Övervinna faran med tvivel

Där jag växte upp i Sonora, Mexiko fanns det stora träd av det slag som kallas citronfikus. De är nästan 30 meter höga, med enorma stammar och välutvecklad gren- och bladstruktur. Nyligen angreps de här träden av svampen phymatotrichopsis omnivora. När den här svampen angriper träden syns inte effekterna på några år. Men svampen förstör gradvis rötterna till de här vackra träden och de börjar dö. Bladen blir gula och faller av. Stammen och grenarna torkar och trädet måste huggas ner.

Liksom svampen som angriper de här träden, kan tvivel angripa våra tankar. Om vi låter dem växa kan det med tiden påverka våra rötter och förstöra vår grund av tro tills vi kanske faller.

Så kallade vänner kan få oss att tvivla genom att ställa sårande frågor. Webbplatser kan skapa tvivel genom att presentera information som har tagits ur sitt sammanhang. Men tvivel stärks särskilt mycket när vi själva, när vi känner oss övergivna eller överväldigade, börjar ifrågasätta bördorna vi bär på. Den naturliga människans klagomål, som ”varför just jag” eller ”om jag är din tjänare, varför tillåter du …”, kan viskas i våra öron av lögnernas fader. Han har en ond avsikt: att försvaga vår visshet om att vi är Guds barn.

För att motstå sådana tvivel måste vi komma ihåg att vår Faders plan är fullkomlig. I stället för att älta negativa frågor bör vi be om styrka, som Joseph Smith gjorde: ”Kom ihåg dina heliga som lider, o vår Gud, och dina tjänare skall glädja sig i ditt namn för evigt” (L&F 121:6). Vi måste också lita på att Herren befriar oss (se 1 Kor. 10:13).

Jag minns en upplevelse som lärde mig att ersätta tvivel med hopp. Jag verkade som stavspresident just då. Mina barn var små. Min fru och jag drev ett företag där vi tillverkade tortillas och vi arbetade långa dagar.

En kväll när min fru och jag skulle baka tortillas från midnatt till klockan tre på morgonen kom tre unga män till vår butik. Alla tre var höga på droger. Två av dem bar skidmask och långa regnrockar. Regnrockarna dolde deras vapen. De hotade oss, tvingade oss gå in i butiken och stängde dörren. En stod på vakt utanför och ropade upprepade gånger: ”Döda dem! Döda dem!”

En av de unga männen satte pistolen mot min tinning och tvingade mig att lägga mig ner. Den andre satte sin pistol mot min frus överkropp. Jag bad om att mina barn inte skulle bli föräldralösa, och Herren beskyddade oss. Rånarna låste till slut in oss i badrummet och försvann. De körde iväg i min pickup.

Vi tog oss ut och ringde efter hjälp. Polisen kom och likaså min bror. Vi tog hem min fru så fort det gick. Sedan åkte min bror och jag runt och letade efter min pickup, utan resultat. Ytterst nedstämd återvände jag hem klockan fem på morgonen.

Till min förvåning var min fru och mina barn inte där. En granne sa att min fyraåriga dotter hade fått magsmärtor och att de hade åkt till sjukhuset med henne. Eftersom jag visste att vi var i stort behov av pengar för hennes sjukhusvistelse hade jag inget annat val än att återvända till tortillabutiken och fullfölja beställningarna för dagen. Eftersom min fru och jag var de enda som jobbade där, var jag ensam. Jag snodde runt som en tok, knådade, lade degen i tortillapressen, ställde in storleken, och rusade fram och tillbaka mellan att laga tortillas och hjälpa kunder.

Nu var klockan åtta på morgonen. Jag började tänka på nattens händelser. Jag fick tanken: ”Om du är stavspresident, varför händer då allt det här dig?”

Jag trängde undan den illvilliga tanken och bad om styrka. Då hörde jag en röst bakom mig: ”President.” Det var min biskop och en broder från församlingen – mina hemlärare.

Biskopen sa: ”Vi vet inte hur man bakar tortillas, så vi kan inte hjälpa dig med det. Men oroa dig inte för din pickup, din fru, din sjuka dotter eller dina andra barn. Stanna här så hjälper vi dig med resten.” Mina ögon tårades av tacksamhet.

De tog hand om allt utom att baka tortillas. När jag kom hem på eftermiddagen var huset rent och prydligt, mina skjortor var strukna och det stod mat och väntade. Ingen var hemma, men jag visste att Hjälpföreningen hade varit där. Polisen hade hittat min pickup och någon från församlingen hade betalat för att få den utlämnad.

Jag begav mig snabbt till min fru och dotter. Biskopen hade varit där och gett min dotter en välsignelse. Hon hade blindtarmsinflammation, men allt var under kontroll.

När min fru och jag pratade om det imponerades vi av att biskopen inte hade använt några fasteofferpengar eller artiklar från biskopens förrådshus för att hjälpa oss. I stället använde han resurserna och välviljan hos medlemmarna i vår församling.

Några dagar senare, medan min dotter återhämtade sig och min fru hjälpte mig i tortillabutiken, kom tre kvinnor förbi. De var mödrarna till de unga tjuvarna och hade kommit för att be oss om förlåtelse. De förklarade att polisen hade gripit deras söner. Senare drog de här mödrarna praktiskt taget sönerna in i butiken för att be oss om förlåtelse, och vi förlät dem.

Bild

tree trunk

Ett annat exempel från min släkthistoria påminner mig om att jag inte ska tvivla. I Mexiko år 1913 predikade äldste Ernest Young och hans kamrater evangeliet för min morfars farmor Maria de Jesus de Monroy, en änka; hennes tre döttrar Natalia, Jovita och Guadalupe samt hennes ende son, Rafael – min morfars far. De döptes den 10 juni. Två månader senare lämnade alla amerikaner landet på grund av den mexikanska revolutionen.

Den 29 augusti 1913, dagen när president Rey L. Pratt och alla amerikanska missionärer skulle lämna landet, begav sig Rafael Monroy, en 34-årig konvertit sedan två månader tillbaka, till missionshemmet för att förklara sin oro. ”Vad ska det bli av oss?” frågade han. ”Det finns ingen organiserad gren i San Marcos och vi har inte prästadömet.” President Pratt lyssnade på Rafael och bad honom att sätta sig ner. Han lade händerna på Rafaels huvud, gav honom melkisedekska prästadömet, ordinerade honom till äldste och avskilde honom som president för San Marcos gren.

Rafael, som förstod att hans dopförbund var heligt och evigt, insåg också att han skulle sprida evangeliet. I 23 månader hjälpte han och hans rådgivare Vicente Morales till att omvända och döpa över 50 personer. De predikade för ytterligare dussintals.

Sedan, den 17 juli 1915, nådde revolutionen San Marcos. Soldater anklagade Rafael och Vicente för att tillhöra och stödja motståndsarmén, gömma vapen och för att tillhöra en märklig religion. De tog dem tillfånga, torterade dem och hängde upp dem tills de svimmade. Sedan gav soldaterna dem en sista chans att rädda sitt liv. De skulle räddas om de förnekade sin religion. Rafael svarade: ”Jag kan inte göra det, för jag vet att det jag har tagit emot är sant.”

Rafael och Vicente tvivlade inte. De handlade i enlighet med sin kunskap och sitt vittnesbörd. Vid dagens slut avrättades de av Södra befrielsearmén och gav sitt liv för det de trodde på.¹

Låt oss inte tvivla på att det här verket är sant. När vi prövas med tvivel, låt oss då begrunda våra andliga upplevelser. Det kan hjälpa oss att utplåna tvivlen. Det här gäller särskilt dem som har återvänt från en heltidsmission och sedan låter tvivel krypa in, de som varit medlemmar länge och blivit trötta på att härda ut samt nyomvända som i början kände stor glädje men som inte har gett näring åt sin tro.

Om så är fallet för dig, vill jag säga: Om evangeliet var sant när du skickade in din missionsansökan (och det var det!), om det var sant när du besökte templet (och det var det!), om det var sant när du blev omvänd och döptes eller när du omvände och döpte andra (och det var det!), om det var sant när du beseglades (och det var det!) så är det lika sant i dag!

Jesus visade genom sitt föredöme att vi kan få styrka från skrifterna. Joseph Smith visade att vi kan få tröst när vi ber. De som har gett sina liv, utan att tvivla, har visat att vi kan ha hopp också när vi ställs inför döden.

Vi får inte falla till föga för desperation, för prövningar och frestelser är tillfälliga. Vi kan alla få hopp av Frälsarens förkunnelse: ”Vänd er till mig i varje tanke, tvivla inte, frukta inte” (L&F 6:36).