoppa över julklappar. Jag visste att våra uppoffringar var små, men jag hade tro på att Frälsaren skulle bli nöjd.

En dag tillkännagav min far att vi hade nått vårt mål och att han hade donerat pengarna. Jag fick aldrig veta hur vi samlade in resten så snabbt.

Uppfyllelsen av pappas löfte den julen var mirakulös. Men det verkliga miraklet var för mig att jag kom närmare Frälsaren genom att ge istället för att få. Och det var bättre än någon julklapp jag någonsin skulle ha kunnat fått. Sju år senare fick jag själv en större gåva när jag knäböjde vid altaret i templet i Provo för att beseglas för tid och all evighet till min make.