KRIGET gav mig frid
Robert Swenson, Alabama, USA
Illustrationer Allen Garns
Fem dagar efter min examen från high school tog jag värvning i armén. Strax innan jag åkte till Vietnam hade jag en stark känsla av att min värvning var början på en andliga resa.
Två timmar efter att jag anlänt till min nya enhet, exploderade fientliga raketer i lägret. En attack med granatkastare följde samma kväll. Allt verkade spännande fram till den andra veckan, när flera meniga dog. Jag kom till besinning och började fundera på meningen med livet.
Snart träffade jag en helikopteransvarig som hette Graig Stephens. En dag kom ämnet religion upp. Han berättade att han var medlem i Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga och frågade om jag ville veta mer. Fastän mina föräldrar inte var medlemmar i kyrkan hade de lärt mig att tro på Jesus Kristus.
Den kvällen gav Graig mig den första lektionen i en tom bunker. Det som gjorde intryck på mig var inte logiken i lektionen eller sättet som han presenterade den på, utan snarare uppriktigheten och ödmjukheten hos denne unge soldat.
De följande dagarna gav Graig mig de andra lektionerna. Efter varje lektion knäböjde vi i bön. Han bad alltid mig att be, men jag tycktes inte kunna be. Jag minns att jag blev upprörd över någon princip i läran och bestämde att jag inte ville höra mer om kyrkan. Graig sökte hela nästa dag efter någon som kunde besvara mina frågor.
I skymningen kom han med en helikopterpilot – en återvänd missionär – från en annan pluton, för att träffa mig. Den brodern svarade på mina frågor och vittnade om att kyrkan var sann. Sedan sa han till mig att jag var så redo för dop som man kunde bli. Jag fick inte fram ett enda ord. När han slutade tala, kom jag på mig själv med att tänka: ”Vet du vad, han har rätt.”
En kort tid senare, när jag satt och läste Mormons bok i min bunker, bestämde jag mig för att göra som skriften säger och fråga Gud om Mormons bok var sann (se Moro. 10:4–5). Jag böjde huvudet och tog min önskan till Herren. Så snart jag gjort det kände jag en oförneklig känsla av värme och frid av ett slag som jag aldrig tidigare hade upplevt. Jag visste att Gud hade besvarat min bön. Jag visste att Mormons bok var sann. Eftersom jag visste att Mormons bok var sann, visste jag att Joseph Smith måste vara en profet. Inom kort döptes jag i Tonkinbukten.
När jag kom upp ur dopets vatten hade jag en känsla av att vara helt ren. Livet hade aldrig varit så skönt. Det krävde en resa på hundratals mil till en krigszon, men jag fann äntligen den frid min själ hade sökt.