Sista dagars heliga berättar
Vi såg vårt barn lämna det här livet
Illustration Allen Garns
Efter det första ultraljudet sa läkaren till oss att det fanns en risk att vårt lilla barn hade Downs syndrom. Min man och jag förväntade oss inte att få höra något sådant, så min vision av framtiden förändrades omedelbart.
Under hela graviditeten hade jag frågor och jag oroade mig över vad som väntade oss. Men vi förberedda oss noga för barnets ankomst. När dagen äntligen kom kände jag att det var ett vackert och speciellt barn som skulle födas.
Vi gav barnet namnet Santiago, och strax efter födseln fick vi veta att han inte bara hade Downs syndrom utan också flera allvarliga hälsoproblem som påverkade hjärta, lever och lungor. Läkarna och sjuksköterskorna kopplade honom omedelbart till en respirator och hjärt-lungmaskin. Allteftersom dagarna gick på sjukhuset började min man och jag prata om hur vi skulle fostra Santiago tillsammans med hans bröder. Det var då vi insåg hur mycket vi behövde vår himmelske Fader.
Vår lille ”Santi” blev tillräckligt bra för att bli bortkopplad från respiratorn. När han började andas på egen hand var det som om han sa: ”Mamma, jag ska vara stark och göra min del.” Han kramade våra fingrar i sin lilla hand. Han var stark, men hans hjärta orkade inte. Han fick hjärtstillestånd, och en kort stund senare återvände han till sin himmelske Fader.
Jag kunde aldrig drömma om att jag skulle gå igenom något sådant. Att vänta på ett barns ankomst med så stor förväntan, att göra upp så många planer för honom och sedan se honom lämna det här livet är något av det smärtsammaste en far och mor kan gå igenom.
Min man och jag besökte templet efter Santiagos begravning. När vi kom dit kände vi oss tröstade. Jag insåg att jag en dag skulle få känna mitt barn och glädjas åt honom som mor. Jag är tacksam för tempel och för eviga familjer. Nu måste vi leva på ett sådant sätt att vi får vara med vår lille Santiago igen.