Thomas S. Monsons liv och verksamhet

”Vad tycker du om Marks tåg, Tommy?” frågade Gladys Monson sin tioårige son.

”Vänta lite”, svarade han. ”Jag kommer snart tillbaka.” Han rusade ut genom dörren och sprang hem. Han behövde göra bot och bättring.

Den morgonen hade den unge Tommy fått en julklapp som han hade längtat efter – ett elektriskt tåg som hans föräldrar med viss uppoffring hade köpt under den stora depressionens dagar. När han hade lekt med det i några timmar berättade hans mor för honom att hon hade köpt ett handdrivet tåg åt Mark Hansen, son till en änka som bodde i närheten. När hon visade det för Tommy märkte han att Marks tåg hade en oljetankvagn, som hans eget tåg saknade. Han tjatade på sin mamma om att få tankvagnen, och till slut gav hon den till honom med orden: ”Om du behöver den mer än Mark, så ta den.”

Gladys och Tommy tog resten av tåguppsättningen till Mark, som inte hade väntat sig en sådan gåva och blev obeskrivligt lycklig. Han drog upp loket, och när tåget gick runt på spåret ställde Gladys Monson den enkla, genomträngande frågan om vad han tyckte om Marks tåg. Han mindes senare: ”Jag kände en intensiv skuldkänsla och blev fruktansvärt medveten om min själviskhet.”

När han kom hem tog han oljetankvagnen – och en till vagn från sin egen uppsättning – och sprang tillbaka för att ge dem till Mark, som glatt kopplade ihop dem med de andra vagnarna. ”Jag såg på när loket drog vagnarna runt spåret”, sa äldste Monson senare, ”och kände en sådan glädje som är svår att beskriva och omöjlig att glömma.”⁴

Glädjen i att ge, glädjen i att uppoffra, glädjen i att bry sig om andra – allt det här var sådant som Tommy Monson lärde sig under sin barndom, lärdomar som skulle forma en framtida profets hjärta och karaktär.

Bild

en ung Thomas S. Monson

Thomas Spencer Monson föddes i Salt Lake City den 21 augusti 1927, som G. Spencer och Gladys Condie Monsons andra barn och förste son. Han välkomnades till världen av sin syster Marjorie och en sammansvetsad familj med far- och morföräldrar, fastrar, mostrar, farbröder, morbröder och kusiner, varav många bodde i samma kvarter. Hans mors förfäder var bland kyrkans första nyomvända i Skottland som hade anlänt till Saltsjödalen 1850, tre år efter Brigham Youngs pionjärkompani. Toms far hade engelska och svenska förfäder som emigrerade till territoriet Utah med början år 1865.

”För att lära känna mannen som Thomas Spencer Monson har blivit är det viktigt att känna till hans rötter och den miljö som närde honom”, har äldste Jeffrey R. Holland i de tolv apostlarnas kvorum sagt.⁵ Han gick under namnet ”Tommy” som ung pojke och växte upp i ett enkelt hem och grannskap, knappt två kilometer sydväst om centrala Salt Lake City. Nästan hela hans uppväxt skedde under den stora depressionen, som började när han var två år, och under andra världskriget. Under dessa svåra tider lärde hans föräldrar och andra honom att visa kärlek och medkänsla, vara lojal och arbeta hårt – egenskaper som sjönk djupt in i hans karaktär.

Han sa att hans mor ingöt i honom ”ömma känslor och omsorg om andra”⁶. Hon försökte lyfta andra och visade särskild medkänsla med dem som var bundna vid hemmet. Hon gav också mat till och tog hand om män som liftade med tågen under depressionen i sökandet efter arbete (se kap. 17). ”Min egen mor … lärde … mig genom sitt liv och sina handlingar vad som står i Bibeln”, sa äldste Monson. ”Omsorgen om de fattiga, de sjuka och behövande var vardagliga scener som jag aldrig glömmer.”⁷

Hans far var lika tystlåten och reserverad som hans mor var utåtriktad, och hans kristliga kärlek gjorde också ett starkt intryck. En av faderns farbröder som bodde i närheten var så förlamad av artrit att han inte kunde gå. Spence Monson brukade ofta säga: ”Kom med, Tommy; låt oss ta med oss farbror Elias på en liten åktur.” Spence körde hem till Elias, bar ut honom och satte honom varsamt i framsätet så att han skulle kunna få god sikt. Äldste Monson erinrade sig: ”Åkturen var kort och samtalet knapphändigt, men o, vilket arv av kärlek!”⁸ Den här lärdomen, sa han, ”gick mig inte förbi”⁹. (Se kap. 17.)

Av sin far lärde han sig också att arbeta hårt. Vid 14 års ålder hade Spence Monson slutat skolan och börjat arbeta på ett tryckeri eftersom hans far blivit allvarligt sjuk och familjen behövde inkomsten. När Spence och Gladys gift sig, började Spence arbeta på ett annat tryckeri där han blev chef och arbetade i över 50 år, sex dagar i veckan och många kvällar. När Tom var 12 började han arbeta med sin far efter skolan och på lördagar, först med små uppgifter så att han gradvis lärde sig tryckeriyrket tills han blev lärling. Från den grunden byggde han så småningom en yrkesbana inom tryckeribranschen.

Den unge Tommy Monson fick också fostran av sina ledare och lärare i kyrkan. Han sa följande om minnet av ett tillfälle då Primärs president Melissa Georgell gav kärleksfull tillrättavisning: ”Vårt uppförande i Primär var inte alltid vad det borde vara. Jag hade mycket energi och tyckte det var svårt att sitta stilla.”¹⁰ En dag bad Primärs president att få träffa honom, och när hon lade armen om hans axlar började hon gråta. Förvånad över hennes tårar frågade han varför hon grät. ”Jag kan inte få … pojkarna att vara vördnadsfulla under Primärs inledning”, förklarade hon. ”Skulle du vilja hjälpa mig, Tommy?” Han lovade att han skulle göra det.

”Till min förvåning, men inte [hennes], blev det därmed slut på vördnadsproblemet i Primär”, minns han. ”Hon hade gått till problemets källa – mig. Lösningen var kärlek.”¹¹ Under hela sitt vuxna liv skulle han fortsätta besöka den här kära kvinnan tills hon gick bort vid 97 års ålder.¹² (Se kap. 11.)

En rådgivare i lärarnas kvorum gav Tom ett par tumlarduvor av arten Birmingham roller och använde dem för att undervisa om Toms ansvar som kvorumpresident att rädda kvorummedlemmarna.¹³ En lärare i Söndagsskolan undervisade om att ”det är saligare att ge än att ta” (Apostlagärningarna 20:35) genom att föreslå att klassdeltagarna skulle ta pengarna de sparat till en fest och ge dem till en klasskamrats familj vars mor just dött (se kap. 19). Tom lärde sig att reagera med vänlighet i stället för med vrede, av en scoutledare med benprotes som hade utsatts för ett spratt av en av pojkarna (se kap. 21).

Hans upplevelser som barn om somrarna i Provo Canyon, söder om Salt Lake City, fick också ett livslångt inflytande. Där lärde han sig älska att simma, fiska och göra andra utomhusaktiviteter. Senare använde han de här upplevelserna till att illustrera principer i evangeliet. En tävling med leksaksbåtar i Provofloden blev ett sätt att undervisa om de gåvor som vår himmelske Fader har gett för att vägleda sina barn genom jordelivet (se kap. 7). En eldsvåda som han hade orsakat och som tog flera timmar att släcka, blev ett sätt att undervisa om lydnad (se kap. 12).

Efter att ha tagit examen från high school 1944 ställdes Tom inför många avgörande beslut. Den hösten skrev han in sig vid University of Utah, övertygad om att han skulle inkallas till militärtjänst när han fyllde 18 året därpå, eftersom andra världskriget fortfarande rasade i Europa och Stillahavsområdet.

Under det året i skolan kom Tom att träffa Frances Johnson, den kvinna som skulle bli hans livs kärlek. Första gången han hämtade henne för en träff sa hennes far: ”Monson – det är ett svenskt namn, eller hur?”

”Ja”, svarade Tom.

Frances far visade honom sedan ett foto av två missionärer och frågade om han var släkt med den som hette Elias Monson. Tom svarade att Elias var hans farfars bror.

När Frances far hörde detta började han gråta. Hans familj hade känt äldste Elias Monson när de bodde i Sverige. Frances far kysste Tom på kinden och hennes mor grät och kysste honom på andra kinden.¹⁴ Den här uppvaktningen, tänkte han, hade börjat bra. Han och Frances delade många intressen, såsom tid i naturen, tid med familjen och att dansa till storband. ”Hon hade lätt till skratt”, mindes han. Hon var ”kärleksfull och god” och visade ”stor empati”.¹⁵

I juli 1945, efter ett år vid universitetet, tog Tom värvning i det militära. Kriget i Europa hade avslutats i maj, men striderna fortsatte i Stillahavsområdet. Tom bad om vägledning vid rekryteringsstationen och valde att ta värvning vid reserven inom USA:s flotta i stället för i själva flottan – ett beslut som han senare skulle säga ändrade hans livs lopp (se kap. 5). Kriget i Stillahavsområdet tog slut kort efter att han tagit värvning, och han slutförde sin militärtjänst hedervärt efter ett år i San Diego i Kalifornien. Det var ett betydelsefullt år för honom som gav honom möjlighet att modigt stå för sin övertygelse, vara ett föredöme och ge en prästadömsvälsignelse för första gången (se kap. 8 och 23). Tom ville inte att Frances skulle glömma honom, så han skrev till henne varje dag när han var i San Diego.

När Tom återvände till Salt Lake City 1946 återupptog han sina studier vid University of Utah och tog kandidatexamen i marknadsföring med högsta betyg 1948. Han fortsatte också att uppvakta Frances, och då deras kärlek blomstrade friade han. De vigdes i Salt Lake-templet den 7 oktober 1948. President Monson talade ofta om rådet de fick den dagen om hur man behåller de goda känslorna i sitt äktenskap (se kap. 17). Efter bröllopsmottagningen började de sitt liv tillsammans i samma kvarter som Tom hade vuxit upp i.

Bild

Thomas och Frances Monsons bröllopsfoto

Samma dag som Thomas S. Monson föddes år 1927 blev en ny biskop inröstad i hans familjs församling. När Spence Monson åkte till sjukhuset för att träffa sin fru och nyfödde son, sa han: ”Vi fick en ny biskop i dag.” Gladys Monson höll upp den lille Tom och sa: ”Och här har jag en ny biskop åt dig.”¹⁶

Oavsett om det var ett tillfälle då Gladys fick en föraning eller ej, uppfylldes hennes ord tidigare än någon kunde ha förväntat sig. Den 7 maj 1950, när Tom Monson bara var 22 år gammal, kallades han till biskop i den församling han vuxit upp i. Den här församlingen hade över 1 000 medlemmar, däribland hans föräldrar, hans bröder och systrar och andra släktingar. Tom och Frances hade bara varit gifta i 19 månader.

Biskop Monson beskrev Sjätte-sjunde församlingen som ”en enkel pionjärförsamling i en enkel pionjärstav”¹⁷. På den tiden hade den många utmaningar. Ett stort antal medlemmar gick inte i kyrkan och behövde kärlek och gemenskap för att hjälpa dem bli aktiva igen. Eftersom många av dem var fattiga hade församlingen de största välfärdsbehoven i kyrkan.¹⁸ Äldre medlemmar, däribland över 80 änkor, behövde också särskild omsorg. Församlingen var mycket föränderlig med många som flyttade in och ut varje månad. Flera år senare mindes president Monson sina känslor – och sin tro – inför att möta så många utmaningar som ung biskop:

”Ämbetets omfattning var överväldigande och ansvaret skrämmande. Min otillräcklighet ödmjukade mig. Men min himmelske Fader lämnade mig inte att vandra i mörker och tystnad, utan instruktioner och inspiration. På sitt eget sätt uppenbarade han de lärdomar som han ville att jag skulle lära mig.”¹⁹

Några av de lärdomar som uppenbarades för biskop Monson kom genom andras hjälp och mentorskap. Han lärde sig andra lärdomar genom bön. ”Varje biskop behöver en helig lund till vilken han kan dra sig tillbaka för att meditera och be om vägledning”, sa han. ”Min lund var vårt gamla församlingskapell. Jag kan inte räkna de gånger då jag en mörk kväll och vid en sen timme gick till förhöjningen i denna byggnad där jag blev välsignad, konfirmerad, ordinerad, undervisad och så småningom kallad att presidera … Med min hand på talarstolen brukade jag knäböja och delge honom därovan mina tankar, mina bekymmer och mina problem.”²⁰

En efter en sökte biskop Monson upp medlemmar som inte gick i kyrkan. På tröskeln till ett hem sa han till familjefadern: ”Jag har kommit för att lära känna dig och be dig att följa med din familj till mötena.” Mannen avvisade honom och familjen flyttade senare till Kalifornien. Men flera år senare kom han för att träffa äldste Monson, som då var medlem i de tolvs kvorum. ”Jag har kommit för att be om ursäkt för att jag inte reste mig ur stolen och släppte in dig den där sommardagen för många år sedan”, sa han. ”Jag är andre rådgivare i församlingens biskopsråd. Din inbjudan att komma till kyrkan och mitt negativa svar förföljde mig så till den milda grad att jag bestämde mig för att göra något åt saken.”²¹ (Se kap. 2.) Även om den här familjen blev aktiv i kyrkan igen efter att ha lämnat Sjätte-sjunde församlingen, återvände många andra medlemmar under biskop Monsons tid som biskop. Närvaron på sakramentsmötet ökade kraftigt.²²

Biskop Monson var hängiven församlingens ungdomar och försökte hålla dem inom kyrkans fålla. En gång kände han sig manad att lämna ett prästadömsmöte för att leta efter en ung man som sällan gick i kyrkan. Till slut hittade han honom där han arbetade i smörjgropen på en bilverkstad. Biskop Monson berättade för den unge mannen hur mycket han var saknad och behövd, och denne började gå i kyrkan.²³ (Se kap. 2.) Han gick senare på mission och verkade så småningom som biskop två gånger. Ett av hans många uttryck för tacksamhet var ett brev som skrevs 40 år senare, där han sa:

”När jag begrundar händelserna i mitt liv är jag så tacksam för en biskop som letade, fann och visade ett stort intresse för en som var vilsen. Jag tackar dig från djupet av mitt hjärta för allt du gjorde och har gjort för mig personligen. Jag älskar dig!”²⁴

Biskop Monson brydde sig särskilt om änkorna i sin församling. Han hjälpte dem när de riskerade att förlora sina hem, när de behövde livets nödtorft och när deras hälsa sviktade. Han uppmuntrade dem med besök i stunder av ensamhet och sorg. I juletider använde han semesterdagar till att besöka var och en av dem och överlämna en ask med godis eller en kyckling att grilla. Han fortsatte att besöka många av dem långt efter att han blivit avlöst som biskop, och han besökte många som blev änkor efter hans tjänande som biskop. Ett exempel är en kvinna som blev änka 1965 – 10 år efter att han avlösts – som han hälsade på regelbundet tills hon dog 2009 vid 98 års ålder, när han var kyrkans president. ”Pearl … var en av de änkor jag har besökt under alla dessa år”, skrev han i sin dagbok. ”Hon har haft ett svårt liv men hon har hållit ut.”²⁵ Han talade vid hennes begravning några dagar senare, en av över 800 begravningar som han talade vid efter att ha kallats till de tolvs kvorum.

Bild

biskopsrådet i Sjätte-sjunde församlingen

Med så många människor som behövde timlig hjälp försökte biskop Monson hitta både uppfinningsrika och inspirerade sätt att hjälpa till, vilket ofta skapade möjligheter för medlemmarna att tjäna. En gång i december månad fick han veta att en familj från Tyskland snart skulle flytta in i församlingen. Några veckor innan de kom fram gick han för att titta på lägenheten som hade hyrts åt dem och fann att den var så mörk och hemsk att han blev beklämd. ”Vilket dystert välkomnande för en familj som har utstått så mycket”, tänkte han.²⁶

Morgonen därpå tog han upp ärendet på ett möte med församlingsledarna. Biskop Monson skrev att ”en anda av äkta kärlek … genomträngde varje medlems hjärta och själ” när de villigt erbjöd sina tjänster.²⁷ Under de följande två eller tre veckorna arbetade församlingsmedlemmarna tillsammans för att göra i ordning lägenheten.

När familjen kom rann tårarna när de såg en ljus lägenhet med ny matta, ny färg, skåp fulla med mat och en julgran dekorerad av ungdomarna. Familjefadern tog biskop Monsons hand och försökte uttrycka ord av tacksamhet, men hans känslor var för stora. I stället ”lutade han huvudet mot min axel”, sa biskop Monson, ”och upprepade orden: ’Mein Bruder, mein Bruder, mein Bruder.’”²⁸ När församlingsmedlemmarna åkte därifrån den kvällen frågade en ung kvinna: ”Biskop, jag mår bättre än jag någonsin har mått förut. Kan du säga mig varför?” Han svarade med de här orden från Frälsaren: ”Allt vad ni har gjort för en av dessa mina minsta bröder, det har ni gjort för mig” (Matteus 25:40).

År 1955, efter fem års tjänande, kallades biskop Monson som rådgivare i stavspresidentskapet. Även om han inte längre var biskop till ämbetet förblev han biskop i hjärtat i resten av sitt liv, och han fortsatte att ta hand om medlemmarna i Sjätte-sjunde församlingen och använde de lärdomar han lärt sig för att undervisa andra och styra sitt framtida tjänande. När han senare tänkte tillbaka på de här åren sa han: ”Jag såg mig alltid som en biskop som felade åt det generösa hållet; och om jag fick göra om det, skulle jag göra det ännu mer.”²⁹

Sjätte-sjunde församlingens byggnad revs 1967, men inte förrän biskop Monson hade räddat något som hade en särskild betydelse för honom: den vackra talarstolen vid vilken han hade knäböjt i bön som biskop.³⁰ År 2009 talade han, som kyrkans president, från den här talarstolen när han invigde kyrkans nya historiska bibliotek. Det var en känslomässig upplevelse eftersom talarstolen representerade så många minnen från hans barndom, hans ungdom och hans tid som biskop. ”Den här talarstolen berättar en del av berättelsen om min egen tro”, sa han vid det tillfället. ”[Den] är för mig ett omhuldat minne av heliga upplevelser.”³¹

Tom och Frances Monson jublade när deras första barn, en son som de gav namnet Thomas Lee, föddes 1951, ett år efter att Tom börjat verka som biskop. Paret Monsons enda dotter Ann Frances föddes också medan Tom verkade som biskop 1954. Deras tredje och sista barn, en son som fick namnet Clark Spencer, föddes 1959 under deras mission i Kanada.

Bild

foto av familjen Monson

Även om Tom arbetade långa timmar i sitt yrke och med sitt tjänande i kyrkan var han en hängiven make och far. Hans barn kom ihåg att andra fäder ”verkade vara hemma mer än vår far, men det verkade inte som om de gjorde lika mycket tillsammans med sina barn som pappa gjorde tillsammans med oss. Vi gjorde alltid saker och ting tillsammans, och vi älskar dessa minnen.”³²

Unge Tom minns att när hans pappa presiderade över Kanadamissionen hade de inte mycket fritid tillsammans. Men varje kväll innan han gick till sängs gick han till sin fars kontor i missionshemmet och spelade en omgång damspel. ”På sitt sätt är mig detta minne lika värdefullt som minnet av när min far flög hela vägen till Louisville i Kentucky, åratal senare för att ge mig en välsignelse när jag fått lunginflammation under min militära utbildning där”, sa Tom.³³

Ann uppskattade hur hennes far berättade om upplevelser från sina uppdrag i kyrkan: ”Mina käraste minnen är när han kom hem på söndagskvällen efter en stavskonferens eller en resa i missionen. Han berättade för oss om den särskilda inspiration han fått, då han kallade en patriark, eller de trosstärkande erfarenheter han hade, när han intervjuade missionärer.”³⁴ Senare, när Ann hade en egen familj, uppskattade hon möjligheten hennes söner fick att arbeta vid sin morfars sida, såväl som deras upplevelser i Provo Canyon: ”Alla i familjen tycker om att sitta runt en lägereld vid familjestugan och rosta marshmallows och lyssna på morfars berättelser.”³⁵

Clark sa att trots att hans pappa ofta reste på uppdrag i kyrkan så ”tog han sig alltid tid för sina barn … Jag kände aldrig att pappa försummade mig. När han var hemma brukade han spela spel med oss och ta oss med ut för att äta glass … Som pojke tillbringade jag mycket tid med att fiska tillsammans med pappa.”³⁶ Under en fisketur blev Clark rörd när hans far bad honom dra in fiskelinan med orden: ”Om ungefär fem minuter sätter sig din bror Tom ned till avslutningsprovet, som ska göra honom till jurist. Han har arbetat hårt med juridikstudier under tre år, och han kommer att vara lite nervös. Låt oss böja knä här i båten. Jag ska be för honom först, och sedan ber du en bön för honom.”³⁷

Frances ägnade sig åt att fostra barnen och skapa ett lyckligt, stöttande hem. Strax innan hennes far dog 1953 sa han till henne: ”Jag är mycket stolt över dig, Frances. Jag är stolt över din make Tom. Ni ska båda få många välsignelser på grund av er lojalitet och hängivenhet mot evangeliet, ert hem och er familj.”³⁸

När Tom hade tagit examen från University of Utah 1948 fick han många jobberbjudanden, bland annat från stora företag utanför staten. Han bestämde sig för att tacka ja till en anställning hos Deseret News som säljare för radannonsavdelningen. Inom loppet av några månader blev han biträdande chef för radannonsavdelningen och året därpå blev han chef.

Bild

president Monson och en tryckpress

1953 började Tom arbeta vid Deseret News Press, en av de största tryckerianläggningarna i västra USA. På sätt och vis var detta en återgång till hans rötter som tonårspojke när han arbetade med sin far på ett tryckeri. På Deseret News Press blev han biträdande försäljningschef, och därefter försäljningschef. En av hans kunder var Deseret Book, och när han hjälpte kyrkans ledare att publicera sina böcker utvecklade han ett nära samarbete och fick många lärorika upplevelser. ”Jag ser det som en av höjdpunkterna i mitt liv att ha haft ett så nära samarbete med generalauktoriteter och andra för att hjälpa dem förvandla sina manuskript till en färdig produkt”, skrev han.³⁹ Han hanterade också det mesta av kyrkans tryckeriuppdrag, bland annat av missionärslitteratur och tryckningen av Mormons bok på flera språk.

Juli 1957 var en månad som bjöd på stora förändringar för familjen Monson. Utöver att Tom var försäljningschef vid Deseret News Press, utsågs han till biträdande administrativ chef. Och i slutet av månaden flyttade familjen in i ett nytt hem i en förort till Salt Lake City och lämnade grannskapet som Tom hade vuxit upp i och betjänat som biskop.

Förändringarna fortsatte att komma. Mindre än två år senare kallades Tom att presidera över Kanadamissionen, med huvudkontor i Toronto. Återigen skulle han ta på sig ett tungt ansvar i unga år (31 år), och den här gången skulle det kräva en långväga flytt för hans familj. Frances, som hade hälsoproblem i samband med sin graviditet, skulle också få många nya ansvar. Äldste Harold B. Lee i de tolvs kvorum gav bra råd som kom att bli ledande teman för president Monsons undervisning:

”Den Herren kallar, den dugliggör Herren.”

”Om du är ute i Herrens ärenden har du rätt att få Herrens hjälp.”

”Gud formar vår rygg så att vi kan bära den börda som läggs på den.”⁴⁰

I april 1959 steg familjen Monson på ett tåg till Toronto, där de skulle bo i nästan tre år. De två barnen, Tommy och Ann, var sju och fyra. Frances hade tårar i ögonen när de åkte hemifrån, men familjen gjorde den här uppoffringen villigt, med tro på att de utförde Guds vilja.

I Kanada blev de omedelbart engagerade i missionsarbetet. President Monson började ha tillsyn över arbetet som utfördes av 130 missionärer (som senare blev över 180), utspridda över de stora provinserna Ontario och Québec. Liksom han hade gjort som biskop, ledde han med optimism och kärlek, hjälpte till att bygga upp tron och inspirerade till självförtroende. Han förlitade sig också på Herren. En av hans missionärer sa: ”Hans val verkade alltid passa in i Herrens större plan.”⁴¹ En annan missionär mindes: ”Han påverkade missionen oerhört … Han gjorde en snabb rundresa i missionen och lärde sig namnet på alla missionärer och många av medlemmarna. Han entusiasmerade alla, överallt han kom – och fyllde hela missionen med ny kraft.”⁴²

Bild

gruppfoto av Kanadamissionen

Under president Monsons ledning blomstrade missionen. ”Herren har utgjutit sin ande över folket”, rapporterade han till första presidentskapet. ”Städer som aldrig tidigare haft dop producerar nu nyomvända varje månad.”⁴³ Han ansåg att den här framgången till stor del berodde på att medlemmarna blivit mer engagerade i att hitta personer som missionärerna kunde undervisa och i att erbjuda dessa gemenskap.

Paret Monsons tredje barn, Clark, föddes sex månader efter att de anlänt till Toronto. Förutom att ta hand om tre små barn, vara värdinna för missionärerna och andra i missionshemmet, och verka som missionens Hjälpföreningspresident, hjälpte syster Monson till med missionsarbetet. En dag fick hon ett telefonsamtal från en man som sa: ”Vi har kommit från vårt hemland Holland där vi har fått möjlighet att lära oss lite om mormonerna. Min fru skulle gärna vilja veta mer. Men inte jag.” Syster Monson gav mannens namn och adress till äldsterna, men de dröjde med att kontakta honom. Hon frågade dem: ”Hur går det med min holländska familj? Ska ni hälsa på dem i kväll?” Efter flera veckor sa hon till dem att om de inte tänkte kontakta familjen snart, så skulle hon och hennes man göra det själva. Två äldster besökte familjen, och familjen Jakob och Bea de Jager blev medlemmar i kyrkan. Broder de Jager, som först sa att han inte var intresserad av kyrkan, verkade som generalauktoritetssjuttio från 1976 till 1993.⁴⁴

Det fanns inga stavar i östra Kanada när paret Monson anlände, så utöver att ha tillsyn över missionärernas arbete hade president Monson ansvar för de sju distrikten i missionen. Heltidsmissionärer presiderade över flera av distrikten och grenarna, och en av president Monsons prioriteringar var att kalla lokala prästadömsbärare till att verka i dessa ämbeten. Det här upplägget byggde upp det lokala ledarskapet och gjorde det möjligt för missionärerna att ägna mer tid åt att predika och undervisa. År 1962 presiderade en lokal ledare över varje kyrkoenhet i missionen.⁴⁵

När paret Monson anlände till östra Kanada 1959 hade kyrkan bara två små kapell i hela missionen, så de flesta församlingarna träffades i hyrda salar. President Monson kände ett behov av att uppgradera möteslokalerna och startade ett byggnationsprogram. Att ha kapell för kyrkans möten hjälpte också missionsarbetet i och med att invigda byggnader gav en känsla av beständighet. När familjen Monson avslutade sin mission hade sju nya kapell byggts eller höll på att byggas, och ytterligare tio var i planeringsstadiet.⁴⁶

Kyrkan nådde en milstolpe i augusti 1960 när Torontos stav bildades. Detta var den första staven i östra Kanada och den 300:e i kyrkan. ”Det var en höjdpunkt på vår mission att se medlemmarna … bli en Sions stav”, skrev president Monson. ”[De] gladde sig åt det som åstadkommits.”⁴⁷ Fler stavar skulle komma i framtiden, liksom ett tempel i Torontoområdet, för vilket han skulle bryta mark 1987.

Under en mission fylld av höjdpunkter sa president Monson att den viktigaste var att få tjäna med sin familj. ”[Den] treårsperioden var en av de lyckligaste i våra liv, då vi ägnade all vår tid åt att sprida Jesu Kristi evangelium till andra”, sa han senare.⁴⁸

Efter nästan tre års tjänande avlöstes Thomas S. Monson som president för Kanadamissionen i januari 1962. Familjen hade utvecklat en djup kärlek till Kanada, dess folk och missionärerna. Precis som president Monson fortsatte ha nära kontakt med medlemmarna i Sjätte-sjunde församlingen efter att ha avlösts som biskop, behöll han en nära kontakt med de missionärer och medlemmar han hade tjänat tillsammans med i Kanada. Han kom och talade på över 50 återträffar med dessa missionärer – och deras familjemedlemmar och andra – från 1962 till 2015.

När paret Monson återvände från Kanada i februari 1962 gick Tom tillbaka till sitt arbete vid Deseret News Press. I mars blev han befordrad till administrativ chef, en krävande tjänst, särskilt eftersom han skulle leda en omfattande övergång till nya tryckeriprocesser och ny utrustning. Han satt också i fyra generalkommittéer i kyrkan.

På eftermiddagen den 3 oktober 1963 hade Tom besök av en gäst på sitt kontor när hans sekreterare sa att han hade fått ett telefonsamtal. När han svarade blev han förvånad över att upptäcka att den som ringde var sekreterare till kyrkans president, David O. McKay, och att president McKay ville prata med honom. När de hade pratat en kort stund frågade president McKay om Tom kunde komma till hans kontor den eftermiddagen.

Toms bil var på verkstaden, så han lånade en och körde till president McKays kontor. Eftersom han satt i flera av kyrkans kommittéer trodde han att president McKay ville prata om något av uppdragen, men presidenten hade något helt annat i åtanke. ”Han bjöd mig att sitta intill honom på en stol vid sidan av skrivbordet, vänd mot honom”, mindes Tom, och sedan sa han: ”Jag har utsett äldste Nathan Eldon Tanner till min andre rådgivare i första presidentskapet, och Herren har kallat dig att fylla hans plats i de tolv apostlarnas råd. Kan du tacka ja till det ämbetet?”⁴⁹

Tom kunde inte tala, överväldigad av vad president McKay hade bett honom om. ”Tårar fyllde mina ögon”, sa han, ”och efter en paus som kändes som en evighet svarade jag med att försäkra president McKay om att jag skulle erbjuda varje talang jag kunde ha välsignats med i Mästarens tjänst.”⁵⁰

Den kvällen bad Tom att Frances skulle åka med på en biltur. De tog med fyraåriga Clark och körde till ett monument i Salt Lake City, och när de gick runt det kunde Frances känna att något tryckte Tom. När hon frågade om det berättade han för henne om kallet till det heliga apostlaämbetet. Frances sa senare: ”Jag blev överraskad och ödmjukades … Det var ett mycket betydelsefullt kall och ett överväldigande ansvar.”⁵¹ Som alltid gav hon sitt helhjärtade stöd.

Bild

äldste Monson bland åhörarna på generalkonferensen

På generalkonferensen, morgonen därpå, blev Thomas S. Monson inröstad som medlem i de tolv apostlarnas kvorum, som ett särskilt vittne ”om Kristi namn i hela världen”⁵². Vid 36 års ålder var han den yngste aposteln som kallats sedan Joseph Fielding Smith 1910, och han var 17 år yngre än den näst yngste aposteln vid den tiden.

Under samma möte på konferensen höll äldste Monson sitt första tal som generalauktoritet. Efter att ha uttryckt sin tacksamhet gav han följande vittnesbörd och löfte:

”Jag vet att Gud lever, mina bröder och systrar. Det råder inget tvivel hos mig om detta. Jag vet att detta är hans verk, och jag vet att den ljuvligaste upplevelsen någonsin i det här livet är att få känna hans maningar när han vägleder oss i främjandet av sitt verk. Jag kände dessa maningar som ung biskop då jag leddes till de hem där det fanns andliga – och kanske timliga – behov. Jag kände dem åter på missionsfältet när jag arbetade med era söner och döttrar – missionärerna i denna fina kyrka …

Jag ger hela mitt liv, allt jag har. Jag ska sträva att med största förmåga vara det ni vill att jag ska vara. Jag är tacksam för Jesu Kristi, vår Frälsares ord, när han sa:

’Se, jag står vid dörren och knackar. Om någon hör min röst och öppnar dörren, ska jag gå in till honom och hålla måltid med honom och han med mig’ (Uppenbarelseboken 3:20).

Jag ber uppriktigt … att mitt liv ska återspegla detta löfte från vår Frälsare.”⁵³

Sex dagar senare, den 10 oktober 1963, ordinerades äldste Monson till apostel och avskildes som medlem i de tolvs kvorum av president Joseph Fielding Smith, som var president för kvorumet.

Bild

Thomas S. Monson

Engagerad i tjänandet som apostel

När äldste Monson blev kallad till apostel höll kyrkans globala tillväxt på att öka i en aldrig tidigare skådad takt. Liksom andra generalauktoriteter reste han snart runt i världen för att vägleda den här tillväxten. Ibland var han borta fem veckor i taget, för att undervisa medlemmar och missionärer, organisera nya enheter i kyrkan, inviga möteshus och implementera kyrkans program.

Äldste Monson tog till sig orden från en medlem i de tolv som sa att tjänandet som apostel krävde ”total hängivenhet mot Mästarens arbete med att inge mod och lyfta, undervisa och utbilda, leda och vägleda Guds heliga. Det innebär att ta på sig bördorna och stärka kyrkans och dess folks hopp.”⁵⁴

Administrativa angelägenheter var mindre viktiga än att söka efter sätt att välsigna enskilda. Ett av hundratals exempel var hur han tjänade Paul C. Child, som hade varit äldste Monsons stavspresident när han var ung. I slutet av 1970-talet hade president Child och hans fru Diana sviktande hälsa och bodde på ett vårdhem. Äldste Monson besökte dem regelbundet, och en gång under söndagens möten på vårdhemmet, hyllade han denne älskade ledare. När han kom hem sa han till Frances: ”Jag tror att jag lyckades göra mer gott under det enskilda besöket än på många konferenser.”⁵⁵

I sina uppdrag vid kyrkans huvudkontor påverkade äldste Monson nästan varje aspekt av kyrkans organisation och program. Mellan 1965 och 1971 verkade han som ordförande i samordningskommittén för material för vuxna och hjälpte till att göra kyrkans läroböcker, handböcker och organisationer enhetliga. Han var också rådgivande till Unga mäns och Unga kvinnors organisationer. Han verkade i verkställande missionärskommittén från 1965 till 1982 och presiderade över den under de sista sju åren. Under den tiden var han delaktig i att kalla tiotusentals missionärer, välja ut missionspresidenter, skapa nya missioner, utveckla missionärsutbildningsprogram och ha tillsyn över besökscentren. ”Många trosstärkande upplevelser har jag fått i processen med att kalla missionärer”, skrev han.⁵⁶

År 1965 gav president McKay äldste Monson i uppdrag att ha tillsyn över kyrkans arbete i södra Stillahavsområdet. Det uppdraget krävde att han reste runt, från öarna i Stilla havet till Australiens kontinent. Äldste Monson utvecklade en djup kärlek till de heliga på de här platserna och blev inspirerad av deras hängivenhet mot evangeliet och av deras tro.

När äldste och syster Monson besökte Samoa första gången 1965 åkte de till en by där de träffade nästan 200 barn i en av kyrkans skolor. Mot slutet av mötet kände äldste Monson sig manad att hälsa på barnen personligen, men han tittade på klockan och såg att det inte fanns tillräckligt med tid innan planet skulle gå. Men när maningen kom igen sa han till skolans rektor att han ville skaka hand med varje barn. Rektorn blev överlycklig eftersom barnen hade bett om just en sådan upplevelse. ”Det gick inte att hålla tillbaka tårarna”, sa äldste Monson, ”när dessa rara pojkar och flickor blygt kom fram till oss och mjukt viskade den underbara samoanska hälsningen ’talofa lava’.”⁵⁷

När äldste Monson besökte Sydney i Australien 1967 berättade en man för honom att äldste Monsons vittnesbörd under ett tidigare besök hade lett till hans beslut att döpas. ”En sådan kommentar för mig till ödmjukhetens djup”, skrev äldste Monson i sin dagbok, ”och till en sann medvetenhet om det ansvar jag har.”⁵⁸

Under hela president Monsons tid som apostel månade han främst om den enskilde. Vägledd av Anden och sin egen iakttagelse sträckte han ut handen till dem som hade det svårt eller var nedtyngda. Att närvara vid stavs- och områdeskonferenser, delta i tempelinvigningar och tjäna i kommittéer gav inte bara tillfällen att officiera och undervisa, utan också att visa hur mycket han brydde sig om individen.

Tjänande och underverk i forna Östtyskland

I juni 1968, efter att äldste Monson hade haft tillsyn över arbetet i södra Stillahavsområdet i tre år, gav första presidentskapet honom i uppdrag att ha tillsyn över kyrkans missioner i Tyskland, Italien, Österrike och Schweiz. I Tyskland bodde nästan 5 000 medlemmar bakom järnridån i Östtyskland (Tyska demokratiska republiken). På den tiden var den delen av Tyskland under kommunistiskt styre, vilket allvarligt begränsade friheten och undertryckte religiösa aktiviteter. Främst på grund av myndigheternas restriktioner hade ingen generalauktoritet varit där sedan Berlinmuren byggdes 1961. En av äldste Monsons främsta prioriteringar i sitt nya uppdrag var att nå ut till kyrkans medlemmar som bodde där.

Det var riskabelt att resa till Östtyskland. Äldste Monson kontaktade en ämbetsman i USA:s regering som avrådde honom från att åka med orden: ”Om något händer kan vi inte få ut dig.” Han bestämde sig för att åka ändå. ”Man behövde bara inse att målet var högre än någon jordiskt myndighet”, förklarade han senare, ”och med förtröstan på Herren begav man sig.”⁵⁹

Han gjorde sitt första besök den 31 juli 1968. Han och Stan Rees, president för Tysklandmissionen Nord, tog sig igenom den hårt bevakade kontrollstationen vid Berlinmuren och tillbringade en del av dagen i Östberlin. Även om besöket var kort påbörjade detta äldste Monsons anmärkningsvärda verksamhet i Östtyskland – en verksamhet som skulle fortsätta i över två decennier och som skulle bli utmärkande för en del av hans tjänande som apostel.

Äldste Monson återvände dit i november 1968. Under stor anspänning reste han, president Rees och syster Helen Rees långt in i landet till Görlitz, där de åkte till en gammal lagerlokal som bar ärr efter andra världskriget. De kom oanmälda och fann över 200 medlemmar i kyrkan som hade möten på andra våningen. Under det mötet fick äldste Monson en av de mest inspirerande upplevelserna i sitt liv.

Talarna förmedlade budskap som visade på en djup insikt i evangeliet, och sången var mer innerlig än vad äldste Monson någonsin hört, och den fyllde rummet med tro och hängivenhet. Trots svårigheterna, fattigdomen och försakelserna som dessa heliga upplevde, såg han återhämtningsförmåga, hopp och tro. Senare sa han: ”Jag har träffat få församlingar som visat större kärlek till evangeliet.”⁶⁰

Äldste Monson gladde sig över dessa heligas trofasthet, men han sörjde också över att de inte hade några patriarker, inga församlingar eller stavar och ingen möjlighet att få ta emot templets välsignelser. Under mötet gick han till talarstolen med tårar i ögonen och lovade: ”Om ni förblir sanna och trofasta till Guds bud, kommer alla de välsignelser som någon medlem i kyrkan i något annat land åtnjuter att bli era.”⁶¹

Under de följande åren arbetade äldste Monson och kyrkans ledare och medlemmar i Östtyskland outtröttligt på att göra sin del för att uppfylla det här löftet. Äldste Monson återvände ofta för att stärka de heliga och ge välsignelser och uppmuntran. Han fick hjälp av Henry Burkhardt, som presiderade över Dresdenmissionen i tio år, och många andra lokala ledare i kyrkan. Medlemmarna fastade och bad, och de hörsammade äldste Monsons råd att hålla sig till tolfte trosartikeln – att respektera landets lagar.

Bit för bit började löftet att förverkligas. År 1969 godkände första presidentskapet ordinationen av en patriark i Salt Lake City och bemyndigade honom att resa till Östtyskland för att ge patriarkaliska välsignelser. I början av 1970-talet började regeringsledare låta några få ledare i kyrkan lämna landet en kort tid för att närvara vid generalkonferensen.

Bild

äldste Monson och en grupp östtyska sista dagars heliga

I april 1975 kände äldste Monson sig manad att inviga Östtyskland så att verket kunde påskyndas. Han samlade några få ledare i en glänta med utsikt över floden Elbe och uppsände en invigningsbön, i vilken han vädjade om att vägen skulle öppnas för medlemmarna till att få ta emot sina tempelförrättningar. Han bad att det skulle finnas människor som var mottagliga för evangeliet och att regeringens ledare skulle låta verket gå framåt. Han bad också om att missionärerna återigen skulle få tillstånd att undervisa om evangeliet där.⁶²

”Den välsignelse som var viktigast var privilegiet för våra värdiga medlemmar att motta sina begåvningar och beseglingar”, sa äldste Monson senare. ”Vi undersökte varje möjlighet. En resa en gång under livet till templet i Schweiz? Det godkändes inte av regeringen. Kanske kunde mor och far komma till Schweiz och lämna barnen därhemma? Det var inte rätt. Hur kan man besegla barn till sina föräldrar när de inte kan knäfalla vid altaret? Det var en tragisk situation.”⁶³

Äldste Monson diskuterade den här situationen och möjliga lösningar med första presidentskapet och andra ledare i Salt Lake City. På våren 1978 sa president Spencer W. Kimball till honom att Herren inte skulle förneka dessa medlemmar templets välsignelser, och sedan log han och sa: ”Du får hitta lösningen.”⁶⁴

Kort därefter kom ett genombrott. När Henry Burkhardt fortsatte att vädja till regeringens ledare om att låta familjer få åka till templet i Schweiz, frågade de honom: ”Varför bygger ni inte ett tempel här?”⁶⁵ Henry blev förbluffad över att regeringen, som hade övervakat religiösa aktiviteter så noga i åratal, skulle låta kyrkan bygga ett tempel som bara skulle vara öppet för medlemmar som hade en tempelrekommendation.

Kyrkan antog erbjudandet och gradvis öppnade Herren vägen för byggandet av ett tempel i Östtyskland. Mark förvärvades i Freiberg och äldste Monson presiderade över första spadtaget den 23 april 1983. ”Det här är ett under över alla under!” jublade han. ”Jag kände glädje i hjärta och själ.”⁶⁶ Lite mer än två år senare, den 29 och 30 juni 1985, invigde president Gordon B. Hinckley Freibergs tempel i Tyskland och kallade äldste Monson att vara förste talare. Äldste Monson uttryckte sina känslor inför den här historiska händelsen i sin dagbok:

”Den här dagen markerar en av höjdpunkterna i mitt liv … Det var svårt för mig att kontrollera mina känslor medan jag talade, för i tankarna virvlade exempel på de hängivna heligas tro i den här delen av världen. Ofta frågar andra: ’Hur har det varit möjligt för kyrkan att få tillstånd att bygga ett tempel bakom järnridån?’ Min känsla är helt enkelt att våra sista dagar heligas tro och hängivenhet i det här området framkallade den allsmäktige Gudens hjälp och gav dem de eviga välsignelser som de så rikt förtjänar.”⁶⁷

Bild

grupp framför Freibergs tempel

Den kvällen reflekterade äldste Monson över sin verksamhet i Östtyskland sedan sitt första besök 17 år tidigare och sin invigningsbön tio år tidigare – som kulminerade i invigningen av ett tempel. Även om han haft en central roll i ”ett av kyrkans mest historiska och trosfyllda kapitel”, skrev han att ”all ära och härlighet tillhör vår himmelske Fader, för det är endast genom hans gudomliga ingripande som dessa händelser har ägt rum”.⁶⁸

År 1982 organiserades den första staven i Östtyskland i Freiberg. Två år senare bildade äldste Monson och äldste Robert D. Hales den andra staven i Leipzig. I och med detta blev alla kyrkans medlemmar i landet del av en Sions stav.

Ännu en välsignelse behövde förverkligas: tillståndet för missionärer från andra nationer att undervisa om evangeliet i Östtyskland, och för missionärer från den nationen att tjäna i andra länder. År 1988 sökte president Monson tillstånd direkt från Erich Honecker, landets ledare.

När president Monson och hans grupp kom, sa herr Honecker: ”Vi vet att ni medlemmarna i kyrkan tror på att arbeta; det har ni bevisat. Vi vet att ni tror på familjen; det har ni visat. Vi vet att ni är goda medborgare i vilket land ni än bor; det har vi lagt märke till. Ordet är ert. Tala om vilka önskningar ni har.”

President Monson uttryckte bland annat tacksamhet över tillståndet att bygga Freibergs tempel. Han berättade sedan hur nästan 90 000 människor hade besökt templets öppet hus och att tiotusentals fler hade besökt öppet hus för nya möteshus i Leipzig, Dresden och Zwickau. ”De vill veta vad vi tror på”, sa han. ”Vi vill tala om för dem att vi tror på att hedra och lyda och stödja landets lagar. Vi skulle vilja förklara vår önskan att skapa starka familjeenheter. Detta är bara två av de saker vi tror på.”

President Monson förklarade varför missionärer behövdes och fortsatte sedan: ”De unga män och unga kvinnor som vi skulle vilja kom till ert land som missionärer skulle komma att älska er nation och ert folk. De kommer närmare bestämt att ha ett förfinande inflytande på ert folk.”

President Monsons sista begäran var att låta ”unga män och unga kvinnor från er nation som är medlemmar i vår kyrka [få] verka som missionärer i andra nationer, som t.ex. Amerika, i Kanada och i en mängd andra länder”. Han lovade att när de här missionärerna återvände hem skulle de vara ”bättre förberedda för att inneha ansvarsfulla positioner i ert land”.⁶⁹

När president Monson var klar talade herr Honecker i omkring 30 minuter. President Russell M. Nelson, som var på mötet, sa att alla ”väntade oroligt och andlöst” på hur ordförande Honecker skulle svara på begäran.⁷⁰ Så småningom sa han: ”Vi känner er. Vi litar på er. Vi har haft erfarenheter av er. Er anhållan om missionärer är beviljad.” President Monson sa att hans ”ande bokstavligen flög ut ur rummet” när han hörde de här orden.⁷¹

I mars 1989 började heltidsmissionärer som inte kom från Östtyskland att verka där för första gången på 50 år. I maj 1989 kom de tio första missionärerna från den nationen till missionärsskolan i Provo i Utah. Regeringen satte inga begränsningar för var de kunde verka.⁷²

Genom många underverk under en period av 20 år blev de löften äldste Monson hade gett i en gammal lagerlokal 1968 – och välsignelserna han hade bett om när han invigde Östtyskland 1975 – uppfyllda. När det gäller de här välsignelserna skrev han flera år senare i sin dagbok: ”Jag har av erfarenhet lärt mig att människans nödställdhet blott är Guds möjlighet. Jag är ett levande vittne om hur Herrens hand har uppenbarats och vakat över kyrkans medlemmar i det som en gång var kommuniststyrda länder.”⁷³

Nya utgåvor av skrifterna

Som ung hörde Tom Monson under ett sakramentsmöte en medlem i stavspresidentskapet undervisa ur kapitel 76 i Läran och förbunden på ett sätt som väckte en önskan inom honom att studera skrifterna. Hans ledare i aronska prästadömet, som han beskrev som ”visa och tålmodiga män, som använde de heliga skrifterna i sin undervisning”, hjälpte honom också att utveckla kärlek till skrifterna.⁷⁴ En av hans lärare i Söndagsskolan, Lucy Gertsch, ”bjöd in som hedersgäster till klassrummet Mose, Josua, Petrus, Tomas, Paulus och, naturligtvis, Kristus. Vi kunde inte se dem men vi lärde oss att älska, hedra och efterlikna dem.”⁷⁵

Hans kärlek till skrifterna fördjupades när han tjänade som biskop och i hans yrkesbana i tryckeribranschen. Eftersom han kände att en bättre kunskap om skrifterna skulle hjälpa honom som biskop, läste han ut dem alla före slutet av det första året han var kallad. På Deseret News Press var ”det största jobbet att få beställningar på Mormons bok förlagda”⁷⁶. De här upplevelserna med skrifterna hjälpte honom att förbereda sig för ett unikt uppdrag som medlem i de tolvs kvorum.

År 1972 utsåg president Harold B. Lee äldste Monson till ordförande i kommittén för hjälpmedel för bibelstudier, som fick i uppdrag att hitta sätt att förbättra skriftstudierna bland kyrkans medlemmar. Den här kommittén blev senare omdöpt till kommittén för publicering av skrifterna, och fick i uppdrag att förbereda nya utgåvor av skrifterna som skulle göra det lättare att studera bättre. För att skapa de här nya utgåvorna krävdes en lång, intensiv ansträngning av kommittémedlemmarna och över 100 forskare, dataspecialister och andra experter som arbetade under deras ledning.

En enorm uppgift var att skapa fotnoter som integrerade korshänvisningarna från alla fyra standardverken: Bibeln, Mormons bok, Läran och förbunden och Den kostbara pärlan. Vad gäller kyrkans utgåva av King James Version av Bibeln var en annan enorm uppgift att skapa Topical Guide [Ämnesguide], som bestod av över 2 800 evangelieämnen med skriftstudiehänvisningar från de fyra standardverken. Dessutom innehöll den nya utgåvan bibellexikonet Bible Dictionary och utdrag ur Joseph Smith översättning av Bibeln. Nya kapitelöverskrifter som betonade lärosatser i innehållet skrevs, och 24 sidor med kartor lades till.

När den här utgåvan av Bibeln publicerades 1979 skrev äldste Monson att detta var ”det kanske viktigaste framsteget inom kyrkans forskning på ett århundrade”. Han sa vidare att ”det revolutionära systemet med att ha fotnoter till de andra standardverken”, tillsammans med ämnesguiden Topical Guide, gör den till ”en referensbibel som saknar motstycke”.⁷⁷

Två år senare publicerades nya utgåvor av Mormons bok, Läran och förbunden och Den kostbara pärlan. Dessa upplagor innehöll nya fotnoter, inledningar, kapitelöverskrifter och verssammanfattningar, tillsammans med ett utökat index som integrerade hänvisningar från alla tre skriftböckerna. Två nya kapitel lades till i Läran och förbunden (137 och 138), samt Officiellt tillkännagivande 2.

Bild

president Monson med skrifterna

Äldste Monson kände Guds vägledande hand under hela processen med att förbereda de här nya utgåvorna av skrifterna. Människor med de nödvändiga färdigheterna kom vid precis rätt tillfälle, liksom ny datateknik. ”Herren öppnade många dörrar vid olika tillfällen när det behövdes allteftersom verket fortskred”, sa han, ”och stillsamma underverk skedde som höll igång det.”⁷⁸

Äldste Monson ledde kommittén för publicering av skrifterna i tio år och kände att det var ett av hans viktigaste uppdrag som apostel.⁷⁹ I slutändan hoppades han att kyrkans medlemmar skulle använda de här nya utgåvorna av skrifterna och de förbättrade studiehjälpmedlen för att ägna sig åt djupare skriftstudier som skulle stärka deras vittnesbörd.

När de nya utgåvorna publicerats på engelska blev det en hög prioritet att få det översatt till andra språk. I slutet av president Monsons tjänande som president för kyrkan hade Mormons bok översatts till 91 språk, och urval från boken hade översatts till ytterligare 21 språk. En kyrkans utgåva av Bibeln på spanska, baserad på Reina-Valera-översättningen, publicerades också 2009.

På morgonen söndagen den 10 november 1985 besökte Thomas S. Monson ett äldreboende, som han ofta gjorde, för att delta i söndagsmötena där och uppmuntra de boende. Samma eftermiddag träffade han sina medapostlar i Salt Lake-templet för att omorganisera första presidentskapet efter president Spencer W. Kimballs död. Under mötet blev Ezra Taft Benson ordinerad och avskild till kyrkans president. Han kallade Gordon B. Hinckley som sin förste rådgivare och Thomas S. Monson som sin andre rådgivare. Vid 58 års ålder var president Monson den yngste medlemmen i första presidentskapet på över 80 år.

Bild

första presidentskapet 1988

En av de många nya möjligheter som president Monson fick var att presidera över tempelinvigningar. Omkring två månader efter sin kallelse till första presidentskapet invigde han Buenos Aires tempel i Argentina. I sin dagbok skrev han att ”hjärtana var mjuka och tårarna svåra att hålla tillbaka när kyrkans medlemmar insåg att de eviga välsignelser som ett tempel ger äntligen var inom räckhåll”⁸⁰.

I juni 1986 hjälpte president Monson till att bilda Kitchener stav i Ontario i Kanada, vilket var kyrkans 1 600:e stav. Han reflekterade över sitt tjänande som missionspresident i det området 26 år tidigare, när kyrkans 300:e stav hade bildats i Toronto. Året därpå återvände han till östra Kanada för att leda första spadtagsceremonin för Toronto tempel i Ontario och i augusti 1990 återvände han till vad han kallade ”slutstensbegivelsen” – invigningen av templet.⁸¹

Som rådgivare i första presidentskapet fick president Monson också utfärda kallelser till missionspresidenter och deras hustrur. Han ägnade mycket tid åt att lära känna varje par, ge dem råd och uttrycka sin kärlek. När han kallade den 37-årige Neil L. Andersen till att bli missionspresident sa han: ”Du är en ung man. Låt aldrig din ungdom vara en ursäkt. Joseph Smith var ung. Frälsaren var ung.” Äldste Andersen hörde de här orden och tänkte: ”Och Thomas Monson var ung.”⁸²

President Ezra Taft Benson avled den 30 maj 1994 efter att ha verkat som kyrkans president i nästan nio år. När första presidentskapet omorganiserades den 5 juni valde hans efterträdare Howard W. Hunter att kalla Gordon B. Hinckley och Thomas S. Monson till att fortsätta verka som rådgivare. President Hunter gjorde allt han kunde för att träffa och stärka de sista dagars heliga, men hans hälsa var svag och han verkade som president i bara nio månader innan han gick bort den 3 mars 1995.

Den 12 mars träffades apostlarna återigen för att omorganisera första presidentskapet. Gordon B. Hinckley ordinerades och avskildes som president för kyrkan och han kallade Thomas S. Monson och James E. Faust som sina rådgivare. President Monson verkade i det ämbetet under hela president Hinckleys tid, vilket sammanlagt blev totalt 22 år som rådgivare i första presidentskapet.

President Hinckley reste över en miljon kilometer till över 60 länder och blev den mest beresta presidenten i kyrkans historia. ”Han träffar våra medlemmar som sällan, om någonsin, har sett en levande president för kyrkan”, skrev president Monson.⁸³ Under dessa resor skötte president Monson och president Faust en stor del av första presidentskapets arbete på kyrkans huvudkontor.

President Monson fortsatte att resa till regionkonferenser, tempelinvigningar och andra evenemang. År 1995 begav han sig till Görlitz i Tyskland för att inviga ett möteshus – 27 år efter att han först hade träffat en församling med sista dagars heliga där (se s. 23–24). ”Tacksamhet fyllde mitt hjärta och min själ över förmånen att få se Herrens hand i att välsigna detta utvalda folk”, skrev han i sin dagbok.⁸⁴ År 2000 presiderade han över sex tempelinvigningar, varav en var i Tampico i Mexiko – en stad där han hade organiserat den första staven 28 år tidigare.

Angående president Monsons tjänande som rådgivare till tre av kyrkans presidenter, konstaterade äldste Quentin L. Cook att han ”helt klart hade åsikter om saker och ting; han hade helt uppenbart en bred erfarenhet … På grund av hans starka personlighet kan det inte råda något tvivel om att han skulle ge sina allra bästa råd och vägledning. Han värdesätter enighet, han värdesätter lojalitet, han låter sin röst höras när så är lämpligt … Men när ett beslut har fattats stöder han det helhjärtat. Första presidentskapets enighet i sina viktiga beslut är ett stort exempel för hela kyrkan.”⁸⁵

Den 27 januari 2008 kom president Monson till sin älskade vän och ledare Gordon B. Hinckleys sängkant för att ge honom en prästadömsvälsignelse. Med början 1963 hade de två männen tjänat tillsammans i över 44 år i de tolvs kvorum och i första presidentskapet. De hade utvecklat djup kärlek till och respekt för varandra.

President Hinckley hade lett kyrkan med vision, energi och inspiration i nästan 13 år. I januari 2008, vid 97 års ålder, fortsatte han med de flesta av sina aktiviteter, men styrkan började avta. Efter att ha lämnat president Hinckleys sängkant den 27 januari skrev president Monson: ”Jag höll om hans handled och fick en tydlig känsla av att det här var sista gången jag skulle se min älskade president och vän i livet här på jorden.”⁸⁶ President Hinckley avled samma kväll.

”Jag kan inte uttrycka hur mycket jag saknar honom”, sa president Monson på begravningen några dagar senare. ”Han var vår profet, siare och uppenbarare, … en lugn ö i ett stormigt hav. Han var ett fyrtorn för den vilsne sjöfararen. Han var din vän och min vän. Han tröstade och lugnade oss när förhållandena i världen var skrämmande. Han vägledde oss orubbligt på den stig som leder oss tillbaka till vår himmelske Fader.⁸⁷

Som seniorapostel kände president Monson tyngden av det som president Hinckleys bortgång innebar för honom personligen. Om det här sa han: ”Jag fann det vara till störst hjälp för mig att gå ner på knä och tacka min himmelske Fader för livet, för erfarenhet, min familj och sedan be honom rakt på sak att gå framför mitt ansikte, att vara på min högra sida och vara på min vänstra sida, och få hans Ande i mitt hjärta och hans änglar runt omkring mig för att upprätthålla mig” (se Läran och förbunden 84:88).⁸⁸

Den 3 februari 2008 träffades apostlarna i Salt Lake-templet för att omorganisera första presidentskapet. Vid det här mötet ordinerades och avskildes Thomas S. Monson till kyrkans president, den 16:e mannen att verka i det ämbetet. Han hade noga övervägt frågan om rådgivare och fått bekräftelse från Herren att kalla Henry B. Eyring, som hade verkat som andre rådgivare till president Hinckley efter president Fausts död, och Dieter F. Uchtdorf, medlem i de tolvs kvorum.

Bild

första presidentskapet 2013 vid en konferens

Nästa dag talade president Monson och hans rådgivare till nyhetsreportrar i kyrkans kontorsbyggnad. Han sa bland annat:

”Jag känner mig ödmjuk när jag står inför er i dag. Jag vittnar om att detta verk som vi är engagerade i är Herrens verk, och jag har känt hans stödjande inflytande. Jag vet att han leder våra ansträngningar när vi tjänar honom med tro och flit.

Som kyrka sträcker vi oss inte bara ut till våra egna utan också till välvilliga människor runt om i världen i den anda av broderskap som stammar från Herren Jesus Kristus. Det har varit min förmån att ha ett nära samarbete med ledare av andra trosuppfattningar för att lösa några av de utmaningar som vårt samhälle och faktiskt hela världen står inför. Vi ska fortsätta med det här gemensamma arbetet.”

Med tanke på den enighet som han och president Hinckley hade utvecklat efter att ha tjänat tillsammans i decennier fortsatte han: ”Det kommer inte att bli någon abrupt ändring av den kurs vi har följt … Vi bibehåller samma engagemang som andra före oss i att undervisa om evangeliet, främja samarbete med människor över hela världen och vittna om vår Herre och Frälsare Jesu Kristi liv och mission.”⁸⁹

Kyrkans medlemmar gav sin stödjande röst åt president Monson som profet, siare och uppenbarare i en högtidlig församling under generalkonferensen i april 2008. I sitt första tal till kyrkans medlemmar handlade hans budskap om sådant som hade varit – och skulle fortsätta vara – fokus för hans verksamhetstid. Han uppmanade de av kyrkans medlemmar som inte deltog att ”komma tillbaka” och njuta av gemenskapens frukter. Han talade om Frälsarens exempel på att göra gott och sa: ”Må vi följa detta fullkomliga föredöme.” Han uppmanade kyrkans medlemmar att ”visa godhet och respekt mot alla människor överallt”. Han uppmanade dem vidare att göra sina hem till tillflyktsorter ”där Guds Ande kan bo, … där kärleken råder”.

När det gällde smärtan av ”krossade hjärtan, besvikelser över drömmar som gått i kras och förtvivlan över svikna förhoppningar” vädjade han till medlemmarna att vända sig till sin himmelske Fader i tro. ”Han lyfter dig och leder dig”, lovade president Monson. Han tar inte alltid bort dina prövningar, men han tröstar och leder dig med kärlek genom vilken storm du än ställs inför.”⁹⁰

Missionsarbete

Under generalkonferensen i oktober 2012 gjorde president Monson ett viktigt tillkännagivande om att unga män och unga kvinnor skulle få lov att gå ut som missionärer i yngre ålder. Värdiga, dugliga unga män kunde ”rekommenderas till missionsarbete från 18 års ålder i stället för 19”. Värdiga, dugliga unga kvinnor som kände en önskan att verka kunde ”rekommenderas till missionsarbete från 19 års ålder i stället för 21”⁹⁸.

När det här tillkännagivandet gavs ”så utgöts otvivelaktigt Anden i rikt mått”, sa äldste Neil L. Andersen i de tolvs kvorum. Under generalkonferensen i april 2013 berättade han att många genast hade svarat på den nya möjligheten:

”Torsdagen efter konferensen blev jag utsedd att rekommendera missionärskallelser till första presidentskapet. Jag blev förvånad när jag såg ansökningar från 18-åriga män och 19-åriga kvinnor som redan hade justerat sina planer, besökt sina läkare, intervjuats av sina biskopar och stavspresidenter och sänt in missionärsansökan – allt inom bara fem dagar. Ytterligare tusentals har nu förenat sig med dem.”⁹⁹

Bild

missionärer som studerar

Sex månader efter tillkännagivandet sa president Monson att ”gensvaret från våra ungdomar har varit enastående och inspirerande”. Missionärsstyrkan hade ökat från 59 000 till över 65 000, och ytterligare 20 000 hade fått sina kallelser.¹⁰⁰ Antalet missionärer fortsatte att öka tills det nådde en topp på 88 000 år 2014.¹⁰¹ Det antalet minskade när den första tillströmningen av missionärer återvände hem, och i slutet av 2017 verkade 68 000 missionärer runt om i världen.

Antalet servicemissionärer ökade också under president Monsons ämbetstid, från omkring 12 000 år 2008 till över 33 000. Servicemissionärer gav stöd åt alla kyrkans avdelningar, bland annat inom välfärdsverksamhet, släktforskning, missionskontor, rekreationsläger och många andra områden.

Omsorg om behövande

Omsorg om behövande har alltid varit i fokus för Jesu Kristi kyrka. Profeten Joseph Smith sa: ”[En medlem i kyrkan] ska mätta den hungrige, klä den nakne, dra försorg om änkan, torka den föräldralöses tårar, trösta den bedrövade, vare sig de tillhör denna kyrka eller någon annan, eller ingen kyrka alls, varhelst han finner dem.”¹⁰² President Monson levde, undervisade och ledde i enlighet med dessa ord. ”Som mycket ung utvecklade jag en anda av medkänsla för andra som är i nöd, oavsett ålder och omständigheter”, sa han.¹⁰³

År 1936 tillkännagav första presidentskapet ett välfärdsprogram för att hjälpa till att ta hand om behövande. På den tiden var ett stort antal människor arbetslösa och fattiga på grund av den stora depressionen. Kyrkans välfärdsprogram var ”en nutida tillämpning av eviga principer”, såsom arbete, oberoende, klok hantering av personlig ekonomi, beredskap och tjänande.¹⁰⁴ Tillämpningen av de här principerna tar upp både omedelbara behov och varje persons långsiktiga andliga och fysiska välbefinnande, vilket är till välsignelse för dem som ger och dem som får.

När president Monson verkade som biskop från 1950 till 1955 såg han personligen hur kyrkans välfärdsplan bidrog till att lindra hungerns plåga och bristens desperation. Den här planen, sa han, ”är inspirerad av Gud Allsmäktig. Ja, Herren Jesus Kristus är dess arkitekt.”¹⁰⁵ Han blev undervisad om välfärdsprinciper av lärare som han sa var gudasända. En gång läste J. Reuben Clark i första presidentskapet berättelsen om änkan i Nain i Nya testamentet för honom, stängde sedan sina skrifter och sa gråtande: ”Tom, var snäll mot änkorna och ta hand om de fattiga.”¹⁰⁶ (Se Lukas 7:11–15.) President Monson tog till sig de orden.

Under sina 22 år som medlem i de tolvs kvorum och 22 år som rådgivare i första presidentskapet var han en drivande kraft i att utöka räckvidden för kyrkans välfärdsarbete. Han hade också ett vägledande inflytande i finslipningen av de här insatserna. ”Vi som kyrka har fått fortlöpande gudomlig vägledning [om välfärdsfrågor] i enlighet med vad omständigheterna krävt”, sa han. ”Tillvägagångssätt och program för tillämpningen har förändrats och kommer troligen tid efter annan att fortsätta förändras för att fylla de behov som uppstår. Men grundprinciperna kommer inte att förändras. De kommer inte att ändras. De är uppenbarade sanningar.”¹⁰⁷

Bild

volontärer i Peru

År 1981 tillkännagav president Spencer W. Kimball att ”kyrkans mission är trefaldig”: att förkunna evangeliet, fullkomna de heliga och återlösa de döda.¹⁰⁸ President Monson ville lägga till ”ta hand om fattiga och nödlidande” som den fjärde delen av kyrkans mission, och första presidentskapet godkände detta tillägg 2008 och formaliserade det i utgivningen av en ny handbok för kyrkan 2010.¹⁰⁹ I stället för att nämna dessa fyra stora satsningar som kyrkans ”mission” kallade den nya handboken dem för ”gudagivna ansvar”¹¹⁰.

Resultaten av den här betoningen var långtgående. Kyrkans medlemmar svarade generöst på kallelsen att avhjälpa humanitära behov på en större skala, vilket gjorde att kyrkan kunde ge mer än dubbelt så mycket humanitär hjälp under president Monsons tid. Den här hjälpen innefattade att förse miljontals människor med rent vatten, ordna rullstolar till hundratusentals och ge synvård för att förebygga och behandla blindhet. Den innefattade också att tillhandahålla mat och kläder, mödravård och neonatalvård, medicinsk utbildning och utrustning, utbildningsmaterial och vaccinationskampanjer.¹¹¹

”Jag är djupt tacksam att vi som en kyrka fortsätter att ge humanitär hjälp där det finns stora behov”, sa president Monson. Vi har gjort mycket på det området och har välsignat tusentals efter tusentals av vår Faders barn som inte tillhör vår kyrka, och även de som gör det. Vi tänker fortsätta ge hjälp varhelst den behövs.”¹¹²

Några av kyrkans viktigaste insatser i katastrofrelaterade nödsituationer ägde rum under president Monsons ledarskap. Han sa till kyrkans medlemmar: ”Era frikostiga bidrag till kyrkans fonder gör det möjligt för oss att nästan genast ge hjälp när katastrofer händer runt om i världen. Vi är nästan alltid bland de första på plats till att bidra med den hjälp vi kan.”¹¹³

Som ett exempel berättade han om kyrkans insats efter att en jordbävning skakat Haiti 2010 och dödat och skadat hundratusentals människor: ”Inom en timme efter att jordbävningen hade inträffat … var kyrkan igång och skickade genast iväg hjälpmaterial. Vi tillhandahöll vatten, mat, medicinsk utrustning, hygienpaket och andra artiklar. Vi skickade team med läkare och sjuksköterskor för att ge välbehövlig sjukvård.”¹¹⁴

Förutom den humanitära hjälp och nödhjälp som kyrkan tillhandahöll som organisation, var president Monson tacksam mot de tusentals medlemmar som gav av sig själva – sina resurser, sin tid och sin expertis – för att hjälpa behövande. I sitt inledningstal under generalkonferensen i april 2011 berättade han kortfattat om de tonvis med förnödenheter som kyrkan hade levererat efter en förödande jordbävning och tsunami i Japan. Men den största delen av hans rapport handlade om den enskildes omtänksamma tjänande:

”Våra ensamstående unga vuxna har gett av sin tid för att försöka hitta saknade medlemmar via internet, sociala nätverk och andra moderna kommunikationsmedel. Medlemmar använder scootrar som kyrkan skaffat fram för att leverera bistånd till områden som är svåra att nå med bil. Flera stavar och församlingar i Tokyo, Nagoya och Osaka anordnar serviceprojekt för att göra i ordning hygienpaket och rengöringspaket. Hittills har över 40 000 timmars arbete skänkts av över 4 000 volontärer.”¹¹⁵

Under Thomas S. Monsons tid som president donerade kyrkans medlemmar i genomsnitt över 7 miljoner timmar per år i tjänande vid välfärdsinrättningar. Varje år tillhandahöll i genomsnitt omkring 10 000 volontärer en mängd tjänster runt om i världen. Kyrkan gav också hjälp vid hundratals katastrofer – jordbävningar och tornador, orkaner och tsunamier, bränder och översvämningar, svält och flyktingkriser – i så många som 89 länder årligen.¹¹⁶

Oberoende är en annan välfärdsprincip som president Monson betonade för att hjälpa människor i nöd. ”Oberoende … ligger till grund för allt annat välfärdsarbete”, lärde han. Det är en väsentlig del av vårt andliga och timliga välbefinnande.”¹¹⁷ År 2012 godkände första presidentskapet ett oberoendeinitiativ för länder utanför Nordamerika för att hjälpa enskilda och familjer att förbättra sin utbildning, få bättre jobb, starta och utveckla ett företag och hantera sin ekonomi bättre. Inom fyra år hade över 500 000 medlemmar i kyrkan i över 100 länder deltagit i det här initiativet.¹¹⁸ Tack vare framgången gjorde första presidentskapet oberoendeinitiativet tillgängligt även i Nordamerika år 2015.

Frances – en hängiven kamrat

”Jag tackar min Fader i himlen för min ljuva livskamrat Frances”, sa Thomas S. Monson på generalkonferensen när han blev inröstad som president för kyrkan. ”Jag kunde inte ha önskat mig en mer lojal, kärleksfull och förstående livskamrat.”¹¹⁹

Bild

president och syster Monson

President Monsons tunga ansvar i kyrkan började mindre än två år efter att han och Frances hade gift sig, när han kallades som biskop. De här ansvaren ökade under hela hans liv och krävde också mycket av syster Monson. Hon gav gladeligen sitt stöd. ”Det har aldrig varit någon uppoffring för mig att se min man utföra Herrens verk”, sa hon. ”Det har välsignat mig, och det har välsignat våra barn.”¹²⁰

President Monson bekräftade denna trofasthet med orden: ”Jag har aldrig fått någonting annat än stöd och uppmuntran från Frances.”¹²¹ Hans resor på uppdrag för kyrkan krävde ibland att han var borta från hemmet under långa perioder, vilket gjorde att Frances blev ensam om att ta hand om barnen. ”Från den tid när jag kallades som biskop vid 22 års ålder har vi sällan haft lyxen att sitta tillsammans under ett kyrkans möte”, sa president Monson.¹²² Han påpekade också att ”i varje ämbete har jag ständigt upptäckt nya förmågor och talanger hos henne”¹²³.

Paret Monsons dotter Ann minns hur hennes mor ledde familjen när hennes far var hemifrån för att tjäna i kyrkan:

”Pappa brukade många gånger besöka missioner över hela världen … Mamma lät oss förstå att han gjorde sin plikt och att vi skulle få beskydd och hjälp varje gång han var borta. Hon gav oss detta budskap inte bara med ord, utan genom sitt stillsamma sätt att tillse att allt som behövde göras blev utfört … Då jag tänker på de många välsignelser jag fått som dotter till en Herrens apostel, är den välsignelse som betyder mest för mig gåvan och välsignelsen av den kvinna han gifte sig med, min mor.”¹²⁴

Syster Monson drabbades av allvarliga hälsoproblem under de sista åren av sitt liv, och president Monson gjorde allt han kunde för att ta hand om henne tills hon gick bort den 17 maj 2013, vid 85 års ålder. Under nästa generalkonferens talade han känslosamt om hennes bortgång och uttryckte sedan sitt vittnesbörd om evigt liv:

”Hon var mitt livs kärlek, min trofasta rådgivare och min närmaste vän. Att säga att jag saknar henne uttrycker inte djupet av min känsla …

Den största trösten för mig under denna tid av saknad har varit mitt vittnesbörd om Jesu Kristi evangelium och att jag vet att min kära Frances fortfarande lever. Jag vet att vår skilsmässa är tillfällig. Vi beseglades i Guds hus av en som har myndighet att binda på jorden och i himlen. Jag vet att vi kommer att återförenas en dag för att aldrig mer skiljas åt. Det är den vetskapen som ger mig styrka.”¹²⁵

Vittnesbörd om Jesus Kristus

”Titta på vänligheten i ögonen. Titta på det varma uttrycket. När jag ställs inför svåra situationer tittar jag ofta på den och frågar mig själv: ’Vad skulle han göra?’ Sedan har jag försökt att agera i enlighet därmed.”¹²⁸ President Monson samtalade med äldste Jeffrey R. Holland om sin favoritmålning av Frälsaren, av Heinrich Hofmann, som var placerad mitt emot hans skrivbord. ”Jag får styrka av att ha den nära mig.”

Bild

målning som föreställer Jesus Kristus

President Monson hade ett tryck av den här målningen, först på sitt kontor som biskop i den gamla byggnaden i Sjätte-sjunde församlingen. Senare tog han den med sig till Kanada när han verkade som missionspresident. Han hade samma tryck på sitt kontor när han blev kallad till apostel, och flyttade den sedan från plats till plats tills den slutligen hängde på hans kontor när han var president för kyrkan. ”Jag har försökt forma mitt liv efter Mästaren”, sa president Monson till äldste Holland. ”Närhelst jag … behövt välja mellan önskemålet att jag skulle ge en välsignelse eller stanna och ta itu med de ändlösa kraven i en del av mitt kontorsarbete, har jag alltid tittat på den där tavlan och frågat mig själv: ’Vad skulle han ha gjort?’” Sedan tillade han med ett leende: ”Jag kan försäkra dig att valet aldrig har blivit att stanna och göra kontorsarbete!”¹²⁹

President Monson fick också perspektiv genom målningen när han behövde göra svåra bedömningar. Han brukade begrunda det så här: ”På den här sidan finns det barmhärtighet och på den här sidan finns det rättvisa. Var ligger den tyngsta vikten?” När han tittade på målningen och begrundade vad Frälsaren skulle gjort, valde han i allmänhet barmhärtighet.¹³⁰

”Målningen … är mer än en påminnelse om vem som är ’hörnstenen’ (Efesierbrevet 2:20) i Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga”, har äldste Holland sagt. ”Den är mer än en förkunnelse om att mannen som kallats att vara president för kyrkan förväntas vara den främste bland Frälsarens levande vittnen. Målningen representerar ett ideal – Mästaren som Thomas Monson har format sitt liv efter. ’Jag älskar den målningen’, sa president Monson medan han återigen tittade på den.”¹³¹

President Monson bar sitt vittnesbörd om Frälsarens gudomliga mission över hela världen i över fem decennier. Hans liv var också ett uttryck för det vittnesbördet. Han levde efter ett skriftställe som han ofta citerade när han uppmuntrade till ett mer trofast lärjungeskap, i det att han liksom Frälsaren ”gick omkring och gjorde gott” (Apostlagärningarna 10:38). Hans avsikt var alltid att hjälpa människor bygga upp sin tro på Jesus Kristus så att de kunde uppleva välsignelserna av den tron – tröst, frid, styrka, hopp, glädje och upphöjelse.

Flera månader innan president Monson blev kyrkans president vittnade han:

”Av allt mitt hjärta och min själs innerlighet höjer jag min röst som ett särskilt vittne och betygar och förkunnar att Gud verkligen lever. Jesus är hans Son, Faderns Enfödde i köttet. Han är vår Återlösare, han är vår Medlare hos Fadern. Han är den som dog på korset för att sona våra synder. Han var uppståndelsens första frukt. Tack vare att han dog ska alla leva igen. ’Vad glädje för mig syndare, han lever, min Förlossare’ [’Han lever, min Förlossare’, Psalmer, nr 83].”¹³²

Thomas S. Monson verkade som kyrkans president i nästan tio år, fram till sin död den 2 januari 2018, vid 90 års ålder. Han hade verkat i de tolv apostlarnas kvorum i sammanlagt 54 år, som rådgivare i första presidentskapet och som president. Endast fyra män hade verkat längre i dessa ämbeten. ”[Han] har påverkat livet och format framtiden för miljontals människor runt om i världen”, sa president Russell M. Nelson under begravningsgudstjänsten.¹³³

Allteftersom kyrkan växte från 2,1 miljoner medlemmar när han blev ordinerad till apostel, till 16 miljoner medlemmar under den tid han presiderade över den, fortsatte Thomas S. Monson sitt livslånga tjänande av den enskilde. Han uppmuntrade andra att göra det också. President Nelson citerade några av de uttryck han ofta använde i det avseendet:

”Skriv till vännen som du försummat.”

”Krama om ditt barn.”

”Säg ’jag älskar dig’ oftare.”

”Uttryck alltid din tacksamhet.”

”Låt aldrig ett problem som behöver lösas bli viktigare än en person som behöver älskas.”

President Nelson sa vidare: ”President Monson … utgjorde … en förebild av osjälviskhet. Han personifierade det som Herren talade om när han sa: ’Den som är störst bland er ska vara de andras tjänare’ [Matteus 23:11]. Han gav av sin egen tid för att besöka, välsigna och älska andra. Ännu på ålderns höst fortsatte han att tjäna andra och besökte ofta sjukhus och ålderdomshem.”¹³⁴

Att försöka gå Herrens ärenden var ett sätt att leva som Thomas S. Monson lärde sig och levde efter som pojke, biskop, missionspresident, och som apostel och profet. ”Jag ville att Herren skulle veta … att om han ville få något gjort, kunde han räkna med Tom Monson”, sa han.¹³⁵ ”Där det finns brist och där det finns lidande vill jag vara för att hjälpa till.”¹³⁶

Bild

president Monson vinkar på generalkonferensen

Vare sig det gällde att välsigna någon som var sjuk, rädda en ungdom, ta hand om en änka, trösta någon som mist en anhörig eller erbjuda kyrkans humanitära hjälp, vägleddes Thomas S. Monson av Frälsarens exempel och hans många vädjanden om lärjungeskap. ”Man utvecklar ett sinne för att vår himmelske Fader vet vem man är”, sa han eftertänksamt, ”och han säger: ’Här, gör det här för mig.’ Jag tackar honom alltid.”¹³⁷ När president Monson följde de här maningarna byggde han broar till de enskildas hjärtan och bar med sig tro, hopp och kärlek till hela världen. Den Herren kallade, den dugliggjorde Herren.