Finn ditt liv

Först kommer orden som Herren uttalade precis innan han sa: ”Den som vill bevara sitt liv skall mista det.” (Matt.16:25). Enligt alla de synoptiska evangelierna sa Jesus: ”Om någon vill följa mig, skall han förneka sig själv och ta sitt kors på sig och följa mig.” (Matt. 16:24). Lukas lägger till orden varje dag – han skall ”varje dag ta sitt kors” (Luk. 9:23). I Joseph Smiths översättning av Matteus utökas uttalandet med Herrens definition av vad det innebär att ta sitt kors: ”Och att en människa tar upp sitt kors innebär att hon avstår från all ogudaktighet och varje världslig lusta samt håller mina bud” (JSÖ, Matt. 16:26).

Det här stämmer med Jakobs förkunnelse: ”En gudstjänst som är ren och fläckfri inför Gud och Fadern” är att ”hålla sig obesmittad av världen” (Jak. 1:27). Att ta upp sitt kors är att dagligen undvika allt som är orent och beslutsamt följa de två stora buden – kärleken till Gud och till nästan – på vilka alla andra bud hänger (se Matt. 22:37–40). Så en del av att mista våra liv för det större liv som Herren avser för oss, består i att ta på oss hans kors varje dag.

Ett åtföljande uttalande säger att villigheten att mista sitt liv för Frälsarens och evangeliets skull, innefattar viljan att öppet bekänna vårt lärjungeskap. ”Den som skäms för mig och mina ord i detta trolösa och syndiga släkte, för honom skall också Människosonen skämmas, när han kommer i sin Faders härlighet med de heliga änglarna” (Mark. 8:38; se även Luk. 9:26).

På ett annat ställe i Matteus finns ett liknande påstående:

”Var och en som bekänner mig inför människorna, honom skall också jag bekänna inför min Fader i himlen.

Men var och en som förnekar mig inför människorna, honom skall också jag förneka inför min Fader i himlen” (Matt. 10:32–33).

En uppenbar och ganska allvarlig innebörd av att mista sitt liv genom att bekänna Kristus, är att mista det bokstavligen när man försvarar sin tro på honom. Vi har vant oss vid att se detta yttersta krav som något historiskt när man läser om forntida martyrer, bland andra de flesta av de gamla apostlarna. Men nu ser vi att det historiska blir en del av vår tid.²

Vi vet ju inte vad som kan hända, men om någon av oss bokstavligt talat skulle ställas inför traumat att behöva mista sitt liv för Mästarens skull, är jag förvissad om att vi skulle visa mod och lojalitet.

Bild

Peter and John at the temple

Petrus och Johannes vid tempelporten, av Rembrandt Van Rijn

Den vanligare (och ibland svårare) tillämpningen av Frälsarens lära har emellertid att göra med hur vi lever från dag till dag. Det gäller det vi säger, föredömet vi är. Vi bör med våra liv bekänna Kristus och, tillsammans med våra ord, vittna om vår tro på och hängivenhet mot honom. Och vittnesbördet måste ståndaktigt försvaras trots hån, diskriminering och förtal från dem som motsätter sig honom ”i detta trolösa och syndiga släkte” (Mark. 8:38).

Vid ett annat tillfälle sa Herren följande om vår lojalitet mot honom:

”Tro inte att jag har kommit för att skapa fred på jorden. Jag har inte kommit med fred utan med svärd.

Jag har kommit för att skilja en son från sin far, en dotter från sin mor och en sonhustru från sin svärmor,

och en man får sina egna till fiender.

Den som älskar sin far eller mor mer än mig är mig inte värdig, och den som älskar sin son eller dotter mer än mig är mig inte värdig.

Den som inte tar sitt kors och följer mig är mig inte värdig” (Matt. 10:34–38).

Att säga att han inte kommer med fred utan med svärd tycks vid första anblicken motsäga de skriftställen där Kristus kallas ”Fridsfurste” (Jes. 9:6) och förkunnelsen vid hans födelse: ”Ära vare Gud i höjden och frid på jorden, till människor hans välbehag” (Luk. 2:14), samt andra välkända ställen, som ”Frid lämnar jag efter mig åt er. Min frid ger jag er” (Joh. 14:27).

”Det är sant att Kristus kom för att ge oss frid – frid mellan troende och Gud och fred bland människor. Men den oundvikliga följden av Kristi ankomst är konflikter – mellan Kristus och antikrist, mellan ljus och mörker, mellan Kristus barn och djävulens barn. Den här konflikten kan också uppstå mellan medlemmar i samma familj.”³

Jag är övertygad om att flera av er har förkastas av far och mor, av bror och syster när ni tog emot Jesu Kristi evangelium och ingick förbund med honom. På ett eller annat sätt har er stora kärlek till Kristus krävt att ni uppoffrat relationer som var dyrbara för er, och ni har gjutit många tårar. Men med oförminskad kärlek har ni stått fast under detta kors och visat att ni inte skäms för Guds Son.

För några år sedan gav en medlem av kyrkan en Mormons bok till en vän i Ohio som var amish. Vännen började läsa boken och kunde inte lägga den ifrån sig. Han och hans fru döptes, och inom sju månader omvändes ytterligare två amish-par och döptes som medlemmar i kyrkan. Deras barn döptes flera månader senare.

De här tre familjerna beslöt att stanna kvar i samhället och fortsätta leva efter amish livsstil fastän de lämnat tron. Men deras amish-grannar, som stod varandra mycket nära, tog avstånd från dem. Avståndstagandet betyder att ingen i amish-samhället talar med dem eller arbetar med dem, gör affärer med dem eller umgås med dem på något sätt. Det gäller inte bara vänner utan också släktingar.

I början kände de här amish-medlemmarna sig mycket ensamma och isolerade när till och med deras egna barn blev utsatta och fick sluta sina amish-skolor. Deras barn har utstått avståndstagande från far- och morföräldrar, kusiner och grannar. Också en del av de äldre barnen i de här amish-familjerna, som inte tog emot evangeliet, vill varken tala med eller ens kännas vid sina föräldrar. De här familjerna har haft svårt att övervinna de sociala och ekonomiska följderna av avståndstagandet, men de klarar det.

Deras tro är fortfarande stark. Svårigheterna de upplevt på grund av avståndstagandet har gjort dem starka och orubbliga. Ett år efter dopet beseglades familjerna i templet och fortsätter att troget besöka templet varje vecka. De har fått styrka av att ta emot förrättningar och av att ingå och hålla sina förbund. De är alla aktiva inom sin grupp i kyrkan och fortsätter söka efter sätt att sprida evangeliets ljus och kunskap till sin släkt och sitt samhälle genom godhet och tjänande.

Ja, priset för att ansluta sig till Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga kan vara mycket högt, men uppmaningen att sätta Kristus framför alla andra, även nära släktingar, gäller också dem som är födda inom förbundet. Många av oss blev medlemmar i kyrkan utan motstånd, kanske som barn. Den utmaning vi kan möta är att hålla oss till Frälsaren och hans kyrka trots föräldrar, ingifta, bröder och systrar eller till och med barn vars uppträdande, tro eller val gör det svårt att stödja både honom och dem.

Det är inte en fråga om kärlek. Vi kan och ska älska varandra som Jesus älskar oss. Han sa: ”Om ni har kärlek till varandra, skall alla förstå att ni är mina lärjungar” (Joh. 13:35). Så fastän familjekärleken fortsätter kan relationer brytas upp och, efter omständigheterna, även stöd eller tolerans upphöra till förmån för en högre kärlek (se Matt. 10:37).

Det bästa sättet att hjälpa dem vi älskar – det bästa sättet att älska dem – är att ständigt sätta Frälsaren främst. Om vi frigör oss från Herren av medkänsla med nära och kära som lider eller är nedstämda, så förlorar vi den möjlighet vi kunde ha haft att hjälpa dem. Men om vi förblir fast rotade i tron på Kristus, har vi möjlighet att både ta emot och erbjuda gudomlig hjälp.

När tiden kommer då en älskad familjemedlem förtvivlat vill vända sig till den enda sanna och varaktiga källan till hjälp, så vet han eller hon vem man kan lita på som vägvisare och kamrat. Till dess kan vi, med den Helige Andens gåva till ledning, tjäna trofast för att minska smärta som orsakats av felaktiga val och förbinda sår, i den mån vi tillåts göra det. I annat fall tjänar vi varken dem vi älskar eller oss själva.

Den tredje aspekten av att mista våra liv för Herrens skull, återfinns i hans ord: ”Ty vad hjälper det en människa, om hon vinner hela världen men tar skada till sin själ? Eller vad kan en människa ge i utbyte mot sin själ?” (Matt. 16:26). Enligt Joseph Smiths översättning sa Herren: ”Vad hjälper det en människa, om hon vinner hela världen men inte tar emot den som Gud ordinerat och förlorar sin egen själ och själv blir utkastad?” (Luke 9:25 [i Bible appendix]).

Om man säger att detta att överge världen och i stället ta emot ”den som Gud ordinerat” står i motsats till dagens kultur, så är det verkligen en underdrift. De prioriteter och intressen vi oftast ser uppvisas omkring oss (och ibland i oss) är ytterst själviska: Ett begär som måste tillfredsställas, ett envist krav på att ens rättigheter ska respekteras, en förtärande längtan efter pengar, saker och makt, en känsla av att ha rätt till ett liv i bekvämlighet och nöjen, ett mål att minimera ansvar och helt undvika personliga uppoffringar för någon annans skull, för att bara nämna några.

Det innebär inte att vi inte ska försöka lyckas, till och med utmärka oss, i värdiga strävanden, inklusive utbildning och hedervärt arbete. Förvisso är meningsfulla prestationer berömvärda. Men, om vi ska rädda våra liv måste vi alltid minnas att sådant inte är mål i sig självt, utan medel till högre mål. Med vår tro på Kristus måste vi förstå att politik, affärer, studier och liknande former av framgång inte definierar oss, utan gör det möjligt för oss att tjäna Gud och vår nästa – med början i hemmet och sedan vidare ut så långt som möjligt i världen.

Personlig utveckling har ett värde eftersom den bidrar till utvecklingen av en kristuslik karaktär. När vi mäter framgång ser vi den djupa sanning som är grunden till allt annat – att våra liv tillhör Gud vår himmelske Fader och Jesus Kristus vår Återlösare. Framgång är att leva i harmoni med deras vilja.

Som motvikt till ett inåtvänt liv gav president Spencer W. Kimball ett enkelt uttalande om den långt bättre vägen:

”När vi är engagerade i våra medmänniskors tjänst är det inte bara de som blir hjälpta av det vi gör, vi får också själva ett nytt perspektiv på våra problem. När vi är mer måna om andra finns det mindre tid till att bekymra oss för oss själva! Mitt i tjänandets underverk finns Jesu löfte att när vi förlorar oss själva så finner vi oss själva! [Se Matt. 10:39.]

Det är inte bara så att vi ’finner’ oss själva när vi får gudomlig vägledning i våra liv, utan ju mer vi på lämpliga sätt verkar i våra medmänniskors tjänst desto mer utvidgas vår själ. … Vi växer när vi tjänar andra – ja, det är verkligen lättare för oss att ’finna’ oss själva eftersom det är så mycket mer av oss att finna!”⁴

Jag hörde nyligen talas om en ung vuxen syster som bestämde sig för att verka som heltidsmissionär. Hon hade utvecklat en förmåga att få kontakt med och relatera till människor av andra religioner, politiska system och nationaliteter, och hon var orolig att bärandet av missionärsskylten varje dag skulle identifiera henne på ett sätt som hindrade hennes stora förmåga att skapa relationer. Bara några veckor efter att hon påbörjat sin mission skrev hon hem om en enkel men meningsfull upplevelse:

”Syster Lee och jag gned in salva på en äldre dams reumatiska händer – på varsin sida – sittande i hennes vardagsrum. Hon ville inte lyssna på något budskap, men lät oss sjunga. Hon tyckte om när vi sjöng. Tack, svarta missionärsnamnskylt för att du ger mig privilegiet att få förtroliga upplevelser med fullständiga främlingar.”

Genom det profeten Joseph Smith fick genomlida lärde han sig att mista sitt liv i tjänandet av sin Mästare och vän. Han sa en gång: ”Jag [gjorde] följande till min regel: När Herren befaller, gör det.”⁵

Jag tror att vi alla gärna hade levt upp till broder Josephs nivå av trofasthet. Ändå tvangs han en gång att försmäkta i månader i fängelset i Liberty, Missouri, där han led fysiskt men troligen ännu mer känslomässigt och andligt, eftersom han inte kunde hjälpa sin älskade hustru, sina barn och de heliga som led svår förföljelse. Hans uppenbarelser och ledarskap hade fört dem till Missouri för att upprätta Sion, och nu drevs de från sina hem, på vintern, tvärsöver hela staten.

Trots detta författade han under lidandet i fängelset ett inspirerat brev till kyrkan på elegant och upplyftande prosa, där nuvarande kapitlen 121, 122 och 123 i Läran och förbunden ingick, och avslutade med följande ord: ”Låt oss … med glädje göra allt det som står i vår makt. Och sedan kan vi med största förvissning stå stilla och se Guds frälsning och hans arm uppenbaras” (L&F 123:17).

Bild

Jesus praying in Gethsemane

Men det största exemplet på att mista sitt liv för att vinna det är detta: ”Min Fader, om denna kalk inte kan tas ifrån mig, utan jag måste dricka den, så ske din vilja” (Matt. 26:42). Genom att ge sitt liv räddade Kristus inte bara sitt eget, utan också våra liv. Han gjorde det möjligt för oss att byta, vad som annars i slutändan skulle ha varit ett meningslöst, jordiskt liv, mot evigt liv.

Frälsarens livs tema var: ”Jag [gör] alltid det som behagar [Fadern]” (Joh. 8:29). Jag ber att du gör det till ditt livs tema. Om du gör det, räddar du ditt liv.