2022
Jag känner mig hemma i templet igen
Oktober 2022


Endast digitalt: Unga vuxna

Jag känner mig hemma i templet igen

Jag hade inte varit i templet på flera år, men jag vände mig till Frälsaren för hjälp med att bli värdig att komma dit igen.

Bild
exteriörbild av Provo centrala tempel med vita blommor

Foto: Megan Barnum

Jag stod i foajén när andre rådgivaren i biskopsrådet bad mig tala på sakramentsmötet om vikten av tempel. Med nedslagen blick och rodnande kinder bad jag om ett annat ämne att tala om. Jag hade inte besökt templet på flera år på grund av val i livet som hade fått mig att tappa kontakten med min himmelske Fader, och jag kände inte att jag var rätt person att tala om templet.

Efter den upplevelsen dök templet upp i tankarna hela tiden, och jag kände en växande önskan att få vara där, men kämpade också med känslor av att vara ovärdig. Jag var rädd att min himmelske Fader inte skulle vilja ha mig i sitt heliga hus.

Steg mot förändring

När generalkonferensen närmade sig lyssnade jag nervöst på talarna i hopp om att få en fingervisning om att Gud fortfarande älskade mig trots mina misstag. Det var då president Dieter F. Uchtdorf, andre rådgivare i första presidentskapet, sa: ”Det har ingen betydelse hur fullständigt förstörda våra liv verkar vara. Det har ingen betydelse hur blodröda våra synder är, hur djup bitterhet vi känner, hur ensamma, övergivna eller brustna våra hjärtan må vara. … Det [finns] inte ett enda liv som är så förstört att det inte kan återställas.”1

Jag kände tydligt att Gud talade till mig. Jag hade undrat i månader hur jag skulle kunna komma tillbaka till Kristus, och det konferenstalet var hans uppmaning till mig att göra förändringar för att kunna komma in i hans hus igen.

Jag träffade min biskop för att prata om att komma till templet igen. Han hjälpte mig förstå vilken roll Jesus Kristus kunde ha i mitt liv och hur jag genom att ta emot hans försoning skulle kunna överlämna min börda av synd och smärta till honom. Jag började be om förståelse, styrka och tålamod med mig själv. Genom att lita på Gud lite mer och förbättra mig lite varje dag återknöt jag gradvis kontakten med Frälsarens ljus.

Genom att samarbeta med biskopen och lära mig mer om min Frälsare fördjupades mitt vittnesbörd om min identitet som dotter till min himmelske Fader. Jag förstod att min kärleksfulle Återlösare aldrig skulle be mig att ta avstånd från honom, men att Satan skulle försöka få mig att känna att jag inte hörde hemma i templet. Med den här vetskapen kände jag mig så småningom redo att gå in i Guds hus igen.

Jag återvände till templet

Med en slät och nyvikt rekommendation i handen gick jag mot templet för första gången på flera år, plötsligt rädd att jag inte hörde hemma i Guds hus. Ju närmare porten jag kom desto mer sköljde osäkerheten över mig. Skulle jag göra bort mig genom att inte veta vart jag skulle gå eller vad jag skulle göra? Var jag för gammal för att komma till templet för att döpas?

Mannen vid rekommendationsdisken log när jag kom in och han välkomnade mig till templet. Den morgonen förnyades jag i anden i och med att tempeltjänare förvissade mig om att jag hörde hemma i Guds hus.

När jag lämnade templet vinkade en av tempeltjänarna till mig när jag gick nerför korridoren för att lämna dopavdelningen. Med viskande, glädjefylld röst sa han: ”Tack för att du kom till templet i dag – vi behövde dig här!” Jag lovade honom att jag skulle komma tillbaka nästa vecka, för jag såg fram emot att känna värmen i templet igen.

Tack vare vår gudomliga identitet som döttrar och söner till himmelska föräldrar kan var och en av oss känna sig hemma i templet. Det finns inget som för alltid kan hålla oss borta från Guds kärleksfullt utsträcka armar om vi vill vara i hans närhet. Han vill ha oss där, och när vi tar små steg för att bli mer som vår Frälsare varje dag kan vi rätta våra liv efter honom och alltid förbli tempelvärdiga. Jag vet att vi tack vare Jesu Kristi försoning kan komma in i Guds heliga hus och ta emot välsignelserna som väntar på oss där, och som, enligt vad jag har upplevt, är välsignelser som är värda allt.