Finn glädje under färden

Ibland låter vi våra tankar på morgondagen ta upp alltför mycket av i dag. Dagdrömmar om det förgångna och längtan efter framtiden kan ge tröst men kan inte ersätta vårt liv här och nu. Detta är möjligheternas dag för oss, och vi måste fånga den … För att leva helt och fullt i dag måste vi göra det som är allra viktigast. Låt oss inte skjuta upp det som betyder mest.⁴

Vid ett eller annat tillfälle hör vi alla någon version av det gamla talesättet: ”Inget är så varaktigt som förändringar.”

Under hela vårt liv ställs vi inför förändringar. Vissa förändringar välkomnar vi, men inte alla. Vissa förändringar är plötsliga, som när någon vi älskar oväntat går bort, som oförutsedd sjukdom, förlusten av en kär ägodel. Men de flesta förändringar sker gradvis och långsamt …

Dag efter dag, minut efter minut, sekund efter sekund gick vi från det vi en gång var till det vi är i dag … Tiden står aldrig stilla, den måste ständigt gå vidare, och förändringar är dess följeslagare.

Det här är vår enda chans att leva på jorden – här och nu. Ju längre vi lever, desto mer inser vi att det bara är för en kort stund. Möjligheter kommer och går lika snabbt förbi. Jag tror att bland det viktigaste vi kan lära oss under vår begränsade tid på jorden är erfarenheter som lär oss skilja mellan sådant som är viktigt och sådant som inte är det. Jag vädjar till er att inte låta det som är viktigast gå er förbi medan ni planerar för den gäckande och obefintliga framtid då ni kommer att ha tid för allt ni vill göra. Finn i stället glädje under färden – nu …

Jag njuter av många musikaler och en av mina favoriter skrevs av den amerikanska tonsättaren Meredith Willson och heter The Music Man. Professor Harold Hill, en av huvudpersonerna i föreställningen, uttrycker en varning som jag instämmer i. Han säger: ”Om du samlar på morgondagar, kanske du finner att du bara har en mängd tomma gårdagar” [Meredith Willson och Franklin Lacey, The Music Man (1957)].

Mina bröder och systrar, morgondagen kommer inte att vara värd att minnas om vi inte gör något i dag …

För många år sedan skrev Arthur Gordon en artikel i en nationell tidskrift, ur vilken jag citerar:

”När jag var omkring 13 år och min bror 10, hade far lovat att ta med oss på cirkus. Men vid lunchtiden kom ett telefonsamtal: Han var tvungen att ta itu med något brådskande på kontoret. Vi förberedde oss på besvikelsen. Men så hörde vi honom säga [i telefonen]: ’Nej, jag kommer inte. Det får vänta.’

När han kom tillbaks till bordet, log mor. ’Cirkusen kommer tillbaks, vet du’ [sa hon].

’Jag vet’, sa far, ’Men det gör inte barndomen’” [Arthur Gordon, A Touch of Wonder (1974), s. 77–78].

Om ni har barn som är uppvuxna och utflyttade har ni säkert ibland känt förlusten av dem och insikten av att ni inte uppskattade den tiden lika mycket som ni borde. Naturligtvis kan vi inte gå tillbaka, utan bara framåt. I stället för att älta det förflutna bör vi nyttja i dag på bästa sätt, här och nu, och göra allt vi kan för att skapa framtida trevliga minnen.

Om ni fortfarande uppfostrar era barn, var medvetna om att de små fingeravtrycken som finns på nästan varje nytorkad yta, leksakerna som spritts runt hela huset, högarna med tvätt som måste tas om hand, alltför snart kommer att vara borta och att ni – till er förvåning – kommer att sakna dem oerhört.⁵

Tiden är en gåva, en skatt som inte ska läggas åt sidan för framtiden utan som vist ska användas just nu.⁶

Äldste Monte J. Brough [tidigare generalauktoritetssjuttio] berättar om en sommar i hans barndomshem i Randolph, Utah, när han och hans yngre bror Max bestämde sig för att bygga en koja i ett stort träd på bakgården. De planerade sitt livs underbaraste skapelse. De samlade ihop byggnadsmaterial från hela grannskapet och bar upp det till den plats i trädet där två grenar utgjorde en idealisk plats för en koja. Det var svårt, och de var ivriga att bli färdiga. Visionen av den färdiga trädkojan gav dem en stark motivation att fullborda projektet.

De arbetade hela sommaren och till sist på hösten, strax innan skolan skulle börja igen, var kojan klar. Äldste Brough säger att han aldrig ska glömma känslan av glädje och tillfredsställelse de kände när de äntligen kunde njuta frukten av sitt arbete. De satt i kojan, såg sig om några minuter, klättrade ner från trädet – och kom aldrig tillbaka dit. Det färdiga projektet, hur underbart det än var, lyckades inte behålla deras intresse ens en dag. Med andra ord: Planeringen, insamlandet, byggandet och arbetet – inte det färdiga projektet – var det som gav den bestående tillfredsställelse och glädje de upplevde.⁷

En vision utan arbete är en dagdröm. Arbete utan en vision är slavgöra. En vision, i kombination med arbete, säkrar framgång.⁸

Gud ger oss utmaningen att få arbeta med råmaterial, i stället för att ge oss ett bekvämt liv med färdiga ting. Han lämnar tavlorna omålade, sångerna osjungna och problemen olösta, så att vi ska få känna glädjen och fröjden i att skapa.⁹

Ingen av oss går igenom det här livet utan problem och svårigheter – och ibland tragedier och olyckor. När allt kommer omkring är vi ju här för att lära och växa genom sådana händelser i livet. Vi vet att det finns tillfällen när vi lider, när vi sörjer och när vi är förkrossade. Men vi har fått höra att ”Adam föll för att människorna skulle kunna bli till, och människorna är till för att de ska kunna ha glädje” [2 Nephi 2:25].

Hur kan vi känna glädje i livet trots allt vi får utstå? ”Var därför vid gott mod och frukta inte, för jag, Herren, är med er och ska stå vid er sida” [Läran och förbunden 68:6].

Kyrkans historia i denna tidernas fullhets utdelning överflödar av människor som har kämpat och ändå förblivit trofasta och vid gott mod när de placerat Jesu Kristi evangelium i centrum av sitt liv. Den inställningen hjälper oss igenom vad som än kommer i vår väg. Den tar inte bort bekymren från oss, men gör att vi kan möta våra svårigheter utan att blinka och utgå med segern.

Alltför många att nämna är alla de som ställts inför svårigheter och ändå stått fast och vunnit seger tack vare sin tro på evangeliet och på Frälsaren, som gav dem den styrka de behövde … Först vill jag … nämna ett rörande exempel [från min egen familj] som alltid varit till inspiration för mig.

Bild

foto på familjen Condie.

Min morfars föräldrar Gibson och Cecelia Sharp Condie bodde i Clackmannan i Skottland. Deras familjer arbetade med kolbrytning. De hade fred med omvärlden, var omgivna av släktingar och vänner och hade ganska bekväma bostäder i ett land som de älskade. Så lyssnade de till budskapet från missionärer för Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga och blev ända in i själen omvända. De hörde kallelsen att samlas till Sion och visste att de måste lyda den kallelsen.

Omkring 1848 sålde de vad de ägde och förberedde sig för den farofyllda resan över den mäktiga Atlanten. Med fem små barn steg de ombord på ett segelfartyg med alla sina världsliga ägodelar i en liten koffert. De färdades 500 mil tvärs över vattnet – åtta långa, tröttsamma veckor på ett förrädiskt hav. De vakade och väntade, maten var lika usel som vattnet, och det fanns ingen hjälp att få utom den som fanns ombord på det lilla skeppet.

Mitt under den här prövningen blev en av deras unga söner sjuk. Där fanns inga läkare, ingen affär där de kunde köpa medicin för att lindra hans lidande. De vakade, de bad, de väntade och de grät allteftersom hans tillstånd dag för dag försämrades. När hans ögon till sist slöts i döden upplevde de en hjärtslitande sorg. Och för att göra sorgen värre, måste havets lagar åtlydas. Svept i segelduk med en järntyngd överlämnades den lilla kroppen till en våt grav. När de seglade vidare visste endast föräldrarna vilket förkrossande slag deras hjärta fick utstå [taget från Thomas A. Condie, ”History of Gibson and Cecelia Sharp Condie” (1937); opublicerat verk]. Men med en tro född av djup övertygelse om sanningen och deras kärlek till Herren gick Gibson och Cecelia vidare. De fann tröst i Herrens ord: ”I världen får ni lida, men var frimodiga: jag har övervunnit världen” [Johannes 16:33].

Jag är djupt tacksam för förfäder som hade tro nog att lämna härd och hem och fara till Sion, som gjorde uppoffringar som jag själv knappt kan ana. Jag tackar min himmelske Fader för det föredöme av tro, mod och beslutsamhet som Gibson och Cecelia Sharp Condie är för mig och alla sina efterkommande …

I den heliga skriften står det: ”Se, de rättfärdiga, Israels Heliges heliga, de som har trott på [honom], de som har uthärdat världens kors … , de ska ärva Guds rike … och deras glädje ska vara fullkomlig för evigt” [2 Nephi 9:18].

Jag vittnar för er om att våra utlovade välsignelser är omätliga. Stormar må hopa sig, regn må ösa ner över oss, men vår kunskap om evangeliet och vår kärlek till vår himmelske Fader och vår Frälsare ska trösta och uppehålla oss och bringa glädje till våra hjärtan då vi vandrar rättrådigt och håller buden. Det finns inget i hela världen som kan besegra oss.

Mina älskade bröder och systrar, var inte rädda. Var vid gott mod. Framtiden är lika strålande som er tro.¹⁰

Om man mäter livets goda genom att mäta dess bekvämlighet, nöjen och trygghet använder man fel måttstock. Ett rikt liv består inte av oändlig lyx. Det nöjer sig inte med kommersiellt producerade nöjen, … misstagna för glädje och lycka …

För att finna sann lycka måste vi söka den i ett fokus som ligger utanför oss själva. Ingen har förstått meningen med livet utan att ha gett upp sitt ego för att tjäna sina medmänniskor. Tjänande är som plikter – när vi utför dem upplever vi sann lycka.¹¹

Stress kommer till oss oavsett våra omständigheter. Vi måste ta itu med den efter bästa förmåga. Men vi får inte låta den ersätta det som är allra viktigast – och det som är allra viktigast har nästan alltid att göra med människorna omkring oss. Vi antar ofta att de måste veta hur mycket vi älskar dem. Men vi får aldrig bara anta detta, vi måste berätta det för dem. William Shakespeare skrev: ”Den älskar inte som inte visar sin kärlek” [Två ungherrar i Verona, akt 1, scen 2, rad 31]. Vi kommer aldrig att ångra de vänliga ord vi yttrar eller kärleken vi visar. Vi kommer snarare att ångra oss om detta inte är en del av vår relation till dem som vi älskar mest.

Skriv till vännen som du försummat, krama om ditt barn, krama om dina föräldrar, säg ”jag älskar dig” oftare, och uttryck alltid din tacksamhet. Låt aldrig ett problem som behöver lösas bli viktigare än en person som behöver älskas.¹² Vänner flyttar, barn växer upp, nära och kära går bort. Det är lätt att ta varandra för givet, ända tills dagen kommer då de lämnar vårt liv och allt vi har kvar är känslan av ”tänk om” och ”om bara”. Författarinnan Harriet Beecher Stowe sa: ”De bittraste tårar som gjuts över graven är över ord som lämnats osagda och handlingar som lämnats ogjorda” [i The Harper Book of American Quotations (1988), sammanst. av Gorton Carruth och Eugene Erlich, s. 173].

På 1960-talet, under kriget i Vietnam, sköts en medlem i kyrkan, Jay Hess, ner över Nordvietnam. Under två år visste hans familj inte om han var död eller levande. Hans fångvaktare i Hanoi tillät honom slutligen att skriva hem, men han fick bara använda 25 ord. Vad skulle du eller jag säga till våra familjer om vi var i hans situation – om vi inte hade sett dem på över två år och inte visste om vi någonsin skulle se dem igen? Broder Hess ville ge sin familj något de kunde känna igen och veta att han skrivit och han ville också ge dem viktiga råd, så han skrev: ”Följande saker är viktiga: tempelvigsel, mission, utbildning. Ge inte upp, sätt upp mål, skriv en familjehistoria, ta foton två gånger om året” [privat korrespondens].

Låt oss njuta av livet som det är och finna glädje under färden och visa våra vänner och vår familj att vi älskar dem. En dag får vi alla slut på morgondagar.¹³

Bild

mor som kramar sin son

Må vi besluta oss att från och med i dag fylla vårt hjärta med kärlek. Må vi gå den andra milen och innesluta dem i vårt liv som är ensamma eller modlösa eller som lider på något sätt. Må vi trösta dem som är sorgsna och få någon att känna sig glad [se ”Har jag gjort något gott?” Sånger, nr 158]. Må vi leva på ett sådant sätt att vi, när vi nås av den sista kallelsen, inte må ångra någonting allvarligt, inte ha några oavslutade angelägenheter utan kunna säga med aposteln Paulus: ”Jag har kämpat den goda kampen, jag har fullbordat loppet, jag har bevarat tron” [2 Timoteusbrevet 4:7].¹⁴

• President Monson betonade behovet av att skilja mellan det som är viktigt och det som inte är det (se avsnitt 1). Hur gör vi det? Hur kan vi övervinna tendensen att skjuta upp det som betyder mest? Vad finns det för faror med att ”älta det förflutna”? Vad kan vi göra för att ”finna glädje under färden” i livet?

• Gå igenom president Monsons berättelse om äldste Monte J. Brough och hans bror (se avsnitt 2). Varför tror du att processen med att arbeta mot ett mål kan vara lika tillfredsställande som resultatet? Hur har arbete, ansträngning och skapande gett dig glädje?

• Begrunda president Monsons undervisning om livets utmaningar (se avsnitt 3). Vad kan vi lära oss av berättelsen om hans morfars föräldrar? Hur kan vi finna glädje i livet trots de motgångar vi möter? Hur har din tro på Frälsaren hjälpt dig genom en svår tid?

• President Monson lärde att vi måste tjäna och älska andra för att finna verklig lycka (se avsnitt 4). När har du upplevt glädjen som kommer av att tjäna andra? Gå igenom hur man kan tjäna andra enligt president Monsons förslag i avsnitt 4. Vad känner du dig inspirerad att göra för någon annan?

Johannes 16:20–22; Hebreerbrevet 12:1–2; 1 Nephi 8:5–12; 11:25; Alma 27:16–18; Mose 5:10

”För att bjuda in Anden i din undervisning, uppmuntra andra att bära sina personliga vittnesbörd om den sanning ni samtalar om. Be helt enkelt [familjen eller] eleverna i klassen att berätta om sina känslor och upplevelser angående en evangelieprincip” (Undervisa på Frälsarens sätt [2016], s. 11).