”Det är en härlig dag att vara tacksam”, Liahona, okt. 2022.
Endast digitalt: Porträtt av tro
Det är en härlig dag att vara tacksam
Vi upptäckte att vi genom att dela med oss av hopp, fann hopp. Vårt mål blev att hjälpa andra, såväl som oss själva, att förbereda sig för evigheten.
Foton med tillstånd av familjen Koch
Cristi: De sa att jag hade omkring två år kvar att leva. Jag sa till James att jag skulle förstå om det här var mer än han ville ta på sig. ”Det här är din chans att ta dig ur det”, sa jag. Men han sa: ”Jag vill hellre vara med dig. Vi ska kämpa mot cancern tillsammans och göra det vi kan. Vi tar emot den tid i det här livet som vår himmelske Fader ger oss. Kom bara ihåg att det är du och jag för evigt.” Och han har ju rätt. Ett evigt äktenskap upphör inte bara för att den ena parten går vidare till nästa liv.
James: Jag visste att hon var den jag ville beseglas till. Vi hade båda varit gifta tidigare, och jag hade fastat och bett länge för att hitta henne. Jag förberedde mig för att vara värdig henne och vara en make som skulle ta hand om henne. Jag tänkte inte bara lämna allt det.
Cristi och James beseglades i templet i Draper i Utah.
Cristi: Vi bestämde oss för att vi ville göra allt vi kunde för att vara lyckliga nu och lyckliga i evigheten.
James: Vi har båda alltid varit fysiskt aktiva, och vi bestämde oss för att fortsätta ägna oss åt det vi tycker om så länge vi kunde – löpning, vandring, simning, resor, terrängcykling och att köra motorcykel. Och vi älskar att umgås med vår familj. Även efter att Cristi hade fått tumörer i bröst och rygg bortopererade, fortsatte hon att göra så mycket hon kunde så länge hon kunde. Samtidigt började hon göra annat som hon kände också behövde göras.
Cristi: Från tidigare äktenskap hade James fem barn och jag hade fyra. Jag insåg att jag behövde skriva brev till dem. Så jag skrev hela den här lådan av brev, och gissa vad – åren har gått sedan dess, och nu är min arm så svullen och full av tumörer att jag inte kan skriva längre. För bara några dagar sedan försökte jag skriva ett brev till min dotter på hennes födelsedag, och jag fick så fruktansvärt ont i armen att jag tappade andan. Så att jag skrev de här breven när jag gjorde det var inspiration. Jag är glad att jag lyssnade på den maningen, för nu skulle jag inte ha kunnat göra det.
James: Cristi har den här kristuslika förmågan att se det goda hos andra. Hon har ett djupt vittnesbörd om sin Frälsare och en stark önskan att utföra missionsarbete.
Cristi: Jag minns att jag försökte förhandla med Herren. Ett tag var det som att jag sa: ”Kom igen, bota mig. Jag vill samla in Israel!” Jag försökte bossa runt Gud, men det funkade inte. Sedan tänkte jag: ”Okej, mitt namn, Cristi, betyder ’Kristi efterföljare’. Medan jag fortfarande finns kvar här vill jag föra så många själar som möjligt till Kristus.
James: Och det ledde till ännu en maning.
Cristi berättade om sina utmaningar men delade också muntra budskap om tro.
Cristi: Jag började göra ett inlägg på sociala medier varje dag, ett litet budskap om hopp och kärlek. Jag kallade det ”Det är en underbar dag att leva”. Folk började höra om det. Min svägerska var ateist, men hon sa: ”Kan du börja skicka dina budskap till mig?” Med tiden blev hon troende och nu är hon medlem i kyrkan. Och min bror började läsa budskapen. De hjälpte honom att finna tro igen. Nu är han aktiv i kyrkan
James: Jag reste mycket i jobbet, till småstäder i Texas och Georgia. Cristi följde ofta med mig. Vi träffade personer som vi ville hålla kontakt med, och hon frågade: ”Får jag skicka ett av mina meddelanden till dig? Sedan kan du avgöra om du vill fortsätta att ta emot dem.”
Cristi: Antalet personer som ville ha mina budskap fortsatte att växa. Nu är de omkring 200. En del är medlemmar i kyrkan; en del är det inte. Under en lång tid skickade jag ut en tanke varje dag, men nu blir det svårare och svårare. Jag tror att budskapen blir som en liten historia. När jag är borta har min familj och mina vänner fortfarande mitt vittnesbörd om det jag vet är sant.
Både James och Cristi höll med: ”Det här gör vi för evighetens skull.”
James: Det hon har skrivit hjälper oss att behålla ett evigt perspektiv. Hon säger hela tiden att hon kommer att vaka över mig – vaka över oss. Vi vill vara en evig familj. Det är det verkliga målet.
Cristi: Det har gått sju år sedan jag fick diagnosen. Eftersom det blir allt svårare att skriva mitt budskap kallar jag det ibland ”Det är en härlig dag att vara tacksam”. Jag är så tacksam för Jesus Kristus och hans försoning. Jag tänker på orden i psalmen ”Räkna Guds gåvor”.1 Om vi förlorar allt i det här livet har vi fortfarande löftet att familjen kan vara evig. Vi kan alltid räkna den gåvan, och den lyfter oss.
Cristi fyllde sitt liv med hopp och hjälpte andra att göra detsamma.