Den låsta källaren

Jag fick tidigt i livet en upplevelse som lärde mig något viktigt om bönesvar. Utifrån betraktat verkar den kanske inte så märkvärdig, men för mig var det en betydelsefull erfarenhet som jag alltid bevarat i mitt minne.

Jag var barn till en ensamstående mamma. Därför var jag på eftermiddagarna dagbarn efter skolan hos en familj mamma kände. Vi tillhörde samma gren. De bodde i ett litet hus i vad jag tror var ett sommarstugeområde ute på landet. Varje eftermiddag hämtade mamma mig på skolan inne i stan och körde mig dit så jag hade sällskap när hon fortsatte sin långa arbetsdag.

Familjen hade tre barn som var yngre än jag. Vi lekte gärna tillsammans. Ibland höll vi till i husets inredda källarkontor. Utrymmet hade en separat ingång på husets utsida, det var enda vägen ut och in.

En dag lekte jag och familjens två flickor tillsammans i källaren. En av dem tröttnade på leken efter en stund och lämnade källaren för att gå upp och in i huset istället. Något senare var också vi två som stannat kvar nöjda och bestämde oss för att göra detsamma. Då fann vi att vi inte kunde öppna dörren. Hur vi än bar oss åt med handtaget och vredet kunde vi inte få upp den. Vi var inlåsta och hade inget sätt att kontakta dem som var uppe i huset. I själva verket var vi inte i någon fara, det var ett stort utrymme och förr eller senare skulle någon ha insett var vi var, men vi var inte så gamla och det var otäckt att känna sig fången.

Jag hade lärt mig om bön i primär och föreslog att vi skulle be om det. Vi bad vår himmelske Fader att öppna dörren åt oss. Jag var så övertygad att vår bön skulle vara slutet på våra bekymmer att jag blev lite förvånad när vi efter ”amen” återigen kände på dörren och fann att den fortfarande var låst. Vi gjorde om det hela ett par gånger till med samma resultat. Varför öppnades inte dörren? Är det inte så bön fungerar? Efter tredje eller kanske fjärde bönen avslutats föll min blick på det lilla källarfönstret uppe under taket. Nedanför fönstret stod en soffa. Idén kom till mig att man skulle kunna nå fönstret genom att klättra upp på soffryggen och att det var stort nog för ett barn att kravla sig igenom. På så sätt kunde vi ta oss ut. Jag kände en triumferande lättnad och glädje och förstod att det inte var en slump att jag fått idén, utan ett bönesvar.

Trots denna tidiga lärdom om hur bönesvar inte alltid ser ut (kanske sällan ser ut) så som vi föreställer oss, har jag fått lära mig det om och om igen när den naturliga människan i mig blir otålig och missnöjd. Jag jobbar fortfarande på det och räknar med att fortsätta så livet ut, men varje liten erfarenhet blir en droppe olja i min lampa som lyser upp mitt sinne när svaret tycks dröja. ”När Herren stänger en dörr, öppnar han ett fönster” sägs det ibland. Jag kan vittna om att det stämmer, för jag har upplevt det – bokstavligen!