RäddadEFTER MINDOTTERS SJÄLVMORD

Bild

woman sitting at church

Fotoillustrationer David STOKER, bilderna är arrangerade

En vän till mig ställde nyligen en fråga till mig som förvånade mig. Av alla frågor som uppkommer när en närstående tar sitt liv, hade hon bara en. Frågan löd: ”Hur hjälpte kyrkan dig efter att din 15-åriga dotter hade begått självmord?”

Min första tanke var: ”Det har den inte. Jag stötte bort alla, gömde mig hemma och led i total ensamhet.”

Men när jag hade tänkt på frågan i några dagar insåg jag att den tanken var helt felaktig. Det råder inget tvivel om att den ofattbara smärta jag upplevde fördunklade mitt perspektiv.

På sjukhuset dit de tog min dotter Natalie (som redan hade dött) var jag i chocktillstånd. Jag var helt bedövad, både fysiskt och känslomässigt. Det hände saker runt omkring mig som jag kunde se men inte känna: Polisen ställde frågor, vänner grät, sjukhuspersonal gav information. Allt var ett töcken men ändå fullkomligt klart.

Jag minns att jag såg min före detta biskop och hans fru. En kollega till mig hade ringt dem. Min dotter Natalie och jag hade flyttat ifrån deras församling bara några månader tidigare. Min biskop och hans fru var nära vänner till oss.

Biskopens fru, som också heter Natalie, sa att jag skulle bo hos dem. Innan jag visste ordet av satt jag i deras bil på väg tillbaka till mitt gamla grannskap. Jag hade ingen uppfattning om tidens gång, men jag var medveten om att det nästan hade blivit en ny dag när jag fick en prästadömsvälsignelse av biskopen och en vän.

Jag vet att jag måste ha blivit informerad om begravningsarrangemangen, men jag var ändå omedveten om vad som hände. Jag klädde på mig när man sa till mig att klä på mig. Jag satte mig i bilen när jag fick veta att vi behövde åka någonstans. Jag kände mig som en robot som följde enkla order. Det var allt jag hade förmåga att göra. Konstigt nog hade jag ännu inte fällt en enda tår.

Min dotters begravning var fin. Många skratt blandades med tårar och Anden var mycket stark. Min äldsta dotter Victoria reste tillbaka till Utah från en annan stat. Hon skrev en sång och framförde den under begravningen.

Jag blev aldrig meddelad om begravningskostnaderna förutom att man tagit hand om dem. Inom några veckor hade begravningen betalats till fullo av donationer från medlemmar i kyrkan.

Då bodde jag fortfarande hos min före detta biskops familj. Medlemmarna i min tidigare församling letade efter en ny bostad åt mig. En söt liten lägenhet i källarplanet blev tillgänglig och innan jag visste ordet av skrev jag under ett kontrakt. Det här hände inte på mitt bevåg. Det var en serie händelser i ett nätverk av medlemmar, bland andra min kära vän Natalie, biskopens fru.

Församlingsmedlemmar hjälpte till att flytta mina personliga ägodelar och hjälpte mig och min andra dotter att göra oss hemmastadda. Hyran för de två första månaderna hade betalats i förväg, återigen med donationer från medlemmar i kyrkan. Jag hade fortfarande ingen uppfattning om tiden och jag var fortfarande bedövad i viss mån, men jag började få tillbaka en del känslor.

Omkring en månad efter min dotters död började insikten och omfattningen av vad som hade hänt att gå upp för mig. Det var som tung, tjock svart rök som kröp sig in först, följt av ett allomfattande töcken tills jag kände mig helt omgiven av kompakt mörker. Sorg i dess värsta form kan vara förblindande.

Natalie hade dött på tacksägelsedagen. Nu var det jul. Helgen gjorde bara förlusten större. Tårarna rann oavbrutet i dagar och smärtan kändes obeveklig under den tiden. Minuter kändes som timmar. Timmar kändes som dagar. Dagar kändes som år.

Som frånskild hade jag ingen man som kunde gå ut och tjäna pengar. Om jag hade kunnat skulle jag ha krupit ihop till en boll, låst in mig i en garderob och stannat där. Men jag hade inte den lyxen. Jag var tvungen att på något sätt få kraft att fungera. Jag var tvungen att hitta ett jobb. Jag arbetade under tacksägelsedagen, men mitt i allt kaos hade jag på något sätt glömt bort mitt jobb. Jag kunde ha gått tillbaka till det, men min Natalie tyckte om att vara där, och tanken på att gå dit utan henne var outhärdlig.

Första veckan i januari hade jag fått ett jobb med låg lön. Jag försökte låtsas som om allt var som vanligt. Min kropp var igång, men det kändes som om själen var död. Ingen visste att jag bara var ett tomt skal som fungerade på autopilot. Det var bara under sträckan till och från jobbet som jag kunde släppa efter känslomässigt.

Jag började gå i min nya församling lite i taget. Jag visste att om någon skulle fråga hur det var med mig så skulle jag bryta ihop. Jag ville så gärna gå i kyrkan, men jag ville inte prata med någon och ännu mindre ha ögonkontakt. Jag önskade av hela mitt hjärta att jag hade kunnat vara osynlig. Och mer än något annat ville jag slita den allomfattande smärtan ur mitt bröst!

Jag hade ingen aning om vad hjälpföreningssystrarna ansåg om mig, och just då brydde jag mig inte så mycket om det. Jag var fullt upptagen med att försöka andas! Jag är övertygad om att jag gav intryck av att vilja bli lämnad ifred, för ingen av dem besvärade mig. Men ibland gav de mig ett varmt leende vilket kändes trösterikt, precis den rätta lilla dos som hindrade mig från att springa till närmaste utgång, som jag hela tiden tänkte på.

Tiden läker. Den suddar inte ut händelserna, men låter öppna sår läka långsamt.

Den ödesdigra tacksägelsedagen inträffade 2011, och det tog mig några år att inse hur mycket hjälp jag fick av bröderna och systrarna i kyrkan. Det kändes som om jag blev buren från ett slagfält efter att ha blivit allvarligt skadad. Jag tillfrisknade genom deras omvårdnad tills jag kunde stå på egna ben.

Jag har fått oräkneliga välsignelser på många olika sätt. Mitt vittnesbörd har stärkts oerhört. Jag vet nu hur det känns att bli omsluten av vår Frälsares kärleksfulla armar.

Så som svar på min väns fråga: ”Hur hjälpte kyrkan dig igenom den här prövningen?” säger jag: ”De hjälpte mig inte. De räddade mig.”