Sorgbearbetning för efterlevande

Kyrkans familjeservice

Bild

woman kneeling at bed

När någon väljer att göra slut på sin smärta genom självmord påbörjas en komplicerad och unikt smärtsam sorgbearbetning för de efterlevande. De kan bli förvirrade, få skuldkänslor, känna sig övergivna, avvisade och arga. De obesvarade frågorna Varför? Vad hade jag missat? Varför fick jag ingen maning? Hur påverkar det här eviga belöningar? och så vidare kan orsaka stor oro och tankar om att kanske de på något sätt var ansvariga för den närståendes död.

Efterlevande har en tendens att skamset dra sig undan från andra i rädsla för att bli beskyllda, dömda och stigmatiserade. Efterlevande kan också få traumarelaterade reaktioner, särskilt om det är de som upptäcker kroppen. Efterlevande kan till och med själva utveckla självmordstankar i sin sorg.

Trots sådan djup smärta och ångest ”steg [Frälsaren] ned under allt” (se L&F 88:6; 122:8) ”så att han i köttet kan veta hur han skall bistå sitt folk i enlighet med deras skröpligheter” (Alma 7:12) för att vi ska kunna ”finna nåd till hjälp i rätt tid” (Hebr. 4:16).

Till dem som sörjer:

Skyll inte på andra, särskilt inte på dig själv.
Ta hand om dig själv andligt: Lita på handlingsfrihetens gåva, acceptera att det finns sådant som vi inte kan få svar på (se 1 Ne. 9:6) och lita på Herrens kraft att hela och ge frid (se Fil. 4:7).
Ta hand om dig fysiskt: Se till att du äter bra mat, vilar och motionerar.
Be personer du litar på om stöd (släktingar, vänner, biskopen) och låt andra hjälpa dig igenom den här krisen.
Ägna dig åt sunda aktiviteter som hjälper dig att tänka på annat.
Prata med en professionell terapeut och/eller gå med i en stödgrupp för efterlevande.
Ha tålamod med sorgbearbetningen.

Till dem som tar hand om någon som sörjer:

Var medkännande och undvik att skylla på eller döma dem. Förstå hur Herren ”anpassar sin barmhärtighet” (L&F 46:15).
Var där för dem och fråga efterlevande hur du också kan hjälpa till med små saker, eller följa med dem på aktiviteter.
Var tålmodig, lyssna och ta emot känslorna de visar i sin egen takt.
Undvik klichéer och falsk uppmuntran, som ”det ordnar sig”, ”det kunde vara värre”, ”jag vet hur det känns”, ”jag förstår”, ”det är Guds vilja”, ”tiden läker alla sår” och så vidare.
Försök inte ge svar på deras frågor som det inte finns något svar på.
Jämför inte deras sorg med din, även om den har med ett självmord att göra.
Prata med dem om deras närstående på samma sätt som du skulle prata om någon som dött på ett annat sätt.
Försäkra barn som påverkas att de inte är ansvariga för det som hände.
Erbjud dig att hjälpa dem hitta andra resurser som är till hjälp för dem som sörjer (terapi, stödgrupper och så vidare).