Döden och uppståndelsen: från hopplös gryning till glädjefylld morgon

Vi påbörjade alla en underbar och ytterst viktig resa när vi lämnade andevärlden och kom till detta ofta problematiska tillstånd som vi kallar dödligheten. Den huvudsakliga avsikten med vår tillvaro på jorden är att vi ska få en kropp av kött och ben, få upplevelser som endast är möjliga när vi skilts från våra himmelska föräldrar och för att se om vi väljer att hålla buden. I Abrahams bok kapitel tre läser vi: ”Och vi ska pröva dem med detta för att se om de kommer att göra allt vad Herren deras Gud befaller dem” [Abraham 3:25].³

Livets plan och en förklaring av dess eviga färd har kommit till oss från himlens och jordens Herre, ja, Herren Jesus Kristus. För att förstå meningen med döden måste vi förstå livets mening.

I denna tidsutdelning förkunnade Herren: ”Och se, sannerligen säger jag er: Jag var i begynnelsen hos Fadern och är den Förstfödde” [Läran och förbunden 93:21]. ”Även människan var i begynnelsen hos Gud” [Läran och förbunden 93:29].

Profeten Jeremia skrev: ”Herrens ord kom till mig. Han sade: ’Innan jag formade dig … utvalde jag dig, och innan du kom fram … helgade jag dig. Jag satte dig till profet för folken” [Jeremia 1:4–5].

Från denna majestätiska värld av andar inträder vi på livets stora scen för att visa vår lydnad mot allt det som Gud har befallt. Under jordelivet växer vi upp från hjälplöst spädbarnstillstånd till vetgirig barndom och därefter till reflekterande mognad. Vi erfar glädje och sorg, förverkligande och besvikelse, framgång och misslyckande. Vi smakar det söta och upplever det bittra. Detta är jordelivet.⁴

Av alla jordelivets fakta är inget lika säkert som att det tar slut. Döden kommer till oss alla … Den innebär oundvikligen en smärtsam förlust av umgänge och, särskilt när det gäller unga, ett förkrossande slag i form av oförverkligade drömmar, ouppfyllda ambitioner och skingrade förhoppningar.

Vilken människa som ställs inför förlusten av en närstående eller kanske själv står på tröskeln till oändligheten har inte funderat över vad som finns bakom slöjan som skiljer det vi ser från det vi inte kan se.

Job som levde för hundratals år sedan var en man som länge välsignats med alla tänkbara materiella gåvor. Plötsligt drabbades han hårt av allt som kan tänkas hända en människa. Han satt tillsammans med sina vänner och yttrade den tidlösa frågan: ”Kan en människa som en gång dött få liv igen?” [Job 14:14]. Job satte ord på det som alla män och kvinnor har undrat över.⁵

Även om döden är svår och smärtsam är den en viktig del av vår jordiska upplevelse. Vi började vår vistelse här genom att lämna vår förjordiska tillvaro och komma till den här jorden …

Livet går vidare. Ungdomstiden följer på barndomen, och vi blir vuxna så gradvis att vi knappt lägger märke till det. När vi söker efter och begrundar livets syfte och problem, stöter vi alla förr eller senare på frågan om livets varaktighet och om ett eget, evigt liv. Dessa frågor tränger sig enträget på när våra nära och kära lämnar oss, eller när vi måste lämna dem vi älskar …

Mina bröder och systrar, vi skrattar, vi gråter, vi arbetar, vi leker, vi älskar, vi lever. Och sedan dör vi. Döden är vårt universella arv. Alla måste gå igenom dess portar. Döden tar de äldre, de trötta och slitna. Den besöker ungdomar när hoppet blommar och i förväntningarnas glansdagar. Inte heller små barn är undantagna dess grepp. Med aposteln Paulus ord: ”Människan måste dö en gång” [Hebreerbrevet 9:27].

Och döda skulle vi förbli om det inte vore för en människas skull och för hans mission, ja, Jesus från Nasaret …

Till alla som har förlorat nära och kära ändrar vi Jobs fråga till ett svar: En människa som en gång dött kan få liv igen. Vi vet det, för vi har ljuset från uppenbarade sanningar …

Genom tårar och prövningar, genom fruktan och sorger, genom hjärtesorg och ensamhet på grund av att vi mist nära och kära, finns det en förvissning om att livet är evigt. Vår Herre och Frälsare är det levande vittnet på att det är så.⁶

För många år sedan stod jag vid en ung tvåbarnspappas sjukbädd. Han svävade mellan liv och död. Han tog min hand i sin, såg mig i ögonen och bad vädjande: ”Biskop Monson, jag vet att jag ska dö. Berätta för mig vad som händer med min ande när jag dör.”

Jag bad om himmelsk ledning innan jag försökte svara. Mina blickar drogs till Mormons bok, som låg på bordet bredvid hans säng. Jag tog upp boken i handen och försynen slog upp boken vid Almas fyrtionde kapitel. Jag började läsa högt:

”Nu min son, har jag något mera att säga dig, för jag märker att du är orolig till sinnes när det gäller de dödas uppståndelse …

Och beträffande själens tillstånd mellan döden och uppståndelsen: Se, det har tillkännagetts för mig av en ängel att alla människors andar, så snart de skiljs från den dödliga kroppen, … tas hem till den Gud som gav dem liv.

Och då ska det ske att deras andar som är rättfärdiga tas emot i ett lyckotillstånd som kallas paradis, ett vilotillstånd, ett fridstillstånd, där de ska vila sig från alla sina besvärligheter och från all möda och sorg” [Alma 40:1, 11–12].

Min unge vän slöt ögonen, sa ett uppriktigt tack och gled stilla bort till det paradis som vi talat om.⁷

[Efter vår tid i andevärlden] kommer uppståndelsens härliga dag, då ande och kropp återförenas för att aldrig mer skiljas åt. ”Jag är uppståndelsen och livet”, sa Kristus till den sörjande Marta. ”Den som tror på mig ska leva om han än dör, och den som lever och tror på mig ska aldrig någonsin dö” [Johannes 11:25–26] …

Detta storslagna löfte blev verklighet då de två kvinnor som hette Maria närmade sig graven i lustgården – den begravningsplats där Herren ensam lagts. Vi låter Lukas, läkaren, beskriva deras upplevelse:

”Den första veckodagen kom de tidigt i gryningen till graven … Då fann de att stenen var bortrullad … De gick in, men fann inte Herren Jesu kropp. När de inte visste vad de skulle tro, då stod plötsligt två män i skinande kläder framför dem … [och] sade: ’Varför söker ni den levande bland de döda?’” [Lukas 24:1–5].

”Han är inte här, han har uppstått” [Matteus 28:6].

Bild

den uppståndne Kristus hälsar på Maria

Detta är kristenhetens trumpetsignal. Uppståndelsens verklighet ger var och en den frid som övergår allt förstånd [se Filipperbrevet 4:7] … Det är en universell sanning …

Jag förkunnar mitt personliga vittnesbörd om att döden har betvingats, att seger över graven har vunnits. Må de ord som helgades av honom som uppfyllde dem bli verklig kunskap för alla. Minns dem. Vörda dem. Hedra dem. Han har uppstått.⁸

Ofta kommer döden som en inkräktare. Den är en fiende som plötsligt dyker upp mitt i livets fest och släcker ut dess ljus och gör slut på dess glädje. Döden lägger sin tunga hand på våra nära och kära och lämnar oss ibland förvirrade och undrande. I vissa situationer, som under stort lidande och sjukdom, kommer döden som en barmhärtighetens ängel. Men för det mesta tänker vi på den som en fiende till mänsklig lycka.

Dödens mörker kan alltid förjagas av ljuset från uppenbarad sanning. ”Jag är uppståndelsen och livet”, sa Mästaren. ”Den som tror på mig ska leva om han än dör, och den som lever och tror på mig ska aldrig någonsin dö” [Johannes 11:25–26].

Denna försäkran om – ja, heliga bekräftelse på – att det finns liv bortom graven kan mycket väl ge den frid som Frälsaren utlovade när han försäkrade sina lärjungar: ”Frid lämnar jag åt er. Min frid ger jag er. Jag ger er inte det som världen ger. Låt inte era hjärtan oroas och tappa inte modet” [Johannes 14:27].⁹

Martyren Stefanus gav uttryck åt uppståndelsens verklighet då han skådade upp mot himlen och sa: ”Jag ser himlen öppen och Människosonen stå på Guds högra sida” (Apostlagärningarna 7:56).

Saulus fick på vägen till Damaskus i en syn se den uppståndne, upphöjde Kristus. Senare, som Paulus, en sanningens försvarare och en oförskräckt missionär i Mästarens tjänst, bar han vittnesbörd om den uppståndne Herren när han förkunnade för de heliga i Korint:

”Kristus dog för våra synder enligt Skrifterna, … han blev begravd, … han uppstod på tredje dagen enligt Skrifterna … han visade sig för Kefas och sedan för de tolv. Därefter visade han sig för mer än femhundra bröder på samma gång … Sedan visade han sig för Jakob och därefter för alla apostlarna. Allra sist visade han sig också för mig” (1 Korintierbrevet 15:3–8).

I vår tidsutdelning uttalades samma vittnesbörd med djärvhet av profeten Joseph Smith, när han och Sidney Rigdon sa:

”Och nu, efter de många vittnesbörd som har getts om honom är detta det allra sista vittnesbördet som vi ger om honom: Att han lever!

För vi såg honom, ja, på Guds högra sida, och vi hörde rösten vittna om att han är Faderns Enfödde –

om att medelst honom och genom honom och av honom skapas och skapades världarna, och deras invånare är födda som söner och döttrar åt Gud” (L&F 76:22–24).

Detta är den kunskap som ger styrka. Detta är den sanning som skänker tröst. Detta är den förvissning som leder dem som är nedböjda av sorg ut ur skuggorna och in i ljuset.

En sådan hjälp står inte bara öppen för de gamla, välutbildade eller en utvald minoritet. Den står öppen för alla.

För många år sedan fanns det en dödsruna över en nära vän i tidningarna i Salt Lake City – en mor och hustru hade dött under sitt livs blomningstid. Jag besökte bårhuset och förenade mig med en stor skara människor som samlats för att uttrycka sitt deltagande med den bestörta maken och de moderlösa barnen. Plötsligt fick det yngsta barnet Kelly syn på mig och fattade min hand. ”Följ med mig”, sa hon och ledde mig till kistan i vilken hennes älskade mors kropp vilade … ”Mamma berättade många gånger för mig om döden och livet tillsammans med vår himmelske Fader. Jag tillhör min mamma och pappa. Vi kommer alla att vara tillsammans igen.” Psalmistens ord genljöd i min själ: ”Av barns och spädbarns mun har du berett en makt” (Psaltaren 8:3).

Genom tårblanka ögon såg jag min unga väns vackra och trosvissa leende. För henne, vars hand fortfarande höll min, skulle det aldrig komma en gryning utan hopp. Stärkt av sitt osvikliga vittnesbörd, med kunskap om att livet fortsätter bortom graven, kan hon, hennes far, hennes syskon och alla andra som delar denna kunskap om gudomlig sanning, tillkännage för världen: ”På kvällen gästar gråt, på morgonen kommer jubel” (Psaltaren 30:6).

Bild

soluppgång över kullar

Av hela min själs styrka vittnar jag om att Gud lever, att hans älskade Son var den förste att uppstå, att Jesu Kristi evangelium är det genomträngande ljus som förvandlar varje gryning utan hopp till en glädjefull morgon.¹⁰

• President Monson lärde att ”för att förstå meningen med döden måste vi förstå livets mening” (avsnitt 1). Hur hjälper det dig att förstå meningen med döden när du förstår livets mening? Hur hjälper kunskapen om din förjordiska tillvaro med Gud dig att förstå ditt jordeliv?

• Gå igenom president Monsons undervisning om att döden är en nödvändig del av vår upplevelse på jorden (se avsnitt 2). Varför är det bra att veta att döden på jorden är en del av vår himmelske Faders plan för vår eviga utveckling?

• Vad händer med de rättfärdigas andar mellan tiden för döden och uppståndelsen? (Se avsnitt 3.)

• Vad innebär det att uppstå? (Se avsnitt 4.) Hur kan vi tillämpa president Monsons råd att värdesätta och hedra orden han har uppstått?

• President Monson vittnade om att uppståndelsen ”förvandlar varje gryning utan hopp till en glädjefull morgon” (avsnitt 5). Hur kan vi få eller stärka ett vittnesbörd om uppståndelsen? Hur kan ett vittnesbörd om uppståndelsen ge oss frid och tröst?

Jesaja 25:8; 1 Korintierbrevet 15:51–58; 2 Nephi 9:6–15; Mosiah 16:6–8; Alma 11:42–45; Läran och förbunden 42:45–47

Läs gärna ett kapitel eller avsnitt mer än en gång så att du kan få en djupare förståelse. När du gör det kan du upptäcka djupa insikter.