Kom till undsättning

Vi lever i en värld där det råder krig. Några av dem är politiska, medan andra beskrivs som ekonomiska krig. Den största striden av alla handlar emellertid om människornas själar.

Vår härförare, Herren Jesus Kristus själv, har förklarat:

”Kom ihåg att själarna är mycket värdefulla i Guds ögon” [Läran och förbunden 18:10].³

Behovet för sista dagars heliga att rädda våra bröder och systrar som av en eller annan anledning tagit avstånd från aktivitet i kyrkan är av evig betydelse. Känner vi till några personer som en gång efterlevde evangeliet? I så fall, vilket är vårt ansvar att rädda dem?

Tänk på de förlorade bland äldre, änkor och sjuka. Alltför ofta finner man dem i den isoleringens förtorkade ödemark som kallas ensamhet. När ungdomen försvinner, när hälsan avtar, när livaktigheten falnar, när hoppets låga brinner allt svagare kan de få tröst och stöd av hjälpande händer och förstående hjärtan.

Det finns förstås även andra som behöver räddas. Vissa kämpar med synd medan andra vandrar i rädsla eller apati eller okunnighet. Vilket skälet än är, har de isolerat sig från aktivitet i kyrkan. Och de förblir nästan säkert utan räddning såvida det inte inom oss – kyrkans aktiva medlemmar – vaknar en önskan att rädda och att frälsa.⁴

På resan längs livets stig inträffar en del olycksfall. Somliga avviker från riktmärkena på vägen som leder till evigt liv, bara för att upptäcka att genvägen de tog till slut leder till en återvändsgränd. Likgiltighet, vårdslöshet, själviskhet och synd utkräver sin kostsamma tribut av människoliv. Det finns de som av oförklarliga orsaker marscherar till ljudet av en annan trumslagare och senare inser att de har lockats av falska frestelser som leder till sorg och lidande.⁵

För en tid sedan fick jag ett brev som skrivits av en man som hade förirrat sig från kyrkan. Han liknar alltför många av våra medlemmar. Efter att ha beskrivit hur han blev inaktiv, skriver han:

”Jag hade så mycket och nu har jag så lite. Jag är olycklig och det känns som om jag misslyckas med allting. Evangeliet har alltid funnits i mitt hjärta, även om jag inte har kvar det i mitt liv. Jag ber om era böner.

Glöm inte dem av oss som finns här ute – vilsekomna sista dagars heliga. Jag vet var kyrkan finns, men ibland tror jag att jag behöver någon annan som visar mig vägen, uppmuntrar mig, tar bort min rädsla och bär vittnesbörd för mig.”

Medan jag läste det här brevet gick tankarna tillbaka till ett besök vid ett av de största konstgallerierna i världen – det berömda Victoria and Albert Museum i London. Där hängde, vackert inramat, ett mästerverk målat 1831 av Joseph Mallord William Turner. Målningen visar tunga, svarta moln och ett ursinnigt, stormigt hav som förebådar fara och död. Ett svagt ljussken från ett strandsatt fartyg syns i fjärran. I förgrunden finns en stor livbåt som kastas hit och dit av de ankommande vågornas skummande raseri. Männen ror med kraftiga årtag medan livbåten kastas in i stormen. På stranden står en hustru och två barn, våta av regnet och piskade av vinden. De spanar oroligt ut mot havet. I mitt sinne förkortade jag namnet på målningen. För mig blev det Till undsättning.⁶

Under livets stormar finns det faror som lurar. Män och kvinnor, pojkar och flickor blir strandsatta och står inför sin undergång. Vilka ror livbåtarna, lämnar hemmets bekvämlighet och familjen bakom sig, och kommer till undsättning?

Vår uppgift är inte oöverstiglig. Om vi är ute i Herrens ärenden har vi rätt att få hjälp av honom.

När Mästaren verkade bland människorna kallade han fiskare i Galileen att lämna sina nät och följa honom med orden: ”Jag [ska] göra er till människofiskare” [Matteus 4:19]. Må vi sälla oss till människofiskarna så att vi ger all den hjälp vi kan ge …

I mycket verklig mening påminner personerna som strandsatts på fartyget som gått på grund i det stormiga havet om många av våra mindre aktiva medlemmar som väntar på att undsättas av dem som bemannar livbåtarna. Deras hjärtan ropar på hjälp. Mödrar och fäder ber för sina söner och döttrar. Hustrur vädjar till himlen om att någon ska nå fram till deras make. Ibland ber barn för sina föräldrar.

Det är min bön att vi ska ha en önskan att undsätta de mindre aktiva och föra dem tillbaka till glädjen i Jesu Kristi evangelium, att de tillsammans med oss ska ta del av allt det som medlemskapet har att erbjuda.⁷

Bild

målning av skeppsbrott och räddningsaktion

Vi har ett ansvar, ja, en helig plikt, att nå ut till alla vars liv vi har kallats att beröra. Vi har en plikt att vägleda dem till Guds celestiala rike. Må vi alltid komma ihåg att ledarskapets mantel inte är en bekvämlighetens rock utan en ansvarets ämbetsdräkt. Må vi nå ut till och rädda dem som behöver vår hjälp och vår kärlek. [Se Läran och förbunden 84:106.]

När vi lyckas med detta, när vi för tillbaka en kvinna eller man, flicka eller pojke till aktivitet, så besvarar vi en hustrus eller systers eller mors innerliga bön. Vi hjälper till att uppfylla en makes eller brors eller fars högsta önskan. Vi hedrar en kärleksfull Faders vägledning och följer en lydig Sons exempel. (Se Johannes 12:26; L&F 59:5.) Och vårt namn kommer för evigt att hedras av dem som vi berör.⁸

Jag har funnit att två grundläggande skäl i stort sett påverkar återkomsten till aktivitet och förändringar i attityder, vanor och handlingar. För det första kommer de tillbaka därför att någon har visat dem vilka eviga möjligheter de har och hjälpt dem bestämma sig för att uppnå dem …

För det andra kommer de tillbaka därför att närstående eller ”medborgare med de heliga” har följt Frälsarens uppmaning, har älskat sin nästa som sig själv och hjälpt dem förverkliga sina drömmar och ambitioner [se Efesierbrevet 2:19; Matteus 22:39].

Katalysatorn i denna process har varit – och kommer att fortsätta vara – kärlekens princip.⁹

Ofta krävs den himmelska dygden tålamod [för att hjälpa någon bli aktiv i kyrkan]. När jag var biskop kände jag mig en dag manad att hälsa på en man vars hustru och barn i viss mån var aktiva. Men mannen hade aldrig låtit sig påverkas. En het sommardag knackade jag på Harold G. Gallachers ytterdörr. Jag såg genom myggnätet hur han satt i sin stol och läste dagstidningen. ”Vem är det?” frågade han utan att titta upp.

”Din biskop”, svarade jag. ”Jag har kommit för att lära känna dig och för att be dig att följa med din familj till mötena.”

”Nej, jag är upptagen”, var det hånfulla svaret. Han tittade aldrig upp. Jag tackade honom för att ha lyssnat och gick därifrån.

Familjen Gallacher flyttade till Kalifornien en kort tid senare. Åren gick. En dag, nu som medlem i de tolv apostlarnas kvorum, satt jag och arbetade på mitt kontor när min sekreterare ringde och sa: ”En broder Gallacher som en gång tillhörde din församling skulle vilja prata med dig. Han står här hos mig.”

Jag svarade: ”Fråga honom om han heter Harold G. Gallacher …”

Hon sa: ”Det är han.”

Jag bad henne att skicka in honom till mig. Vi hade en trevlig pratstund tillsammans om hans familj. Han sa: ”Jag har kommit för att be om ursäkt för att jag inte reste mig ur stolen och släppte in dig den där sommardagen för många år sedan.” Jag frågade om han var aktiv i kyrkan. Han svarade med ett skevt leende: ”Jag är andre rådgivare i församlingens biskopsråd. Din inbjudan att komma till kyrkan och mitt negativa svar förföljde mig så mycket att jag bestämde mig för att göra något åt saken.”

Harold och jag träffades många gånger innan han gick bort. Broder och syster Gallacher och deras barn har haft många kallelser i kyrkan.¹⁰

Vi har sanningens lärdomar. Vi har programmen. Vi har folket. Vi har kraften. Vår uppgift omfattar mer än möten. Vårt tjänande handlar om att rädda själar.¹¹

En morgon när jag [som ung biskop] svarade i telefon, sa en röst: ”Det här är äldste Spencer W. Kimball. Jag skulle vilja be dig om en tjänst. I din församling, gömd bakom en stor byggnad på Fifth South Street, finns en liten husvagn. I den bor Margaret Bird, en navajoänka. Hon känner sig ensam, onyttig och vilsen. Skulle du och Hjälpföreningens presidentskap kunna besöka henne, räcka henne vänskapens hand och ge henne ett särskilt välkomnande?” Det gjorde vi.

Det resulterade i ett mirakel. Margaret Bird blomstrade i sin nyfunna omgivning. Förtvivlan vek undan. Änkan i sin sorg hade fått besök. Det förlorade fåret hade blivit funnet. Var och en som medverkade i detta enkla mänskliga drama blev en bättre människa.¹²

Under årens lopp har jag besökt många stavar runt om i världen. Det fanns stavar där församlings- och stavsledare, av nödtvång eller av pliktkänsla, slutade vrida händerna, kavlade upp skjortärmarna och gick till verket – med Herrens hjälp – och fick dyrbara män att bli behöriga till att få melkisedekska prästadömet och med hustru och barn komma till templet för att få sin begåvning och beseglas.

Jag vill kortfattat nämna [två] sådana exempel:

Vid ett besök i Millcreeks stav i Salt Lake City för några år sedan fick jag veta att över etthundra bröder som hade varit blivande äldster hade ordinerats under året som gått. Jag frågade president James Clegg om hemligheten bakom hans framgång. Han var försynt och ville inte ta åt sig äran, men en av hans rådgivare avslöjade att president Clegg, när han insåg den utmaning han stod inför, hade åtagit sig att själv ringa till varje blivande äldste och bestämma en tid när de kunde träffas privat för ett samtal. Under samtalet nämnde president Clegg Herrens tempel och de frälsande förrättningar och förbund som betonas där. Han avslutade med den här frågan: ”Skulle inte du vilja ta med dig din kära hustru och dina dyrbara barn till Herrens hus, så att ni kan få vara tillsammans som familj i all evighet?” Det bekräftades och aktiveringen inleddes och målet uppnåddes.

År 1952 var majoriteten av familjerna i Rose Parks 3:e församling medlemmar vars fäder eller makar bar det aronska prästadömet snarare än det melkisedekska prästadömet. Brent Goates kallades till biskop. Han bad en mindre aktiv broder i församlingen, Ernest Skinner, att hjälpa till att aktivera de 29 vuxna bröderna i församlingen som hade lärarens ämbete i aronska prästadömet och att hjälpa dessa män och deras familjer att komma till templet. Eftersom han själv var mindre aktiv var broder Skinner till en början ovillig, men sa till sist att han skulle göra vad han kunde. Han började besöka de mindre aktiva vuxna lärarna och försökte hjälpa dem inse sin funktion som prästadömsbärare i hemmet och som makar och fäder i familjen. Han lyckades snart vinna några av de mindre aktiva bröderna för sin sak och få dem att hjälpa honom i sin uppgift. En efter en blev de helt aktiva igen och tog med sig familjen till templet.¹³

Bild

människor kramas och skakar hand

En förändring till det bättre kan ske för alla. Genom åren har vi vädjat till de mindre aktiva, de sårade, de kritiska, överträdarna – att komma tillbaka. ”Kom tillbaka och njut måltiden vid Herrens bord och smaka återigen de ljuvliga och mättande frukterna av gemenskap med de heliga” [Uttalande av första presidentskapet, i Ensign, mars 1986, s. 88].

I det egna samvetets dolda gömmor ligger andan, beslutsamheten att kasta av sig den gamla människan och uppnå sin sanna potential. I den andan utfärdar vi återigen denna innerliga inbjudan: Kom tillbaka. Vi sträcker oss ut mot dig med Kristi rena kärlek och uttrycker vår önskan att hjälpa dig och välkomna dig till full gemenskap. Till dem som är sårade i anden eller som har svårigheter eller är rädda säger vi: Låt oss lyfta dig och uppmuntra dig och stilla din fruktan. Ta bokstavligt Herrens inbjudan: ”Kom till mig, alla ni som arbetar och är tyngda av bördor, så ska jag ge er vila. Ta på er mitt ok och lär av mig, för jag är mild och ödmjuk i hjärtat. Då ska ni finna ro för era själar, för mitt ok är milt och min börda är lätt” [Matteus 11:28–30].¹⁴

• President Monson nämnde flera olika sorters utmaningar som gör att någon behöver räddas (se avsnitt 1). Varför är det viktigt att vi räcker ut handen för att rädda andra? Hur kan vi väcka en önskan inom oss att ”rädda och frälsa”?

• Gå igenom president Monsons berättelse om målningen av Joseph Mallord William Turner (se avsnitt 2). Hur kan vi hjälpa till att rädda dem som gått på grund i livets stormar? När har du upplevt eller sett glädjen av att återvända till aktivitet i kyrkan?

• Varför är det nödvändigt att ha kärlek och tålamod när vi försöker undsätta andra? (Se avsnitt 3.) Hur har du sett att kärlek bidragit till att någon blivit aktiv i kyrkan? Vad kan vi lära oss av berättelsen om Harold Gallacher?

• Vad kan vi lära oss av berättelserna i avsnitt 4?

• Varför är det ibland svårt för medlemmar att återvända till aktivitet i kyrkan? Hur kan vi hjälpa dem som är ”sårade i anden” (avsnitt 5)? Hur kan vi hjälpa till att ”stilla fruktan” hos dem som är rädda?

Hesekiel 34:16; Matteus 25:35–46; Lukas 15; Johannes 10:1–16; Moroni 6:4–5; Läran och förbunden 81:5; 84:106

”När du känner den glädje som kommer av att förstå evangeliet, vill du tillämpa det du lärt dig. Sträva efter att leva i harmoni med din förståelse. Att göra detta stärker din tro, kunskap och ditt vittnesbörd” (Predika mitt evangelium [2004], s. 19).