Evangeliet är en gåva

Jag föddes i början av 1970-talet. Mina biologiska föräldrar hade beseglats till varandra och mitt äldre syskon i templet i Schweiz något år innan jag föddes. Sedan blev det plötsligt skilsmässa innan jag ens fyllt ett år. Min mor flyttade långt bort och försvann därmed helt ur mitt liv. Far gifte samma år om sig med personen som blev min mamma: En frånskild ny medlem med flera småbarn. Hon kom ur en relation som inte varit bra.

Efter att mina föräldrar gift sig, fyllde de på familjen med gemensamma barn. Båda hade långa arbetsdagar (en inom och en utanför hemmet) och båda påverkades av föregående relation. Vi fick ingen perfekt uppväxt, men vi hade mat, kläder, husrum och möjlighet till skolgång. Kyrkan var dessutom en självklar del av familjelivet. Vi höll bordsbön och kvällsbön varje dag. I perioder läste vi skrifterna tillsammans och höll hemafton. Hemlärare besökte oss och mina föräldrar tjänade i olika ämbeten.

I tonåren började mina syskon ett efter ett att droppa av från kyrkan. Bara ett syskon blev kvar. Det fattades en del okloka beslut och stundtals var det faktiskt en riktigt rörig miljö. Ur den här miljön har jag kommit, idag den ende ur en stor skara barn som är engagerad i kyrkan. Mer än en gång har jag undrat hur det blev så. Hur kan ett evangeliecentrerat liv vara så självklart för mig, när det är så passé för mina syskon? Spelar det någon roll vad vi gör som föräldrar, när barnen ändå gör som de vill? Spelar det överhuvudtaget någon roll vad vi gör som församlingsmedlemmar och i våra ämbeten, när våra syskon i evangeliet ändå gör som de vill?

Jag tror frågorna behöver ställas i ett större sammanhang. Innan jag reflekterar över andras nyttjande av sin handlingsfrihet, kan jag behöva komma ihåg och begrunda hur ”barmhärtig Herren har varit mot människobarnen” (Moroni 10:3), inklusive mot mig. Han har gett mig evangeliet, vilket ger mig frid, kraft och vissheten att jag är värdefull. Han har även hjälpt mig förstå att vi alla hör ihop. I sina tempel låter han oss arbeta för att binda samman hela människosläktet. Det arbetet kommer inte att upphöra förrän ”Guds avsikter utförts och den store Jehova säger att verket är fullbordat”.

För många år sedan diskuterade jag barnuppfostran i evangeliet med ett gift par från en annan del av världen med helt annat sätt att uppfostra barn på. De sade: ”Att få växa upp i kyrkan är vår gåva till våra barn. Vad de som vuxna gör med den gåvan, får de själva ta ansvar för.” Med svenska öron kan det låta hårt, men svaret har förblivit hos mig. Det jag gör som förälder och i mitt tjänande är en gåva. Gud älskar en glad givare (2 Kor 9:7), men har jag verkligen gett gåvan med glädje, om jag sedan vill bestämma hur gåvan ska användas?

Ytterligare en del av det större sammanhanget är insikten om vikten av att hålla ut. Vi kämpar den goda kampen ända tills vi fullbordat loppet (2 Tim 4:7), för ”vi vet inte om de inte kommer att återvända och omvända sig och komma till [Jesus] med helhjärtat uppsåt, så att [han] kan hela dem” (3 Ne 18:32). Därutöver är det en stor förmån att få vara en av vingårdens Herres tjänare och gå i ok med honom.

Nu har jag egna barn som väljer att inte vara i kyrkan. Jag har inte gett dem en perfekt uppväxt, men deras grundläggande behov har tillgodosetts och kyrkan har varit en självklar del av familjelivet. Vi har hållit familjebön varje dag och i perioder har vi både läst skrifterna tillsammans och haft hemafton. De ser mig tjäna i kyrkan. Jag vilar i att de är goda människor som gör gott för andra. Jag litar på deras förmåga att förvalta de gåvor de fått. Jag gläds över att få vara deras förälder och för stunder där vi lär av varandra. Jag känner en tacksamhet över att ha evangeliet i mitt liv. Jag vill fortsätta låta Kristi försoning förändra mig. Jag kommer inte sluta springa förrän loppet är över.