Möt motgångarnas stormar med tro

Livet är en skola av erfarenheter och en prövotid. Vi lär oss medan vi bär våra bördor och tar oss igenom våra hjärtesorger …

Vi kan med säkerhet anta att ingen person någonsin levat som varit helt fri från lidanden och prövningar, inte heller har det någonsin funnits en tid i människans historia som inte haft sitt fulla mått av kaos, fördärv och elände.

När livet plötsligt blir svårt kan vi frestas att ställa frågan: ”Varför just jag?” Det är mycket vanligt att vi skyller allt på oss själva fastän vi kanske inte hade någon kontroll över det som hände. Det verkar ibland som om det inte finns något ljus i slutet på tunneln, inte någon gryning som skingrar nattens mörker. Vi känner oss omgivna av smärtan hos krossade hjärtan, besvikelser över drömmar som gått i kras och förtvivlan över svikna förhoppningar. Vi instämmer i den bibliska vädjan: ”Finns det ingen balsam i Gilead?” [Jeremia 8:22] …

Jag vill trösta alla dem som känner sig förtvivlade med löftet i Psaltaren: ”På kvällen gästar gråt, på morgonen kommer jubel” [Psaltaren 30:6].

Närhelst vi är nära att känna oss nedtyngda av livets plågor, låt oss då komma ihåg att andra har gått samma väg, uthärdat och vunnit seger.

Det verkar finnas ett oändligt förråd med besvär och bekymmer för alla. Vårt problem är att vi ofta väntar oss ögonblickliga lösningar och ofta glömmer att vi behöver den himmelska dygden tålamod.

Låter någon av följande svårigheter bekant?

• barn med handikapp

• en närståendes död

• nedskärningar på jobbet

• dina kunskaper är föråldrade

• en son eller dotter går på avvägar

• psykisk och känslomässig ohälsa

• olyckor

• skilsmässa

• övergrepp

• stora skulder.

Listan är oändlig. I dagens värld finns tendensen att känna sig avstängd – till och med isolerad – från Herren som ger oss varje god gåva. Vi oroar oss för att vi kanske är lämnade åt oss själva. Ni undrar: ”Hur kan vi orka med allt?” Det som ger oss den största trösten är evangeliet.

Från plågans bädd, med kudden våt av tårar, lyfts vi mot himlen genom den gudomliga försäkran och det dyrbara löftet: ”Jag ska inte lämna dig eller överge dig” [Josua 1:5].⁵

År 1959, inte långt efter det att jag började verka som president för Kanadamissionen, vars huvudkontor låg i Toronto i Ontario i Kanada, träffade jag N. Eldon Tanner, en framstående kanadensare som bara några månader senare skulle kallas som assistent till de tolv apostlarnas kvorum, sedan till de tolv apostlarnas kvorum och sedan som rådgivare till fyra av kyrkans presidenter.

När jag träffade president Tanner var han verkställande direktör för det stora företaget Trans-Canada Pipelines Ltd och president för Calgary stav. Han var känd för sin integritet i Kanada. Under vårt första möte samtalade vi bland annat om de kalla kanadensiska vintrarna, där stormar rasar, temperaturen ligger långt under fryspunkten i flera veckor i följd och där iskalla vindar drar ner temperaturen ännu mer. Jag frågade president Tanner hur vägarna och motorvägarna i västra Canada kunde hålla under sådana vintrar, med mycket få eller ens några tecken på sprickor, när vägbanan i många områden där vintrarna inte var lika kalla eller svåra fick sprickor och tjälskott.

Han sa: ”Det har att göra med djupet på grundskiktet. För att den ska vara stark och utan sprickor måste man lägga ner en mycket djup grund. Om grunden inte är djup nog kan inte ytan stå emot extrema väderförhållanden.”

Under åren som gått har jag ofta tänkt tillbaka på vårt samtal och på president Tanners förklaring, för jag har insett att det han sa har en mäktig tillämpning på vårt liv. Enkelt sagt, om vi inte har en djup grund av tro och ett fast vittnesbörd om sanningen så kan vi få det svårt att stå emot motgångarnas kärva stormar och iskalla vindar som oundvikligen drabbar var och en av oss.

Jordelivet är ett prövotillstånd, en tid då vi måste visa att vi är värdiga att återvända till vår himmelske Faders närhet. För att vi ska kunna prövas måste vi möta utmaningar och svårigheter. De kan krossa oss, och vår själs ytskikt kan få sprickor och brytas sönder – det vill säga om vår tros grund, vårt vittnesbörd om sanningen, inte är djupt förankrad inom oss.

Vi kan bara grunda oss på andras tro och vittnesbörd en viss tid. Till sist måste vi ha en egen stark och djup grund, annars kan vi inte stå emot livets stormar, för de kommer. Sådana stormar kommer i olika skepnader. Vi kan ställas inför förtvivlan och sorg när ett vilsegånget barn väljer att vända sig bort från stigen som leder till evig sanning och i stället färdas längs felstegens och villfarelsens hala backar. Sjukdom kan drabba oss eller någon av våra kära och föra med sig lidande och ibland död. Olyckor kan lämna tydliga och grymma spår eller leda till döden. Döden kommer till de gamla där de går med stapplande steg. Dess kallelse når dem som knappt nått mitten på livets resa, och ofta tystar den de små barnens skratt …

Hur kan vi bygga en grund som är stark nog att stå emot livets olika skeden? Hur kan vi underhålla den tro och det vittnesbörd som krävs av oss, så att vi kan njuta av den glädje som de trofasta fått löfte om? Det kräver ständiga ansträngningar. De flesta av oss har känt inspiration så starkt att våra ögon tårades och vi var fast beslutna att alltid vara trofasta. Jag har hört orden: ”Om jag bara alltid kände det så här så skulle jag aldrig ha svårt att göra det jag borde.” Men sådana känslor kan vara flyktiga. Inspirationen vi känner [i dag] kan dämpas och blekna när måndagen kommer och vi återvänder till våra dagliga rutiner i arbetet, på skolan, i hemmet och familjen. Våra tankar kan då lätt skifta från det heliga till det världsliga, från upplyftande ting till det som, om vi tillåter det, gröper ur vårt vittnesbörd, vår starka grund.

Vi kan naturligtvis inte leva i en värld där vi bara får andliga erfarenheter, men vi kan stärka grunden för vår tro, vårt vittnesbörd om sanningen, så att vi inte snubblar, så att vi inte misslyckas.⁶

Hur, kanske ni frågar, kan vi på det effektivaste sättet bygga och underhålla grunden vi behöver för att överleva andligen i den värld vi lever i? Låt mig nämna tre riktlinjer som kan hjälpa oss i vår strävan.

För det första, stärk grunden genom bön. ”Bönen är själens längtan sann, uttalad eller stum” (”Bönen är själens längtan sann”, Psalmer, nr 86).

När vi ber, låt oss då verkligen samtala med vår Fader i himlen. Det är så lätt att våra böner blir rutinmässiga, att vi lägger liten eller ingen tanke bakom orden. När vi kommer ihåg att var och en av oss bokstavligen är en son eller dotter till Gud, är det inte svårt för oss att nalkas honom i bön. Han känner oss, han älskar oss, han har vårt bästa för ögonen. Låt oss be uppriktigt och meningsfullt, tacka för våra välsignelser och be om det vi känner att vi behöver. Låt oss lyssna efter hans svar så att vi kan känna igen dem när de kommer. När vi gör det stärker och välsignar han oss. Vi lär känna honom och vad han vill med vårt liv. När vi känner honom och litar på hans vilja så stärks vår tros grund. Om någon av oss har dröjt med att följa rådet att alltid be så finns det ingen bättre tid att börja än nu …

Min andra riktlinje: Må vi studera skrifterna och ”tänka på dem både dag och natt” som Herren råder oss i Josuas bok (se Josua 1:8) …

När vi avsätter tid dagligen till att studera skrifterna stärker vi utan tvekan vår tros grund och vårt vittnesbörd om sanningen.

Låt oss tillsammans minnas den glädje Alma kände när han färdades söderut från Gideons land bort till Mantis land och mötte Mosiahs söner. Alma hade inte sett dem på länge och han överväldigades av glädje när han såg att ”de fortfarande var hans bröder i Herren. Ja, och de hade blivit starka i kunskapen om sanningen, för de var män med sunt förstånd, och de hade flitigt utforskat skrifterna för att de skulle kunna få kännedom om Guds ord” (se Alma 17:1–2).

Bild

man som studerar skrifterna

Må också vi få kännedom om Guds ord och leva därefter.

Min tredje riktlinje för att bygga en stark grund av tro och vittnesbörd har med tjänande att göra.

När jag körde till kontoret en morgon åkte jag förbi en tvättinrättning med en skylt i fönstret. Det stod: ”Det är serviceandan som räknas.” Jag kunde inte glömma budskapet på den lilla skylten. Plötsligt insåg jag varför. Det är faktiskt serviceandan som räknas – i Herrens tjänst.

I Mormons bok kan vi läsa om den ädle kung Benjamin. Med en inspirerad ledares sanna ödmjukhet berättade kung Benjamin om sin önskan att tjäna sitt folk och leda dem på rättfärdighetens stigar. Sedan sa han till dem:

”Trots att jag sa till er att jag tillbringat mina dagar i er tjänst, vill jag inte skryta, för jag har endast varit i Guds tjänst.

Och se, jag säger er detta för att ni ska kunna lära visdom, för att ni ska kunna förstå att när ni är i era medmänniskors tjänst, är ni endast i er Guds tjänst” (Mosiah 2:16–17).

Detta är det slags tjänande som betyder något, det slags tjänande vi alla har kallats till: att tjäna Herren Jesus Kristus.

På er väg genom livet kommer ni att märka att ni inte är den enda resenären. Det finns andra som behöver er hjälp. Det finns fötter att stödja, händer att gripa, sinnen att uppmuntra, hjärtan att inspirera och själar att frälsa …

När vi bygger en fast grund i vårt liv, låt oss då var och en minnas hans dyrbara löfte:

När vi söker vår himmelske Fader genom innerlig, uppriktig bön och allvarliga, hängivna skriftstudier, blir våra vittnesbörd stärkta och djupt rotade. Vi känner då Guds kärlek till oss. Vi förstår att vi aldrig vandrar ensamma. Jag lovar er att ni en gång kommer att stå och se på era svåra stunder och inse att han alltid var där vid er sida.⁸

Vi är benägna att se vår egen olycka genom pessimismens förvrängande prisma. Vi känner oss övergivna, förkrossade, ensamma. Om du befinner dig i denna situation så vädjar jag till dig att vända dig till vår himmelske Fader i tro. Han lyfter dig och leder dig. Han tar inte alltid bort dina prövningar, men han tröstar och leder dig med kärlek genom vilken storm du än ställs inför.⁹

[Herren] hjälper oss när det behövs. Svårigheter kommer i vårt liv, problem som vi inte förutsett och som vi aldrig själva skulle välja. Ingen av oss är immun. Avsikten med dödligheten är att lära och växa till att bli mer lik vår Fader, och det är ofta i de svåra tiderna som vi lär oss mest, hur smärtsamma lärdomarna än må vara. Vårt liv kan också fyllas med glädje när vi följer Jesu Kristi evangeliums lärdomar.¹⁰

Vår himmelske Fader, som ger oss så mycket att glädjas över, vet också att vi lär oss, växer och blir starkare av att ställas inför och klara av prövningarna vi måste gå igenom. Vi vet att det finns tillfällen när vi upplever hjärtskärande förtvivlan, när vi sörjer och när vi prövas till vårt yttersta. Men sådana svårigheter ger oss möjlighet att förändras till det bättre, att bygga om våra liv på det sätt som vår himmelske Fader lär oss och att bli någonting annorlunda än det vi var – bättre än tidigare, mer förstående än tidigare, mer medkännande än tidigare, med starkare vittnesbörd än tidigare.

Det bör vara vårt mål – att vara ståndaktiga och hålla ut, ja, men också att bli mer andligt förädlade i vår resa genom både solsken och sorg. Om det inte vore för utmaningarna vi måste övervinna och problemen vi måste lösa skulle vi inte förändras och därför inte närma oss vårt mål, det eviga livet. Poeten uttryckte en liknande tanke med följande ord:

Endast Mästaren känner djupet av våra prövningar, vår smärta och vårt lidande. Endast han bjuder oss evig frid under svåra tider. Endast han rör vid vår plågade själ med sina ord av tröst:

”Kom till mig, alla ni som arbetar och är tyngda av bördor, så ska jag ge er vila.

Ta på er mitt ok och lär av mig, för jag är mild och ödmjuk i hjärtat. Då ska ni finna ro för era själar,

för mitt ok är milt och min börda är lätt” [Matteus 11:28–30].

Om det är den bästa av tider eller den värsta av tider så är han med oss. Han har lovat att det alltid ska vara så.

Bild

Kristus håller en mans hand

Mina bröder och systrar, må vi ge vårt löfte till vår himmelske Fader som inte förändras i livets ebb och flod eller i livets kriser. Vi borde inte behöva uppleva svårigheter innan vi minns honom och vi borde inte behöva drivas till ödmjukhet innan vi visar honom tro och tillit.

Må vi alltid sträva efter att vara nära vår himmelske Fader. För att göra det måste vi be till honom och lyssna till honom varje dag. Vi behöver vara nära honom varje stund, vare sig solen skiner eller regnet faller. Må hans löfte alltid vara vårt motto: ”Jag ska inte lämna dig eller överge dig” [Josua 1:5].

Med min själs fulla styrka vittnar jag om att Gud lever och älskar oss, att hans enfödde Son levde och dog för vår skull och att Jesu Kristi evangelium är det genomträngande ljus som lyser i våra livs mörka stunder. Må det alltid vara så, är min bön.¹¹

• President Monson lärde att evangeliet ger oss tröst när vi lider och prövas (se avsnitt 1). Hur har evangeliet gett dig tröst och styrka i svåra stunder? Hur kan vi känna vår himmelske Faders och vår Frälsares kärlek när vi går igenom prövningar?

• Gå igenom president Monsons berättelse om president N. Eldon Tanner i avsnitt 2. Varför behövs ständiga, stadiga ansträngningar för att stärka vår tros grundval? Varför är utmaningar och svårigheter en nödvändig del av jordelivet?

• Gå igenom president Monsons tre riktlinjer för hur man bygger en stark grund av tro (se avsnitt 3). Hur har bönen stärkt din tro? Hur har skriftstudier stärkt ditt vittnesbörd? Hur har din grundval stärkts av att du tjänat andra?

• När du läser avsnitt 4, vilka lärdomar ger dig hopp och styrka inför de prövningar du upplever? Hur har Herren hjälpt dig när det varit tufft? Vad måste vi göra för att få den tröst och styrka som Herren erbjuder? Hur har du blivit mer ”andligt förädlad” av perioder med prövningar?

Jakobs brev 2:14–26; Uppenbarelseboken 21:1–4; 2 Nephi 31:19–20; Mosiah 23:21–22; Alma 32:21, 26–43; Läran och förbunden 121:7–9; 122:5–9

”Uppmana [familjen eller klassdeltagarna] att skriva ner de intryck de får från den Helige Anden när de studerar evangeliet … Anden [kan] ibland … undervisa dem … om något som ingen säger” (Undervisa på Frälsarens sätt [2016], s. 30).