Cayo och Anthony

Paris

Bild

anthony and cayo walking together

Cayo Sopi och Anthony Linat har varit vänner sedan barndomen. Cayo som är medlem i kyrkan hoppades alltid på att Anthony också skulle bli det.

Leslie Nilsson, fotograf

Cayo:

Jag träffade Anthony för länge sedan. Vi hade precis flyttat in i området. Jag gick i en ny skola och började få vänner. Anthony var en av dem. Vi var kanske sex eller sju år. Det är lustigt att tänka på det, nu när jag är 26.

Vi spelade ett spel som heter pog. Det är något vi spelar i Frankrike. Jag vet inte om det spelet finns någon annanstans. Medan vi spelade försökte Anthony ta en eller två av mina spelpjäser. Plötsligt började vi bråka. Vår lärare var tvungen att sära på oss. Efter det tror jag att vi uppskattade varandra mer. Vi började göra saker tillsammans: spela videospel, åka skateboard och cykla. Vi började tillbringa alltmer tid tillsammans.

Mamma ville alltid att vi skulle be som familj. Det var något vi alltid gjorde hemma. Samma sak med skriftstudier. De här vanorna var en del av oss. En natt sov jag över hos Anthony. När jag bad innan sängdags såg Anthony det och frågade vad jag gjorde. Jag minns inte exakt vad jag sa. Jag bara minns att vi var i hans rum och pratade om bön.

Anthony kom hem till mig några gånger och såg oss läsa skrifterna och be bordsbön och andra böner tillsammans. Han såg oss sjunga psalmer tillsammans också. Jag frågade en eller två gånger om han ville följa med till kyrkan. Det måste ha sett ut som om han inte var så intresserad av att komma till kyrkan. Jag sa till mig själv: ”Jaha, så var det med det, antar jag. Det var synd, men vi kan ju fortsätta vara kompisar.”

Anthony:

Först var jag lite tveksam till kyrkan. Jag förstod inte så mycket och var lite rädd för att prata med Cayo om varför hans familj bad tillsammans. Så i början tackade jag nej till att följa med till kyrkan. Men så småningom kändes det rätt. Jag kände att Cayos familj var annorlunda jämfört med andra familjer.

Cayo:

Så småningom blev vi båda upptagna med annat. Vi tappade kontakten med varandra flera gånger under åren som gick, men vi träffade alltid på varandra igen. När vi var tonåringar blev vi nära vänner igen.

Anthony:

Jag kunde se att Cayo var annorlunda jämfört med mina andra vänner. Vi gör alla dumma saker när vi växer upp, men Cayo hjälpte mig att välja en bra väg.

Cayo:

Anthony började följa med mig och min familj till kyrkan. Sedan utvecklades saker och ting på ett naturligt sätt. Missionärerna var mycket med oss och Anthony blev riktigt bekant med kyrkan. Han visste vad bön var, han kände till psalmerna. Han visste allt det där – han var bara inte medlem.

Anthony:

Mellan 8 och 18 års ålder tänkte jag mycket på om jag skulle döpas. Men det tog lång tid eftersom det var mycket jag behövde ändra på i mitt liv fastän jag försökte leva efter goda principer.

När jag var 18 träffade jag missionärerna hemma hos Cayo. Missionärerna höll lektionerna för mig som förberedelse för mitt dop. De hjälpte mig, och deras budskap berörde mig. Under den tiden träffade missionärerna mamma och min lillasyster. De döptes några månader före mig. Jag döptes den 10 mars 2007.

Cayo:

Det tog den tid det tog, över 10 år, men till slut blev han döpt.

Det är intressant att se hur Herren gör saker och ting. Sedan var jag missionär i Frankrike och vi skrev till varandra. Nu kommer vi att skiljas åt eftersom Anthony precis blev gendarme [polis] och ska arbeta två till fem år i Guyana, men jag är övertygad om att vi håller kontakten.

Anthony:

Sedan jag blev medlem i kyrkan har jag gjort det som krävs för att stanna kvar på den smala stigen och att sprida evangeliet till människor omkring mig. Det är något mycket enkelt, men evangeliet kan vara svårt för andra att ta till sig och följa. Som medlemmar i kyrkan är vi verkligen annorlunda jämfört med andra.

Andra medlemmar i familjen har svårt att se varför mamma, min syster och jag gör oss redo att gå i kyrkan varje söndag. Jag tar på mig kostymen och ger mig av halv nio för att vara i kyrkan vid nio. Och jag stannar ofta kvar till klockan tre på eftermiddagen på grund av mitt ämbete. Jag tycker om att prata med andra medlemmar och höra hur det går för dem. Jag gillar att umgås med medlemmarna. Det är toppen. Det är viktigt att vi har personer runtomkring oss som är medlemmar för att skapa enighet och känna att vi stärker varandra.

Cayo:

Jag tror att Herren gör allt han kan för att vi ska åstadkomma en sann, uppriktig och djup förändring. Att bli sista dagars helig och lärjunge till Kristus handlar inte bara om att bestämma sig för att anta en viss attityd. Det är att se en djupgående förändring hos oss själva. Jag såg den förändringen hos Anthony.

Anthony:

Vetskapen om att jag har en himmelsk Fader ger mig tröst. Jag får också tröst av att veta att han sände sin Son, Jesus Kristus, att dö för oss – för mig.

Hur som helst vet jag att det är sant. Jag vet också att skrifterna är sanna. Mormons bok är sann. Jag är övertygad om det. Kyrkan är sann. Vi har en sann profet, Thomas S. Monson. De tolv apostlarna är verkligen kallade av Gud.

Det är något som jag inte förstod tidigare, och jag tror inte att jag förstår det helt nu heller. Det är mycket mäktigt och det är en unik känsla.