Björnbärskvistar
Rhiannon Gainor, Kalifornien, USA
Illustration Stan Fellows
Björnbär växer som ogräs på den kanadensiska västkusten. Plantorna skjuter upp och växer överallt, och tar över allt de kan nå – fält, trottoarer, vägar och stränder kantas av björnbärsbuskar. På hösten arbetar grannarna tillsammans med att plocka bär att använda hemma.
När jag var med och plockade björnbär ett år, var jag fast besluten att inte bara plocka tillräckligt för att göra sylt åt mig och min familj, utan också att göra extra sylt som jag kunde ge till systrarna jag besöker. Den bästa platsen att plocka björnbär i mitt bostadsområde var nere vid grundskolan, där gångbanorna och fälten kantas med björnbärsbuskar som är drygt två meter höga. Jag hade redan varit där och plockat veckan innan och jag visste att många andra redan hade plockat där också, så det var inte troligt att det skulle finnas mycket bär kvar.
När jag gjorde mig i ordning för att plocka bär igen, tänkte jag att jag skulle försöka plocka på ett annat ställe. Genom köksfönstret såg jag en obebyggd tomt intill vägen. Nästan ingen gick förbi där och björnbärsbuskarna bredde ut sig över fältet. Det skulle säkert finnas mycket bär, där ingen hade plockat. Jag satte hinkarna bak i bilen och körde dit.
Snart var jag varm, sönderriven och förbryllad där jag stod mitt bland de vidsträckta björnbärssnåren. Stammarna var kala, fulla av taggar, men utan tecken på blommor eller bär. Jag hade hittat exakt tre bär på hela fältet, och jag kunde inte förstå varför. Mina syltburkar behövde däremot fortfarande fyllas, så jag åkte bort till skolan för att se om det fanns några bär kvar där.
När jag kom till skolområdet hittade jag till och med mer bär än vad jag behövde och fler höll på att mogna, trots att många redan hade varit där och plockat. Jag insåg plötsligt vad som hade hänt: Björnbärsbuskarna ger mycket mer när deras bär plockas. Eftersom vårt grannskap hade delat den här jordplätten i flera år, svarade buskarna med att ge skörd år efter år. Där buskarna inte hade använts förblev kvistarna torra och utan bär. Genom att dela björnbärsbuskarna under årens lopp hade vi skapat överflöd – det fanns mer bär än vad vi alla behövde tillsammans.
Den här upplevelsen påminde mig om hur tionde och fasteoffer fungerar. Herren har lovat att när vi betalar tionde, öppnar han ”himlens fönster och utgjuter över [oss] en sådan välsignelse att det inte finns plats nog att ta emot den” (3 Ne. 24:10). När vi delar det vi har genom inspirerade program i kyrkan, skapar vi timligt och andligt överflöd för våra familjer, våra samhällen och oss själva.