Den Herren kallar, den dugliggör Herren

Vi lever i en komplicerad värld, med strömmar av konflikter överallt. Politiska intriger ödelägger nationers stabilitet, tyranner griper efter makt, och vissa samhällsskikt tycks vara för alltid nedtrampade, berövade möjligheter och överlämnade åt en känsla av misslyckande.

Vi … kan betyda mycket. När vi uppfyller kraven för att få hjälp av Herren, kan vi utbilda pojkar [och flickor]. Vi kan förbättra människor. Vi kan åstadkomma mirakel i hans heliga tjänst. Våra möjligheter är obegränsade.

Även om uppgifterna tycks väldiga, stärks vi av denna sanning: ”Den största kraften i världen i dag är Guds kraft då den verkar genom människan.” Om vi är ute i Herrens ärenden är vi berättigade till Herrens hjälp. Men denna gudomliga hjälp är beroende av vår värdighet. För att segla tryggt på dödlighetens hav, för att utföra ett människoräddningsuppdrag, behöver vi vägledning från den evige navigatören – den store Jehova. Vi sträcker oss utåt, vi sträcker oss uppåt för att få himmelsk hjälp.²

Be inte om uppgifter ni är kapabla att utföra, utan be att ni ska vara kapabla att utföra alla era uppgifter. Då är det inget mirakel att ni kan utföra era uppgifter, utan ni är själva miraklet.³

Det sker under överallt där man ärar [sina] kallelser. Där tro ersätter tvivel, där osjälviskt tjänande rensar bort självisk strävan, där utför Guds kraft hans avsikter.⁴

Den Herren kallar, den dugliggör Herren … När vi strävar med orubblig tro att fullgöra de plikter som har ålagts oss, när vi söker den Allsmäktiges inspiration i utförandet av våra plikter, kan vi åstadkomma under.⁵

När jag var diakon älskade jag baseboll, det gör jag faktiskt fortfarande … Mina vänner och jag brukade spela baseboll i en liten gränd bakom husen där vi bodde. Gatan var trång men dög gott, om man bara sköt i väg bollen i mitten. Men om man råkade slå bollen snett åt höger, lurade olyckan vid dörren. Där bodde fru Shinas, som brukade titta på oss, genom sitt köksfönster, när vi spelade. När bollen rullade in på hennes veranda, hämtade hennes hund bollen och gav den till henne då hon öppnade dörren. Hon gick då in i huset och lade bollen bland de många andra som hon redan tidigare lagt beslag på. Hon var vår hämndgudinna och vår glädjedödare – ja, hon var vårt kors i tillvaron. Ingen av oss hade något gott att säga om fru Shinas, men vi hade mycket negativt att säga om henne. Vi vägrade alla att tala med henne, och hon talade aldrig med oss. Hon besvärades av en stelhet i benet, som gjorde det svårt för henne att gå och som måste ha gjort mycket ont. Hon och hennes man hade inga barn. De levde tillbakadraget och kom sällan ut ur huset.

Detta privata krig pågick under en viss tid – kanske två år – men plötsligt kom ett inspirerat töväder och smälte vinterisen och förde med sig en vår av goda känslor till det dödläge vi befann oss i.

En kväll när jag utförde min dagliga uppgift att vattna gräsmattan på framsidan, och höll munstycket till vattenslangen i handen som man gjorde på den tiden, lade jag märke till att fru Shinas gräsmatta var torr och höll på att bli brun. Uppriktigt sagt … vet jag inte vad som for i mig, men jag ägnade några minuter åt att vattna hennes gräsmatta med vår vattenslang. Jag fortsatte att göra det under hela sommaren. När hösten sedan kom sprutade jag bort löven från hennes gräsmatta med vattenslangen, så som jag gjorde hos oss, och räfsade ihop löven i högar i gathörnet för att samlas upp. Jag hade inte sett till fru Shinas på hela sommaren. Vi pojkar hade för länge sedan slutat spela baseboll i gränden. Våra basebollar var slut och vi hade inga pengar till att köpa fler.

Tidigt en kväll öppnades hennes dörr. Fru Shinas vinkade åt mig att hoppa över det låga staketet och komma till hennes veranda på framsidan. Jag gjorde det, och när jag kom närmare, bjöd hon in mig till sitt vardagsrum, där jag blev ombedd att sätta mig i en bekväm fåtölj. Hon bjöd mig på kakor och mjölk. Sedan gick hon till köket och kom tillbaka med en stor låda full med bollar. De utgjorde hennes bollsamling från flera säsonger. Hon räckte mig lådan. Rikedomen var emellertid inte gåvan i sig själv, utan snarare hennes röst. För första gången såg jag ett leende i fru Shinas ansikte, och hon sa: ”Tommy, jag vill att du skall ha dessa bollar, och jag vill tacka dig för att du varit vänlig mot mig.” Jag uttryckte min egen tacksamhet till henne och gick hem som en bättre pojke än när jag kom dit. Vi var inte längre fiender. Nu var vi vänner.⁶

Som ung man blev jag kallad att verka som biskop i en stor församling i Salt Lake City. Ämbetets omfattning var överväldigande och ansvaret skrämmande. Min otillräcklighet ödmjukade mig. Men min himmelske Fader lämnade mig inte att vandra i mörker och tystnad, utan instruktioner och inspiration. På sitt eget sätt uppenbarade han de lärdomar som han ville att jag skulle lära mig.

Sent en kväll ringde telefonen. Jag hörde en röst säga: ”Biskop Monson, jag ringer från sjukhuset. Kathleen McKee, en medlem i din församling, har just avlidit. Våra papper säger att hon inte hade några närmare släktingar, men ditt namn har angetts som den som ska kontaktas vid hennes död. Kan du komma till sjukhuset med en gång?”

När jag kom dit fick jag ett förseglat kuvert som innehöll en nyckel till den anspråkslösa lägenhet där Kathleen McKee hade bott. Som barnlös änka på 73 år hade hon inte fått njuta så stor lyx i livet och hade knappt ens ägt det nödvändigaste. På ålderns höst hade hon blivit medlem i Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga. Eftersom hon var en tyst och tillbakadragen person, visste vi inte mycket om hennes liv.

Samma kväll gick jag in i hennes prydliga lägenhet på källarplan, slog på ljuset och upptäckte genast ett brev som var mycket noggrant präntat med Kathleen McKees egen hand. Det låg med framsidan upp på ett litet bord och det löd:

”Biskop Monson!

Jag tror inte att jag kommer tillbaka från sjukhuset. I byrålådan finns det ett försäkringsbrev på en liten livförsäkring som täcker begravningskostnaderna. Möblerna kan mina grannar få.

I köket finns mina tre älskade kanariefåglar. Två av dem är vackra med guldgul färg och perfekta markeringar. På burarna har jag satt namn på vänner som de ska ges till. I den tredje buren finns ’Billie’. Han är min favorit. Billie ser lite tufsig ut och han har gråa markeringar på sina gula vingar. Kan du och din familj ge honom ett hem? Han är inte vackrast, men han sjunger bäst.”

Under de dagar som följde lärde jag mig mycket mer om Kathleen McKee. Hon hade blivit vän med många behövande grannar. Hon hade skänkt glädje och tröst nästan dagligen till en invalid som bodde längre ner på gatan. Ja, hon hade berikat alla människor hon hade mött. Kathleen McKee var ganska lik ”Billie”, hennes älskade gula kanariefågel med grått på vingarna. Hon hade inte välsignats med skönhet, begåvats med fin hållning eller hedrats av sina efterkommande. Men hennes sång hjälpte andra att bära sina bördor villigare och axla sina ansvarsuppgifter på ett bättre sätt …

Bild

gul kanariefågel med grått

Världen är full av gula kanariefåglar med grått på vingarna. Det tråkiga är att så få av dem har lärt sig att sjunga. Kanske är det så att tydliga toner från goda exempel inte har ljudit i deras öron eller fått rum i deras hjärtan.

En del är ungdomar som inte vet vilka de är, vad de kan bli, eller ens vad de vill bli. De är rädda, men de vet inte för vad. De är arga, men de vet inte på vem. De är avvisade, men de vet inte varför. Allt de önskar är att vara någon.

Andra är böjda av ålder, tyngda av bekymmer eller fyllda av tvivel – och lever liv som ligger långt under deras förmåga …

För att kunna leva upp till vår potential måste vi utveckla förmågan att möta problem med mod, besvikelser med gladlynthet och triumf med ödmjukhet. Du frågar: ”Hur kan vi uppnå de här målen?” Jag svarar: ”Genom att få ett sant perspektiv på vilka vi verkligen är!” Vi är söner och döttrar till en levande Gud, i vars avbild vi är skapade. Tänk på den sanningen: ”Skapade till Guds avbild.” Vi kan inte ärligt vara övertygade om detta utan att känna en helt ny djup känsla av styrka och kraft, ja, kraften att leva efter Guds bud, styrkan att motstå Satans frestelser …

Återlösaren valde ofullkomliga människor till att undervisa om vägen till fullkomning. Han gjorde det [när han var på jorden]. Han gör det nu – även med gula kanariefåglar med grått på vingarna.

Han kallar dig och mig att tjäna honom här nere och sätter oss till de uppgifter han vill att vi ska fullfölja. Vårt åtagande ska vara totalt.⁷

Vår Herre och Frälsare sa: ”Kom … och följ mig” [Lukas 18:22]. När vi tackar ja till hans inbjudan och går i hans fotspår så vägleder han oss.

I april 2000 fick jag sådan vägledning. Rosa Salas Gifford, en kvinna som jag inte kände, ringde mig. Hon sa att hennes föräldrar hade varit på besök från Costa Rica i några månader, och för en vecka sedan hade hennes far Bernardo Agusto Salas fått veta att han hade levercancer. Hon sa att läkarna hade underrättat familjen om att hennes far bara hade några dagar kvar att leva. Hennes fars största önskan, sa hon, var att få träffa mig innan han dog. Hon gav mig adressen och frågade om jag kunde komma hem till henne i Salt Lake City och hälsa på hennes far.

På grund av möten och förpliktelser hann det bli sent innan jag gick från kontoret. Men i stället för att åka raka vägen hem kände jag att jag borde köra längre söderut och besöka broder Salas samma kväll. Med adressen i handen försökte jag hitta huset. Det var ganska mycket trafik och jag körde förbi platsen där vägen till huset borde ha funnits i skymningen. Jag såg ingenting. Men jag ger inte upp så lätt. Jag körde runt kvarteret och kom tillbaka. Fortfarande ingenting. Jag försökte en gång till. Fortfarande ingen skymt av vägen. Jag började känna att jag hade all rätt att köra hemåt. Jag hade gjort ett tappert försök men hade inte lyckats hitta adressen. I stället uppsände jag en tyst bön om hjälp. Jag blev inspirerad att närma mig området från andra hållet. Jag körde ett stycke och vände så att jag nu var på andra sidan vägen. Åt det hållet var det mycket mindre trafik. När jag närmade mig platsen på nytt såg jag i dunklet en gatuskylt som låg vid vägkanten och en knappt urskiljbar väg, övervuxen med ogräs, som ledde till ett mindre flerfamiljshus och till ett litet enfamiljshus en bit bort från huvudleden. När jag körde upp mot byggnaderna vinkade en liten flicka i en vit klänning åt mig. Jag visste att jag hade hittat familjen.

Jag visades in i huset och sedan in i det rum där broder Salas låg. Runt sängen stod tre döttrar, en svärson och syster Salas …

Jag uppmanade broder Salas att öppna ögonen. Han log svagt när jag fattade hans hand. Jag sa: ”Jag har kommit hit för att träffa dig.” Våra ögon fylldes av tårar.

Jag frågade om man önskade att jag skulle ge en välsignelse. Familjemedlemmarnas enhälliga svar var ja. Eftersom svärsonen inte bar prästadömet gav jag på egen hand en prästadömsvälsignelse. Orden tycktes flöda fritt under Herrens Andes ledning. Jag citerade Frälsarens ord i Läran och förbunden, kapitel 84, vers 88: ”Jag ska gå framför ert ansikte. Jag ska vara på er högra sida och på er vänstra, och min Ande ska vara i era hjärtan och mina änglar runt omkring er för att upprätthålla er.” Efter välsignelsen gav jag några tröstande ord till de sörjande familjemedlemmarna. Jag talade tydligt så att de skulle förstå min engelska. Och därefter, på min begränsade spanska, lät jag dem veta att jag älskade dem och att vår himmelske Fader skulle välsigna dem …

Efter ett ömt farväl följde man mig till bilen. När jag körde hemåt tänkte jag på den speciella anda som vi hade känt. Jag kände också som så många gånger tidigare tacksamhet över att min himmelske Fader hade besvarat en annan persons bön genom mig … Må vi alltid vara ute i Herrens ärenden, så att vi alltid är berättigade till Herrens hjälp.⁸

Det finns inte någon känsla som överträffar den känsla som genomsyrar oss när vi inser att vi har gått Herrens ärenden och han har gett oss möjlighet att hjälpa till med att fullborda hans avsikter.⁹

Världen behöver vår hjälp. Gör vi allt vi bör göra? Minns vi president John Taylors ord: ”Om ni inte ärar era kall, kommer Gud att hålla er ansvariga för dem som ni kanske hade kunnat rädda, om ni hade gjort er plikt.” Det finns fötter att stadga, händer att fatta, sinnen att uppmuntra, hjärtan att inspirera och själar att rädda. Evighetens välsignelser väntar på er. Det är er förmån att inte vara åskådare utan deltagare … Låt oss lyssna till den tankeväckande påminnelsen i Jakobs brev: ”Var ordets görare, inte bara dess hörare, annars bedrar ni er själva” [Jakobs brev 1:22].¹⁰

Bild

primärklass

Vad menas med att ära ett kall, eller ämbete? Det innebär att höja dess värdighet och dess betydelse, att göra det hedervärt och lovvärt … , att förstora och stärka det, att låta andra se himlens ljus lysa genom det … Och hur ärar man ett ämbete? Helt enkelt genom att utföra det tjänande som tillhör det.¹¹

[Vår Fader] kallade dig inte … att bygga ensam, utan vägledning och bara med turen att lita på. Tvärtom. Han vet vad du kan, han vet hur hängiven du är och han förvandlar dina förmodade brister till starka sidor … Fall inte för samma frestelse som Laman och Lemuel. När de fick den fantastiska uppgiften att hämta Labans plåtar, står det i uppteckningen att de knotade. De sa att det var något svårt som begärdes av dem. Och de gick miste om sin möjlighet och sin belöning. Ha i stället samma attityd som deras bror Nephi: ”Jag ska gå och göra det som Herren har befallt” (1 Nephi 3:5–7).¹²

Om det finns någon som känner sig för svag för att ändra den nedåtgående trenden i livet, eller om det finns någon som misslyckas i sin föresats att bättra sig på grund av denna den största av alla rädslor – rädslan att misslyckas – finns det ingen mer trösterik försäkran att få än Herrens ord: ”Min nåd”, sa han, ”är tillräcklig för alla människor som ödmjukar sig inför mig. För om de ödmjukar sig inför mig och har tro på mig, då ska jag göra så att det svaga blir starkt för dem” [Ether 12:27].

Genom ödmjuk bön, flitiga förberedelser och trofast tjänande kan vi ha framgång i våra heliga kall.¹³

President Harold B. Lee talade med mig en dag om dem som känner sig otillräckliga och ängsliga när de får ett uppdrag i kyrkan. Hans råd var: ”Kom ihåg att den Herren kallar, den dugliggör Herren” …

Om vi är förenade kan vi vara berättigade till vår himmelske Faders vägledande inflytande när vi uppfyller våra respektive kall. Vi är engagerade i Herren Jesu Kristi verk. Vi, liksom människor i gångna tider, har lytt hans kallelse. Vi går hans ärenden … Må vi alltid komma ihåg sanningen att ”den som ärar Gud, äras av Gud” [se 1 Samuelsboken 2:30].¹⁴

• President Monson betonade att ”den Herren kallar, den dugliggör Herren” (avsnitt 1). Vad innebär det för dig? Vilka upplevelser har visat att Herren hjälper dig när du behöver det i hans tjänst?

• Gå igenom berättelsen om fru Shinas i avsnitt 2. När har ett oväntat tjänandetillfälle varit till välsignelse för dig? Hur har dina känslor för andra påverkats av att du tjänat dem? Hur har du sett tjänande mjuka upp en persons hjärta?

• Gå igenom berättelsen om Kathleen McKee i avsnitt 3. Vad lär den här berättelsen oss om att tjäna andra? Hur har du välsignats av att du tjänat andra när dina egna bördor varit tunga?

• President Monson uttryckte tacksamhet över att vår himmelske Fader besvarade en annan persons bön genom honom (se avsnitt 4). Hur kan vi förbereda oss så att vår himmelske Fader kan besvara en annan persons bön genom oss?

• Vad menas med att ära ett kall, eller ämbete? (Se avsnitt 5.) När har du välsignats av att någon ärade sitt ämbete? När har du känt att din himmelske Fader förstärkte dina ansträngningar i ett ämbete?

Johannes 5:30; Apostlagärningarna 10:19–35; Mosiah 2:17; Läran och förbunden 4:2–7; 24:7–12; 64:29, 33–34; 88:78–80

”Lägg under dina studier noga märke till de tankar som kommer till ditt sinne och de känslor som kommer till ditt hjärta” (Predika mitt evangelium [2004], s. 18). Du kan skriva ner de intryck du får, även om de inte verkar ha något samband med de ord du läser. De kan vara just det som Herren vill att du ska lära dig.