Villig lydnad mot Herren

Guds bud gavs inte för att frustrera oss eller för att vara till hinder för vår lycka. Tvärtom. Han som skapade oss och som älskar oss fullkomligt vet precis hur vi behöver leva våra liv för att nå största möjliga lycka. Han har gett oss riktlinjer som, om vi följer dem, leder oss tryggt genom denna ofta förrädiska jordiska resa. Vi minns orden i den välbekanta psalmen: ”Håll alla buden. Då finner du trygghet, då finner du frid” [”Håll alla buden”, Psalmer, nr 195].

Vår himmelske Fader älskar oss tillräckligt mycket för att säga: Du ska inte ljuga. Du ska inte stjäla. Du ska inte begå äktenskapsbrott. Du ska älska din nästa som dig själv, och så vidare [se 2 Moseboken 20:1–17; Matteus 22:39] … Han förstår att när vi håller buden blir våra liv gladare, mer tillfredsställande och mindre komplicerade. Våra utmaningar och problem blir lättare att bära och vi får ta emot hans utlovade välsignelser. Men medan han ger oss lagar och bud, ger han oss också möjlighet att välja att antingen acceptera eller förkasta dem. Våra beslut i det avseendet avgör vår bestämmelse.²

Bild

Mose håller de tio budorden

Genom tiderna har män och kvinnor sökt efter kunskap och insikt om den här jordiska tillvaron och sin plats och avsikt däri, liksom efter vägen till frid och glädje. Vi söker alla efter det här.

Den här kunskapen och insikten finns att få för hela mänskligheten. De finns i sanningar som är eviga … I en uppenbarelse som gavs genom profeten Joseph Smith i Kirtland i Ohio i maj 1833 förkunnade Herren:

”Sanningen är kunskapen om tingen som de är och som de var och som de kommer att vara …

Sanningens Ande är av Gud …

Och ingen människa tar emot fullheten om hon inte håller hans bud.

Den som håller [Guds] bud tar emot sanning och ljus, tills hon är förhärligad i sanningen och vet allting” [Läran och förbunden 93:24, 26–28].

Vilket härligt löfte! ”Den som håller [Guds] bud tar emot sanning och ljus, tills hon är förhärligad i sanningen och vet allting.”

Det finns inget behov för dig eller mig i den här upplysta tidsåldern, när evangeliets fullhet har återställts, att segla över outforskade hav eller färdas på omarkerade leder i sökandet efter sanningens källa. En kärleksfull himmelsk Fader har lagt ut kursen och gett oss en osviklig karta – ja, lydnad! Kunskap om sanningen och svaren på våra största frågor kommer till oss när vi lyder Guds bud …

Det finns regler och lagar som hjälper till att hålla oss trygga fysiskt sett. Likaså har Herren gett oss riktlinjer och bud för vår andliga säkerhets skull så att vi … till slut [kan] återvända till vår himmelske Fader.³

När vi lär oss av dem som förlitat sig på Gud och följt hans lära, viskar någon till vår själ: ”Bli stilla och besinna att jag är Gud” [Psaltaren 46:11]. När de resolut höll hans bud och förlitade sig på honom, blev de välsignade. När vi följer deras exempel blir också vi välsignade på liknande sätt i vår tid. Var och en blir ett eftersträvansvärt exempel …

”En rättfärdig man och fullkomlig bland sina samtida” och som ”vandrade med Gud” [1 Moseboken 6:9], var profeten Noa … Noa hörsammade Guds befallning att bygga en ark så att han och hans familj skulle kunna undkomma förstörelsen. Han följde Guds anvisningar att föra in ett par eller mer av allt levande i arken, så att också de skulle kunna räddas undan översvämningen …

President Spencer W. Kimball (1895–1985) sa följande under en generalkonferens för mer än femtio år sedan: ”Eftersom det ännu inte fanns några tecken på regn och översvämning … betraktades [Noas] varningar som ogrundade … Så dåraktigt att bygga en ark på torra marken medan solen skiner och livet pågår som vanligt! Men tiden löpte ut … Floden kom. De olydiga … drunknade. Arkens under var följden av den tro som visades genom att den byggdes” [i Conference Report, okt. 1952, s. 48].

Noa hade den orubbliga tron att lyda Guds bud. Må vi alltid göra likadant. Låt oss komma ihåg att Guds visdom ofta tycks dåraktig för människor. Men det viktigaste vi kan lära oss under jordelivet är att när Gud talar och vi lyder, så gör vi alltid det rätta.⁴

Alla profeter, förr och nu, har vetat att lydnad är grundläggande för vår frälsning … En gripande berättelse om lydnad är den om Abraham och Isak. Det måste ha varit smärtsamt och svårt för Abraham att i lydnad mot Guds befallning ta sin älskade son Isak till landet Moria för att offra honom som brännoffer. Kan vi ens tänka oss hur tungt Abrahams hjärta kändes när han färdades till den utsedda platsen? Helt visst måste han ha plågats till kropp och sinne när han band Isak, lade honom på altaret och tog kniven för att döda honom. Med orubblig tro och helhjärtad tillit till Herren följde han Herrens befallning. Hur härliga var inte orden och hur underbart välkomna var de inte: ”Lyft inte din hand mot pojken och gör inte något mot honom. Nu vet jag att du fruktar Gud, när du inte ens har undanhållit mig din ende son” [1 Moseboken 22:12].

Abraham hade prövats, och för hans trofasthet och lydnad gav Herren honom det härliga löftet: ”I din avkomma ska jordens alla folk bli välsignade, därför att du lyssnade till min röst” [1 Moseboken 22:18].

Vi behöver inte bevisa vår lydnad på ett lika dramatiskt och hjärtslitande sätt, men lydnad begärs också av oss.

President Joseph F. Smith förkunnade i oktober 1873: ”Lydnad är himlens första lag” [”Discourse”, Deseret News, 12 nov. 1873, s. 644].

President Gordon B. Hinckley sa: ”Sista dagars heligas lycka, sista dagars heligas frid, sista dagars heligas framgång, sista dagars heligas välstånd och detta folks eviga frälsning och upphöjelse ligger i att vandra i lydnad till Guds … råd” [se ”Om ni är villiga och lydiga”, Nordstjärnan, nov. 1972, s. 455].⁵

Lydnad är profeternas kännetecken. Den har skänkt dem styrka och kunskap genom tidsåldrarna. Det är viktigt för oss att inse att också vi har rätt till denna källa till styrka och kunskap. Den är tillgänglig för var och en av oss i dag när vi lyder Guds bud.⁶

Genom åren har jag känt oräkneliga människor som varit mycket trofasta och lydiga. Jag har välsignats och inspirerats av dem. Jag vill berätta för er om två sådana personer.

Walter Krause var en trofast medlem i kyrkan som bodde med sin familj i det som kallades Östtyskland [Tyska Demokratiska Republiken] efter andra världskriget. Trots de svårigheter han ställdes inför på grund av bristande frihet i den delen av världen just då var broder Krause en man som älskade och tjänade Herren. Han utförde trofast och samvetsgrant varje uppdrag han gavs.

Den andre mannen, Johann Denndorfer, var infödd ungrare och omvändes till kyrkan i Tyskland och döptes där 1911 vid 17 års ålder. Lite senare återvände han till Ungern. Efter andra världskriget var han praktiskt taget fånge i sitt fosterland, i staden Debrecen. Också Ungerns folk hade förlorat friheten.

Broder Walter Krause, som inte kände broder Denndorfer, fick uppdraget att vara hans hemlärare och regelbundet besöka honom. Broder Krause ringde sin hemlärarkamrat och sa till honom: ”Vi har fått uppdraget att besöka broder Johann Denndorfer. Har du möjlighet att följa med mig den här veckan och ge honom ett evangeliebudskap?” Och så tillade han: ”Broder Denndorfer bor i Ungern.”

Hans förbluffade kamrat frågade: ”När ger vi oss av?”

”I morgon”, kom svaret från broder Krause.

”När kommer vi hem igen?”, frågade kamraten.

Broder Krause svarade: ”Om en vecka eller så – om vi kommer tillbaka.”

Och så for de två kamraterna för att besöka broder Denndorfer. De reste med tåg och buss från nordöstra Tyskland till Debrecen i Ungern – det var en ganska lång resa. Broder Denndorfer hade inte fått besök av hemlärare sedan kriget började. När han nu såg Herrens tjänare blev han överväldigad av tacksamhet över att de kommit. Först ville han inte skaka hand med dem. I stället gick han till sitt sovrum och öppnade ett litet skåp och tog fram en ask som innehöll hans tionde, som han hade sparat i många år. Han gav tiondet till sina hemlärare och sa: ”Nu är jag skuldfri inför Herren. Nu känner jag mig värdig att skaka hand med Herrens tjänare!” Broder Krause berättade för mig senare att han blivit rörd och stum vid tanken på att denne trofaste broder, som inte haft någon kontakt med kyrkan på många år, lydigt och envist hade tagit 10 procent av det lilla han tjänade och avsatt det som tionde. Han hade sparat det utan att veta när eller om han skulle få förmånen att betala det.

Broder Walter Krause … tjänade lydigt och troget i hela sitt liv och var en inspiration för mig och för alla som kände honom. När han ombads utföra uppdrag ifrågasatte han aldrig, han knotade aldrig och ursäktade sig aldrig.

Bild

Thomas S. Monson med östtyska sista dagars heliga

Mina bröder och systrar, livets stora prov är lydnad. ”Vi ska pröva dem med detta”, sa Herren, ”för att se om de kommer att göra allt vad Herren deras Gud befaller dem” [Abraham 3:25].

Frälsaren förkunnade: ”För alla som vill ha en välsignelse av mina händer ska följa den lag, och dess villkor, som fastställdes för just den välsignelsen såsom de instiftades redan före världens grundläggning” [Läran och förbunden 132:5].⁷

Det krävs en anda av lydnad om vi vill kvalificera oss för välsignelser i dag. Det räcker inte att bara säga: ”I morgon ska jag göra bättre.” Herren förväntar sig att vi ska göra bättre i dag … Jag hoppas att var och en av oss har en tradition av lydnad i sitt liv, eftersom alla Guds välsignelser är baserade på lydnad mot buden. När vi lever efter buden ska vi finna svaren på våra böner och få vägledning i våra liv.⁸

Den kunskap vi söker, de svar vi längtar efter och den styrka vi önskar i dag för att möta svårigheterna i en komplex värld som ständigt förändras, kan bli våra om vi villigt lyder Herrens bud. Jag citerar återigen Herrens ord: ”Den som håller [Guds] bud tar emot sanning och ljus, tills hon är förhärligad i sanningen och vet allting” [Läran och förbunden 93:28].⁹

Vi har fått ett fullkomligt exempel som vi kan följa, ja, vår Herre och Frälsare Jesu Kristi exempel, och vi har befallts att följa hans exempel. Frälsaren själv sa: ”Kom … och följ mig” [Lukas 18:22]. ”De gärningar som ni har sett mig göra ska även ni göra” [3 Nephi 27:21]. Han ställde frågan: ”Vad slags män bör ni då vara?” Och sedan svarade han: ”Sannerligen säger jag er: Sådana som jag är” [3 Nephi 27:27]. ”Han stakade ut stigen och visade vägen” [”O visdom stor, o kärleks nåd”, Psalmer, nr 124].

När vi ser upp till Jesus som vårt föredöme och följer i hans fotspår kan vi återvända i trygghet till vår himmelske Fader för att leva med honom för evigt. Profeten Nephi sa: ”Om en människa inte håller ut intill änden genom att följa den levande Gudens Sons exempel, så kan hon inte bli frälst” [2 Nephi 31:16] …

Ordspråksboken manar oss: ”Tänk på stigen där din fot går fram” [Ordspråksboken 4:26]. När vi gör det har vi tron och önskan att vandra den stig som Jesus vandrade. Då tvivlar vi inte på att vi är på den stig som vår Fader vill att vi ska följa. Frälsarens exempel ger oss en mall för allt vi gör och hans ord ger oss osviklig vägledning. Hans stig för oss hem i säkerhet.¹⁰

Inget större exempel på lydnad finns än vår Frälsare. Om honom sa Paulus:

”Trots att han var Son fick han lära sig lydnad genom sitt lidande.

När han sedan var fullkomnad blev han källan till evig frälsning för alla som lyder honom” [Hebreerbrevet 5:8–9].

Frälsaren visade uppriktig kärlek till Gud genom att leva ett fullkomligt liv, genom att hedra sin heliga mission. Han var aldrig stolt. Han var aldrig uppfylld av högmod. Han var aldrig illojal. Han var alltid ödmjuk. Han var alltid uppriktig. Han var alltid lydig.

Fastän han av frestades av bedrägeriets mästare, ja, djävulen, trots att han var fysiskt försvagad efter att ha fastat i 40 dagar och 40 nätter och var hungrig, när den onde kom till Jesus med de mest lockande och frestande erbjudanden var han ett gudomligt föredöme genom att vägra avvika från det han visste var rätt [se Matteus 4:1–11].

När han ställdes inför våndan i Getsemane, när han uthärdade sådan smärta att ”hans svett blev som blodsdroppar, som föll ner på jorden” [Lukas 22:44], var han den lydige Sonen när han sa: ”Far! Om du vill, så ta den här bägaren ifrån mig! Men ske inte min vilja, utan din” [Lukas 22:42].

Liksom Frälsaren befallde sina tidiga apostlar, säger han till dig och mig: ”Följ du mig!” [Johannes 21:22]. Är vi villiga att lyda?¹¹

Vi kan med Jesus vandra längs lydnadens stig. Det blir inte alltid lätt, men låt oss som motto ha Samuels ord: ”Se, lydnad är bättre än offer och lyhördhet bättre än baggars fett” [1 Samuelsboken 15:22]. Låt oss minnas att slutresultatet av olydnad är fångenskap och död medan belöningen för lydnad är frihet och evigt liv.¹²

Är vi inte tillräckligt visa att lyda honom som känner till allt från början till slutet – vår Herre …? Hans föredöme visar vägen. När han mötte frestelsen, skydde han den. När han erbjöds att få hela världen, tackade han nej. När hans liv avkrävdes av honom, gav han det!

Nu är det dags för oss att fatta det här beslutet. Låt oss följa honom.¹³

• Gå igenom de utlovade välsignelser vi kan få när vi lyder buden (se avsnitt 1). På vilka sätt kan lydnad mot buden hålla oss trygga? Hur har lydnad gett dig frid? Hur har lydnad hjälpt dig att bli lyckligare? Hur har det hjälpt dig att ta emot ”sanning och ljus”?

• Vad kan vi lära oss om lydnad av de exempel som president Monson nämner i avsnitt 2? Hur kan vi utveckla en fastare förtröstan på vår himmelske Fader?

• President Monson lärde att ”livets stora prov är lydnad” (avsnitt 3). Vilka intryck får du av Walter Krauses och Johann Denndorfers exempel? Tänk på personer du har sett som var lydiga under svåra omständigheter. Hur har deras exempel hjälpt dig?

• President Monson betonade Frälsarens exempel på lydnad och hans uppmaning till oss att följa honom (se avsnitt 4). Hur kan vi mer fullständigt ta emot Frälsarens inbjudan att följa honom?

Josua 24:14–15; Matteus 7:21; Johannes 7:17; 14:15; 1 Nephi 17:3; 2 Nephi 1:20; Mosiah 2:41; Läran och förbunden 130:20–21

Eftersom Jesus Kristus var fullständigt lydig och helt underkastade sig sin Fader ”växte [han] i vishet, ålder och välbehag inför Gud och människor” [Lukas 2:52]. Har vi beslutsamheten att göra likadant? Precis som Jesus ”tog emot nåd för nåd” [Läran och förbunden 93:12] måste vi, med tålamod och ihärdighet, söka ljus och kunskap från Gud i vår strävan att lära oss evangeliet” (Thomas S. Monson, ”Lär av mig”, Liahona, mars 2016, s. 6).