Kännetecken på ett lyckligt hem

Lyckan består inte av ett övermått av lyx, världens uppfattning om att ”ha det bra”. Vi behöver inte heller söka efter lyckan på avlägsna platser med exotiskt klingande namn. Lyckan finns hemma.⁷

Ett hem är mycket mer än ett hus. Ett hus byggs med virke, tegel och sten. Ett hem skapas med kärlek, uppoffringar och respekt. Ett hus kan vara ett hem och ett hem kan vara himmelskt.⁸

Vi kan göra våra hus till hem och våra hem till himlen när Frälsaren blir det centrala i vårt liv, och hans exempel på kärlek och tjänande tar sig meningsfulla uttryck i våra egna liv.⁹

Må vi … visa godhet och kärlek inom vår egen familj. Våra hem ska vara mer än tillflyktsorter. De bör också vara platser där Guds Ande kan bo, där stormarna hejdas vid dörren, där kärleken råder och friden bor.¹⁰

Så ofta tror vi felaktigt att våra barn behöver mer saker, när deras tysta vädjan i själva verket bara gäller att få mer av vår tid.¹¹

Lyckan finns där man hyser äkta respekt för varandra … Då det finns respekt i hemmet, hamnar inte barnen i det fruktade ”ingenmansland” – där de aldrig blir föremål för omsorg och aldrig får ta emot lämplig vägledning från föräldrarna.¹²

Vi minns alla vårt barndomshem. Intressant nog tänker vi inte på om hemmet var stort eller litet, om området var lyxigt eller slitet. Vi gläds snarare åt de upplevelser vi hade tillsammans som familj. Hemmet är vårt livs verkstad. Det vi lär oss där avgör i stort sett vad vi gör när vi lämnar hemmet …

Vi är ansvariga för det hem vi bygger. Vi måste bygga klokt, för evigheten är inte någon kort resa. Vi kommer att få uppleva stiltje och blåst, solsken och skugga, glädje och sorg. Men om vi verkligen anstränger oss, kan vårt hem bli en bit av himmelriket här på jorden. De tankar vi tänker, de handlingar vi utför, det liv vi lever påverkar inte bara vår resa i jordelivet; de är vägmärken mot våra eviga mål.

1995 utfärdade första presidentskapet och de tolvs råd ett tillkännagivande för världen om familjen. I detta tillkännagivande står det bland annat följande: Största förutsättningarna för lycka i familjelivet finns då det byggs på Herren Jesu Kristi lärdomar. Framgångsrika äktenskap och familjer skapas och bevaras genom principerna tro, bön, omvändelse, förlåtelse, respekt, kärlek, medkänsla, arbete och sund rekreation” [”Familjen: Ett tillkännagivande för världen”, JesuKristiKyrka.org].

Lyckliga hem kan se mycket olika ut. En del innehåller stora familjer med far, mor, bröder och systrar som bor tillsammans i en anda av kärlek. Andra består av en enda förälder med ett eller två barn, medan åter andra hem endast har en invånare. Det finns emellertid vissa utmärkande drag för ett lyckligt hem, oavsett antal familjemedlemmar eller beskrivningen av dess medlemmar. Jag kallar dessa ”kännetecken på ett lyckligt hem”. De består av:

1. En vana att be.

2. Ett bibliotek för lärdom.

3. Ett arv av kärlek.

4. En skatt i form av vittnesbörd.¹³

Till er som är föräldrar …: be till er himmelske Fader om hjälp när ni tar hand om [era barns] behov varje dag och när ni tar itu med prövningarna som oundvikligen kommer med föräldraskapet. Ni behöver en visdom större än er egen när ni fostrar dem.¹⁴

”Bönen är själens längtan sann, uttalad eller stum” [Psalmer, nr 86]. Så universell är dess tillämpning, och så stora välsignelser ger bönen, att den får stå som nummer ett bland kännetecknen på ett lyckligt hem. När föräldrarna lyssnar på ett barns bön, kommer de också nära Gud. Dessa små, som så nyss har varit tillsammans med sin himmelske Fader, har inga hämningar när de uttrycker sina känslor, önskningar och sin tacksamhet till honom.

Familjebönen är det främsta avskräckningsvapnet mot synden och således den mest välgörande källan till glädje och lycka. Det gamla talesättet gäller än: ””Den familj som ber tillsammans förblir tillsammans” …

Min hustru Frances och jag har varit gifta i 53 år. Vår vigsel ägde rum i templet i Salt Lake City. Mannen som utförde ceremonin, Benjamin Bowring, gav oss rådet: ”Får jag erbjuda er nygifta en formel som gör att eventuella framtida meningsskiljaktigheter inte kommer att vara mer än en dag? Knäböj tillsammans varje kväll bredvid sängen. Den ena kvällen, broder Monson, uppsänder du bönen, högt, knäböjande. Nästa kväll uppsänder du, syster Monson, bönen, högt, knäböjande. Jag kan sedan försäkra er om att eventuella missförstånd som uppstår under dagen kommer att förblekna när ni ber. Ni kan helt enkelt inte be tillsammans utan att hysa de allra bästa känslor för varandra.”

När jag kallades till de tolv apostlarnas råd … ställde president David O. McKay, kyrkans nionde president, frågor till mig angående min familj. Jag berättade för honom om denna formel för bön och vittnade om dess giltighet. Han lutade sig tillbaka i sin stora läderstol och svarade med ett leende: ”Samma formel som har hjälpt er har välsignat min familj under alla år vi varit gifta.”¹⁵

Ett andra kännetecken på ett lyckligt hem är att hemmet är ett bibliotek för lärdom … En väsentlig del av vårt studiebibliotek är goda böcker …

Att läsa är ett av livets största nöjen. I masskulturens tidsålder, när så mycket vi möter är förkortat, anpassat, uppblandat, styckat och hopdraget, är det avkopplande och inspirerande att sätta sig ner i avskildhet med en härlig bok.

Också unga barn tycker om böcker och älskar när deras föräldrar läser för dem.

Herren gav oss rådet: ”Sök i de bästa böcker efter visdomsord. Sök lärdom, ja, genom studier och även genom tro” [Läran och förbunden 88:118].

Standardverken utgör vårt och våra barns studiebibliotek.

För flera år sedan tog vi med oss våra barnbarn på en rundvandring i kyrkans tryckeri. Där fick vi alla se hur … Mormons bok lämnade pressarna – tryckt, inbunden och färdig att läsas. Jag sa till barnbarnen: ”Arbetsledaren här säger att ni får hämta en Mormons bok till er själva. Ni får välja ut en av böckerna, så blir den er egen.”

Var och en tog ett färdigt exemplar och uttryckte sin kärlek till Mormons bok.

Jag minns knappast de övriga händelserna den dagen, men jag kommer aldrig att glömma de uppriktiga uttrycken av kärlek till Mormons bok – uttryck som kom direkt från barnens hjärta.

Som föräldrar bör vi minnas att våra liv kan vara den bok i familjens bibliotek som barnen skattar allra högst. Är vårt föredöme värdigt nog att efterfölja? Lever vi på ett sådant sätt att en son eller dotter kan säga: ”Jag vill göra som pappa gör” eller ”Jag vill bli som min mamma”? Till skillnad från böckerna på bibliotekshyllan, vars innehåll döljs av omslaget, kan vårt liv inte döljas. Vi som föräldrar är verkligen öppna böcker.¹⁶

Bild

far och son som läser skrifterna

Ett tredje kännetecken på ett lyckligt hem är ett arv av kärlek …

Till synes obetydliga budskap om kärlek iakttas av barnen när de tyst tar till sig föräldrarnas exempel. Min egen far, som arbetade på ett tryckeri, arbetade länge och hårt praktiskt taget varje dag i sitt liv. Jag är säker på att han skulle ha njutit av att helt enkelt få stanna hemma på sabbatsdagen. I stället besökte han äldre släktingar och skänkte dem glädje i livet.

En av dessa släktingar var hans farbror som hade så förslitna leder att han inte kunde gå eller ta vara på sig själv. På söndag eftermiddag brukade pappa säga till mig: ”Kom med, Tommy; låt oss ta med oss farbror Elias på en liten åktur.” Vi steg in i vår gamla Oldsmobile av 1928 års modell och for till Eighth West [i Salt Lake City], där jag satt i bilen och väntade utanför farbror Elias hus medan pappa gick in. Snart kom han ut från huset och bar sin invalidiserade farbror som en porslinsdocka i famnen. Jag öppnade dörren och såg hur ömt och tillgivet min far satte farbror Elias i framsätet, så att han skulle kunna se bra, medan jag satt i baksätet.

Åkturen var kort och samtalet knapphändigt, men o, vilket arv av kärlek! Min far läste aldrig berättelsen om den barmhärtige samariern ur Bibeln för mig. I stället tog han med sig mig och farbror Elias i den gamla Oldsmobilen från år 1928 på vägen till Jeriko.¹⁷

En del av våra största möjligheter att visa kärlek äger rum inom vårt eget hems väggar. Kärleken bör vara själva hjärtat i familjelivet, men ibland är det inte så. Det kan finnas för mycket otålighet, för många gräl, för mycket bråk, för många tårar. President Gordon B. Hinckley frågade sorgset: ”Hur kommer det sig att de … som vi älskar [mest] så ofta blir måltavla för våra vredgade ord? Hur kommer det sig att vi ibland talar så att det skär i hjärtat?” Svaren på de här frågorna kan vara olika för var och en av oss, men faktum är att de olika anledningarna inte har någon betydelse. Om vi vill hålla budet att älska varandra måste vi behandla varandra med vänlighet och respekt.

Naturligtvis finns det stunder när tillrättavisning måste till. Men låt oss komma ihåg rådet i Läran och förbunden, nämligen att när det är nödvändigt för oss att tillrättavisa någon ska vi efteråt visa större kärlek mot den personen [se Läran och förbunden 121:43].¹⁸

Må era hem vara fyllda med kärlek och vänlighet och med Herrens Ande. Älska er familj. Om det finns meningsskiljaktigheter eller stridigheter mellan er, uppmanar jag er att klara upp dem nu.¹⁹

För vi vidare ett arv av kärlek? Gör våra hem det? Bernadine Healy sa i ett tal vid en skolavslutning: ”Som en läkare som har haft det stora privilegiet att få ta del av de allvarliga stunderna i människors liv, inklusive deras sista stunder, skulle jag vilja berätta en hemlighet för er. Människor som står inför döden tänker inte på vilken examen de har tagit, vilken ställning de haft eller hur stor förmögenhet de har samlat på sig. I slutet är det enda som betyder något vem vi har älskat och vem som har älskat oss. Kärlekens cirkel är allt och är ett bra mått på det tidigare livet. Det är en gåva av största värde” [”On Light and Worth: Lessons from Medicine” (examenstal, Vassar College, 29 maj 1994), s. 10, Special Collections].²⁰

Ett fjärde kännetecken på ett lyckligt hem är en skatt i form av vittnesbörd. ”Möjligheten att undervisa om kyrkan åvilar först och främst hemmet”, förklarade president David O. McKay [i Priesthood Home Teaching Handbook, rev. uppl. (1967), s. ii]. ”Ett verkligt mormonhem är ett hem där Kristus skulle vilja stanna kvar och vila om han råkade komma dit” [Gospel Ideals (1953), s. 169].

Vad gör vi för att se till att våra hem stämmer med denna beskrivning? Det räcker inte att enbart föräldrarna har starka vittnesbörd. Barnen kan inte alltid leva på föräldrarnas övertygelse.

President Heber J. Grant förklarade: ”Det är vår plikt att undervisa våra barn i deras ungdom … Jag kanske vet att evangeliet är sant. Min hustru kanske också vet det, men jag vill tala om för er att våra barn inte kommer att veta att evangeliet är sant, om de inte studerar det och skaffar sig ett eget vittnesbörd” [i Conference Report, april 1902, s. 80].

Kärlek till Frälsaren, vördnad för hans namn och uppriktig respekt för varandra utgör en fruktbar jordmån för ett växande vittnesbörd.

Att lära sig evangeliet, att bära vittnesbörd, att leda en familj är sällan eller aldrig något enkelt. På livets resa råkar vi ut för ojämnheter i marken, dyningar på vattnet – ja, all vår tids oro och upprördhet.

Bild

familj som läser tillsammans

När jag för några år sedan besökte medlemmarna och missionärerna i Australien, fick jag bevittna ett fint exempel på hur ett vittnesbörd kan välsigna och helga ett hem. Missionspresidenten, Horace D. Ensign, och jag reste den långa vägen mellan Sydney och Darwin, där jag skulle ta första spadtaget till vårt första kapell i den staden. På vägen skulle vi göra ett kort uppehåll i ett gruvsamhälle som heter Mt. Isa. När vi kom till den lilla flygplatsen i Mt. Isa, kom en kvinna med två barn fram till oss. Hon sa: ”Jag är Judith Louden. Jag är medlem i kyrkan och detta är mina två barn. Vi tänkte att ni kanske skulle komma med det här flyget, så vi åkte hit för att träffa er den lilla stund ni måste vänta här.” Hon förklarade att hennes man inte var medlem i kyrkan och att hon och barnen faktiskt var de enda medlemmarna i hela området. Vi talade med varandra om evangeliet och bar vittnesbörd för varandra.

Tiden gick. När vi beredde oss för att gå ombord, såg syster Louden så övergiven ut, så ensam. Hon vädjade: ”Ni får inte åka ännu; jag har saknat kyrkan så mycket.” Plötsligt hörde vi i högtalaren att vårt flygplan skulle försenas en halvtimme på grund av ett mekaniskt fel. Syster Louden viskade: ”Min bön blev just besvarad.” Hon frågade sedan hur hon skulle kunna påverka sin man att bli intresserad av evangeliet. Vi rådde henne att ta med honom i hemprimärlektionen varje vecka och vara ett levande vittnesbörd om evangeliet för honom. Jag nämnde att vi skulle sända henne en prenumeration av kyrkans tidning för barn [The Children’s Friend] samt ytterligare material för undervisning i hemmet. Vi uppmanade henne att aldrig ge upp hoppet om sin man.

Vi lämnade Mt. Isa, en stad som jag sedan aldrig återvänt till. Jag kommer emellertid alltid att minnas med glädje denna underbara mor och de fina barnen, som med tårar av tacksamhet och glädje vinkade adjö till oss.

Flera år senare talade jag vid ett ledarskapsmöte för prästadömet i Brisbane i Australien. Jag framhöll vikten av att undervisa om evangeliet i hemmet och vikten av att efterleva evangeliet och att vara exempel på sanningen. Jag berättade för de församlade männen om syster Louden och det intryck hon gjorde på mig genom sin tro och beslutsamhet. Till slut sa jag: ”Antagligen kommer jag aldrig att få veta om syster Loudens man blev medlem i kyrkan, men han kunde inte ha funnit ett bättre föredöme att följa.”

En av ledarna räckte upp handen, ställde sig upp och förklarade: ”Broder Monson, jag är Richard Louden. Den kvinna du talar om är min hustru. Barnen [rösten darrade] är våra barn. Vi är en evig familj nu, delvis tack vare min kära hustrus uthållighet och tålamod. Det var hon som gjorde alltihop.” Ingen sa ett ord. Tystnaden bröts endast av dämpade snyftningar. Inte ett öga var torrt.

Mina bröder och systrar, låt oss besluta oss för att oavsett våra omständigheter göra våra hem lyckliga. Låt oss öppna vårt hjärtas fönster på vid gavel, så att varje familjemedlem känner sig välkommen och hemma. Låt oss också öppna dörren till vår själ, så att vår älskade Kristus kan komma in. Kom ihåg hans löfte: ”Se, jag står vid dörren och knackar. Om någon hör min röst och öppnar dörren, ska jag gå in till honom” [Uppenbarelseboken 3:20].

Tänk vad välkommen han kommer att känna sig, tänk hur lyckliga vi kommer att vara i livet, när han möts av kännetecknen på ett lyckligt hem.²¹

• President Monson betonade att ”lyckan finns hemma” (avsnitt 1). Hur kan vi skapa större lycka hemma? Hur kan vi sätta Frälsaren i centrum i våra hem? Hur kan familjemedlemmarna vårda en äkta respekt för varandra?

• Varför är bönen viktig för att bygga ett lyckligt hem? (Se avsnitt 2.) Vilka välsignelser har du upplevt genom att ha familjeböner? Hur välsignas män och hustrur av att be tillsammans?

• På vilka sätt bör ett hem vara ”ett bibliotek för lärdom” (avsnitt 3)? Hur kan föräldrar hjälpa sina barn att utveckla en kärlek till lärande? Hur kan vi förbättra våra skriftstudier?

• Hur kan vi skapa ”ett arv av kärlek” i våra hem (avsnitt 4)? Vad lärde du dig som barn om kärlek av din mamma eller pappa eller av andra? Hur kan vi minska stridigheter i våra hem?

• Hur kan föräldrar hjälpa sina barn att utveckla starka vittnesbörd om evangeliet? (Se avsnitt 5.) Hur kan vi bättre uppfylla vår plikt att undervisa barnen? Vad kan vi lära oss av berättelsen om Judith och Richard Louden?

5 Moseboken 11:19; Kolosserbrevet 3:19–21; Mosiah 4:14–15; 3 Nephi 18:21; 4 Nephi 1:15; Läran och förbunden 68:25–28; 93:40–50; Mose 5:1–5, 10–12

”Kom ihåg att man inte bygger upp tro eller blir mer kristuslik [på en gång]. När du uppmanar dem du undervisar att agera enligt sanna lärosatser, hjälper du dem att ta med det de lärt sig hem och till sina dagliga liv” (se Undervisa på Frälsarens sätt [2016], s. 35).