Vårda dina känslor

När jag nyligen såg nyheterna på TV insåg jag att många av de stora huvudnyheterna var likartade, eftersom alla tragedier som rapporterades i grund och botten handlade om en enda känsla: vrede … Jag tänkte på psalmistens ord: ”Släpp vreden och lämna ilskan” [Psaltaren 37:8] …

”Vrede löser ingenting. Den bygger inte upp något, men den kan förstöra allt” [Lawrence Douglas Wilder, citerad i ”Early Hardships Shaped Candidates”, Deseret News, 1 dec. 1991, s. A2].²

För någon tid sedan läste jag en liten fin berättelse av Louise Dickinson Rich … Hon skrev:

”Min mormor hade en fiende som hette fru Wilcox. När mormor gifte sig flyttade hon in i huset bredvid fru Wilcox på huvudgatan i den lilla stad där de skulle komma att bo i resten av sina liv. Jag vet inte vad det var som utlöste kriget mellan dem. Och jag tror inte att de visste trettio år senare, när jag dök upp, vad som utlöste det. Det var ingen artig sparringmatch – det var fullt krig …

När vi som barn besökte mormor var en del av nöjet att grimasera åt fru Wilcox barnbarn. En minnesvärd dag släppte vi ner en orm i hennes regnvattenstunna. Mormor protesterade pliktskyldigt, men vi kände hennes tysta sympati.

Tro inte för ett ögonblick att det var ett ensidigt fälttåg. Fru Wilcox hade också barnbarn. Mormor slapp inte undan ostraffad. Inte en blåsig tvättdag gick förbi utan att klädstrecket brast under oklara omständigheter och kläderna föll ner i smutsen.

Jag vet inte hur mormor skulle ha klarat att bära på sina bekymmer så länge om det inte hade varit för hushållssidan i hennes dagstidning från Boston. Hushållssidan var en underbar institution. Förutom de vanliga matlagnings- och rengöringstipsen hade den en spalt med brev från läsare till läsare. Tanken var att om man hade något problem – eller bara ville ge luft åt sina känslor – skrev man ett brev till tidningen och undertecknade det med något fantasinamn som Arbutus. Det var mormors pseudonym. Sedan skrev några av de andra damerna som hade samma problem och berättade vad de hade gjort åt det … Det hände ofta när problemet väl var ur världen att man fortsatte att skriva till varandra i tidningens spalt och berättade om sina barn och hur man konserverade mat och om det nya möblemanget i matrummet. Det hände mormor. Hon och en kvinna som kallade sig Fiskmåsen brevväxlade i ett kvarts sekel. Fiskmåsen var mormors sanna vän.

När jag var i sextonårsåldern dog fru Wilcox. I en småstad, oavsett hur mycket man avskydde närmaste grannen, går man för anständighetens skull dit för att se vad man kan göra för de sörjande. Mormor kom i prydligt bomullsförkläde för att visa att hon menade allvar med att vilja hjälpa till. Hon korsade gräsmattan till Wilcox hus, där döttrarna satte henne i arbete med att städa det redan oklanderliga finrummet inför begravningen. Och där på ett bord, på hedersplats, låg en stor urklippsbok. Prydligt inklistrade i parallella spalter i urklippsboken fanns mormors brev till Fiskmåsen under årens gång och Fiskmåsens brev till henne. Utan att de visste det hade mormors värsta fiende blivit hennes [allra] bästa vän. Det var enda gången jag minns att jag såg mormor gråta. Då visste jag inte vad hon grät över, men nu vet jag det. Hon grät över alla förspillda år som aldrig skulle komma tillbaka” [omarbetad från ”Grandma and the Sea Gull”, Together, nov. 1957, s. 13–14].³

Vi har alla känt vrede. Den kan komma när saker och ting inte går som vi vill. Den kan vara en reaktion på något som sagts [om eller] till oss. Vi kan uppleva den när människor inte uppför sig så som vi vill att de ska uppföra sig. Kanske kommer den när vi måste vänta längre än vi trodde på något. Vi kanske känner vrede när andra inte ser saker och ting ur vår synvinkel. Det tycks finnas oräkneliga tänkbara anledningar till vrede.

Det finns tillfällen när vi kan bli upprörda över inbillade oförrätter eller uppfattade orättvisor. President Heber J. Grant, kyrkans sjunde president, berättade att han som ung vuxen utförde ett visst arbete åt en man som sedan skickade honom en check på 500 dollar tillsammans med ett brev där han bad om ursäkt för att han inte kunde betala honom mer. Sedan arbetade president Grant åt en annan man – det arbetet, sa han, var tio gånger svårare och krävde tio gånger mer ansträngning och mycket mer tid. Den andre mannen skickade honom en check på 150 dollar. Den unge Heber tyckte att han blivit mycket orättvist behandlad. Han kände sig först förolämpad och sedan förtörnad.

Han berättade vad som hänt för en gammal vän som frågade honom: ”Hade mannen för avsikt att förolämpa dig?” President Grant svarade: ”Nej. Han sa till mina vänner att han hade belönat mig frikostigt.”

Den gamle vännen svarade då: ”En man är en dåre om han förolämpas av något som inte är avsett som en förolämpning” [se Heber J. Grant, Gospel Standards, sammanst. av G. Homer Durham (1969), s. 288–289].

Aposteln Paulus frågar i Efesierbrevet, kapitel 4, vers 26 i Joseph Smiths översättning: ”Kan ni vara vreda och ändå inte synda? Låt inte solen gå ner över er vrede.” Jag frågar: Är det möjligt att känna vår himmelske Faders Ande när vi är arga? Jag känner inte till något exempel när så har varit fallet.

I 3 Nephi i Mormons bok läser vi:

”Det ska inte förekomma några ordstrider ibland er …

För sannerligen, sannerligen säger jag er: Den som har en stridslysten ande är inte av mig utan av djävulen, som är fader till stridigheter, och han hetsar människornas hjärtan till att strida i vrede, den ene med den andre.

Se, det är inte min lära att hetsa människors hjärtan till vrede mot varandra, utan det är min lära att sådant ska upphöra” [3 Nephi 11:28–30].

Att bli arg är att överlämna sig åt Satans inflytande. Ingen kan göra oss arga. Det är vårt eget val. Om vi vill ha den rätta andan med oss hela tiden måste vi välja att avstå från att bli arga. Jag vittnar om att det är möjligt.⁴

Vi är alla mottagliga för sådana känslor som, om de inte kontrolleras, kan leda till vrede. Vi känner missnöje eller irritation eller fiendskap och, om vi väljer det, så tappar vi humöret och blir arga på andra. Ironiskt nog tillhör de där andra ofta vår egen familj – dem vi älskar allra mest.

För många år sedan läste jag i tidningen följande rapport från nyhetsbyrån Associated Press: ”En äldre man avslöjade vid sin brors begravning, brodern som han från tidig vuxenålder hade bott tillsammans med i en liten enrumsstuga i närheten av Canisteo i staten New York, att efter ett gräl hade de med en krita dragit en linje som delade rummet i två halvor, och ingen hade gått över den linjen eller sagt ett ord till den andra sedan den dagen – för 62 år sedan.” Tänk vilka konsekvenser den vreden fick. Vilken tragedi!

Må vi medvetet fatta ett beslut, varje gång ett sådant beslut måste fattas, att avstå från att bli arga och låta de hårda och sårande ord vi frestas att säga förbli osagda.

Jag älskar orden i psalmen som äldste Charles W. Penrose skrev. Han verkade i de tolvs kvorum och i första presidentskapet i början av 1900-talet:

Må vi vara värdiga söner [och döttrar] till vår himmelske Fader. Må vi alltid vara föredömliga i våra hem och trofasta i att hålla alla buden, så att vi inte hyser något agg till någon människa utan i stället är fridstiftare, som alltid kommer ihåg Frälsarens förmaning: ”Om ni har kärlek till varandra ska alla förstå att ni är mina lärjungar” [Johannes 13:35].⁵

Fred i världen är ett högt mål, men det är ändå bara en produkt av den personliga frid som var och en försöker erhålla. Jag talar inte om den fred som människor stiftar, utan om en frid som Gud utlovat. Jag talar om frid i våra hem, frid i våra hjärtan, ja, frid i våra liv. Fred på människors sätt är förgänglig. Frid på Guds sätt kommer att segra.⁶

Jag vill uppmuntra kyrkans medlemmar var de än är att visa godhet och respekt mot alla människor överallt. Den värld vi lever i är fylld av olikheter. Vi kan och bör visa respekt mot dem vilkas tro är annorlunda än vår.⁷

President J. Reuben Clark jr [sa]: … ”Jag tänker ofta på att något av det vackraste i Kristi liv var hans ord på korset. Han led döden på det sätt som sägs ha varit det smärtsammaste man då kunde finna på … efter att orättvist, olagligt, tvärt emot alla barmhärtighetens lagar ha blivit dömd och sedan korsfäst. När han spikats upp på korset och skulle ge upp andan sa han till sin Fader i himlen, vilket de som var inom hörhåll intygade: ’Far, förlåt dem, för de vet inte vad de gör’ (Lukas 23:34)” [i Conference Report, okt. 1955, s. 24].

I Mormons bok beskriver Alma händelsen på ett vackert sätt med följande ord: ”Och nu kunde barmhärtighetens plan inte genomföras om inte en försoning ägde rum. Därför sonar Gud själv världens synder för att genomföra barmhärtighetens plan och tillfredsställa rättvisans krav, så att Gud kan vara en fullkomlig och rättvis Gud och även en barmhärtig Gud” [Alma 42:15].

Med denna kunskap som utgångspunkt frågar vi oss: Varför ser vi då överallt exempel på att människor vägrar förlåta varandra och visa den renande barmhärtigheten och förlåtelsen? Vad är det som står i vägen för denna helande balsam för mänskliga sår? Är det envishet? Kan det vara stolthet? Kanske måste hatet smälta bort och försvinna. ”Anklagelser håller såren öppna. Endast förlåtelse läker!” [från O Pioneers! Hallmark Hall of Fame, videoversion av romanen av Willa Cather (1991)] …

Profeten Joseph Smith uppmanade: ”Var barmhärtig och du ska finna barmhärtighet. Sträva efter att hjälpa till med att frälsa själar, inte förgöra dem. För som ni vet är det ’större glädje i himlen över en enda syndare som omvänder sig än över nittionio rättfärdiga som inte behöver någon omvändelse’” [Kyrkans presidenters lärdomar: Joseph Smith (2007), s. 390, se Lukas 15:7].⁸

Bild

Kristus och två tjuvar på kors

Jag känner en familj som kom till Amerika från Tyskland. Det engelska språket var svårt för dem. De hade inte mycket av det materiella här i världen, men de hade båda välsignats med viljan att arbeta och med kärlek till Gud.

De fick sitt tredje barn men det levde endast två månader. Fadern var möbelsnickare och snickrade till en vacker kista åt deras älskade barns lilla kropp. Vädret på begravningsdagen var dystert och återspeglade sorgen de kände över förlusten. När familjen anlände till möteshuset, med fadern bärande på den lilla kistan, hade en liten grupp vänner samlats där. Men möteshusets dörrar var låsta. Den upptagne biskopen hade glömt bort begravningen. Alla försök att nå honom misslyckades. Fadern visste inte vad han skulle göra, så han tog kistan under armen och gick hem tillsammans med familjen i hällregnet.

Om de hade varit mindre storsinta, kunde de ha förebrått biskopen och hyst agg mot honom. När biskopen upptäckte tragedin besökte han familjen och bad om förlåtelse. Man kunde fortfarande se faderns sårade känslor, men med tårar i ögonen tog han emot ursäkten och de två omfamnade varandra i en anda av förståelse. [Inget] lämnades kvar för att ge upphov till fortsatta vredeskänslor. Kärlek och förlåtelse tog överhanden …

Som Alexander Pope skrev: ”Att fela är mänskligt, att förlåta gudomligt” [An Essay on Criticism (1711), del 2, rad 325].

Ibland är det så väldigt lätt att bli sårad. Vid andra tillfällen är vi för envisa för att ta emot en uppriktig ursäkt. Vem är villig att låta jaget, stoltheten och de sårade känslorna komma i andra hand och i stället säga: ”Jag är verkligen ledsen! Låt oss vara vänner igen. Låt oss inte föra våra problem och vår vrede vidare till framtida släkten.” Låt oss ta bort alla [hårda känslor] som bara ställer till med förödelse.

Var kommer [hårda känslor] ifrån? En del kommer från ouppklarade dispyter … Andra har sin början i besvikelser, avundsjuka, gräl och inbillade oförrätter. Vi måste klara upp dem – lägga dem bakom oss och inte låta dem ligga och gro för att slutligen förstöra allt …

Låt mig avsluta mitt tal med en berättelse om två män som för mig är hjältar. Deras modiga handlingar utfördes inte inför en hel nation, utan i stället i en fridfull dal som heter Midway i Utah.

För många år sedan verkade Roy Kohler och Grant Remund tillsammans i kyrkan. De var bästa vänner. De var jordbrukare och mejerister. Så uppstod ett missförstånd mellan de båda männen som blev till något av en klyfta mellan dem.

Senare, när Roy Kohler blev allvarligt sjuk i cancer och bara hade en kort tid kvar att leva, besökte min hustru Frances och jag Roy och hans hustru och gav honom en välsignelse. När vi samtalade efteråt, sa broder Kohler: ”Jag vill berätta för dig om en av de finaste upplevelserna jag någonsin haft i mitt liv.” Han berättade sedan om missförståndet mellan honom och Grant Remund och brytningen som orsakades därav. Han sa: ”Vi hade liksom kommit på kant med varandra.”

”Så en kväll”, fortsatte Roy, ”just efter det att jag hade kört in hö för den kommande vintern, självantände höet, och ladan och allting i den brann ner till grunden. Jag var helt tillintetgjord”, sa Roy. ”Jag visste inte vad jag skulle göra. Natten var mörk, det var bara glödande kol som lyste. Då såg jag något komma emot mig på vägen från Grant Remunds håll, som visade sig vara ljusen från traktorer och tunga maskiner. När räddningslaget körde in på gården och hälsade mig under det att jag fällde tårar, sa Grant: ’Roy, här krävs det mycket arbete för att röja upp. Mina pojkar och jag är här för att göra det. Låt oss sätta igång.’” Tillsammans kastade de sig in i arbetet. Borta för alltid var den dolda kilen som skilt dem åt under en kort tid. De arbetade hela natten och en del av nästa dag, tillsammans med många andra i samhället som kommit för att hjälpa till.

Roy Kohler har nu gått bort och Grant Remund börjar bli gammal. Deras söner har verkat tillsammans i samma biskopsråd i församlingen. Jag värdesätter verkligen dessa två underbara familjers vänskap.

Bild

en kvinna som tröstar en annan kvinna

Må vi alltid vara föredömen i våra hem och trofast hålla alla buden, så att vi inte går och trycker på några [hårda känslor] utan i stället kommer ihåg Frälsarens uppmaning: ”Om ni har kärlek till varandra ska alla förstå att ni är mina lärjungar” [Johannes 13:35].⁹

• President Monson noterade hur allmänt förekommande vrede är och betonade hur destruktiv den är (se avsnitt 1). Hur har du sett att ”vrede inte löser någonting”? Hur kan vi ”släppa vreden”? Vad kan vi lära oss av berättelsen om ”Arbutus” och ”Fiskmåsen”?

• Gå igenom anledningarna till att vi ibland känner oss arga, som president Monson nämnde (se avsnitt 2). Hur kan vi övervinna tendensen att bli arga i de här situationerna? Varför är det viktigt att förstå att vi kan välja att inte bli arga? Hur har du kunnat försonas med någon som du varit arg på? Hur kan vi minska stridigheterna i våra hem eller i andra relationer?

• Hur kan vi bli mer framgångsrika fridstiftare? (Se avsnitt 3.) Hur kan vi utveckla större kärlek och respekt för människor som skiljer sig från oss?

• Gå igenom president Monsons undervisning om barmhärtighet och förlåtelse (se avsnitt 4). Hur har det känts när någon har förlåtit dig? Hur har det känts när du har förlåtit någon? Hur påverkas vi av att vägra förlåta? Hur kan vi utveckla hjärtan som är mer snara att förlåta? Vad kan vi lära oss om förlåtelse av berättelserna i avsnitt 4?

Psaltaren 145:8; Ordspråksboken 15:1; Predikaren 7:10; Matteus 5:38–42; Jakobs brev 3:2–6; 5:9; Mosiah 4:13; Alma 24:17–19; 3 Nephi 12:9

”När insikter och intryck angående en lektion kommer, bör du hitta ett sätt att anteckna dem så att du kommer ihåg dem och kan använda dem senare … När du skriver ner andliga intryck visar du Herren att du värdesätter hans vägledning och han välsignar dig då med att oftare få uppenbarelser” (Undervisa på Frälsarens sätt [2016], s. 12).