Han lever, min Förlossare
Författaren bor i Filippinerna.
När våra föräldrar hade övergett oss, lärde vi oss att Jesus Kristus aldrig skulle göra det.
Illustration, Brian Call; detalj från Kristus och den rike unge mannen, av Heinrich Hofmann
När jag var fjorton, lämnade pappa vår familj och mamma var tvungen att fly landet. Jag blev kvar med mina tre yngre syskon, Ephraim, 9 år; Jonathan, 6 år och Grace, 3 år (namnen har ändrats). Inget kunde ha förberett oss för den här plötsliga förändringen. Vi stod ensamma för första gången.
Släktingar erbjöd sig snart att ta hand om oss, men om vi flyttade till dem, skulle vi vara tvungna att dela på oss. Det var ett svårt beslut. Hur kunde vi neka deras välmenade hjälp? Men hur kunde vi samtidigt ge upp år av lekar, skratt, omsorg om varandra och att se varandra växa upp?
Först avböjde mina bröder och jag deras hjälp, eftersom jag trodde att jag kunde arbeta för att försörja oss så att vi kunde bo tillsammans. Men vi förstod att vi inte kunde ge våra yngsta syster den vård hon behövde, så med tårar i ögonen släppte vi henne ifrån oss.
Under de kommande månaderna arbetade jag som byggnadsmålare för att kunna köpa mat till mina bröder och mig själv. Min inkomst räckte inte till att betala el- och vattenräkningarna, så vi fick klara oss utan.
Trots den här prövningen och skvallret som åtföljde den, rubbades inte vår tro. Varje kväll samlade jag Ephraim och Jonathan runt en lampa för att läsa Mormons bok. Jag kortade veken så att det skulle ryka mindre, men vi fick ändå tvätta näsorna som hade blivit svarta, när vi var klara med läsningen. Men det var värt det.
Att läsa Mormons bok förde oss närmare Jesus Kristus. Efter att vi hade läst, knäböjde vi tillsammans och turades om att be. Vi bad om tröst i vårt problem, som inte såg ut att ha någon lösning. Vi läste ut boken och vår tro på Jesus Kristus växte sig starkare.
En dag kom jag hem, trött efter arbetet och kastade mig på den nedre våningssängen. När jag tittade upp, såg jag en bit papper som var fäst under sängen över mig. Det stod: ”Han lever, min Förlossare!” Min bror Jonathan hade satt upp den där. Så nära barn är himlarna, att till och med ett primärbarn kan vara ett redskap i att skicka ett meddelande från Gud för att trösta ett bekymrat hjärta och sinne!
Det vittnesbördet höll mig uppe när jag insåg att jag helt enkelt inte kunde sörja för våra behov, utan att vi var tvungna att lämna vårt hem. Jonathan fick bo med min mammas sida av släkten, men Ephraim och jag valde att bo hos våra farföräldrar eftersom de var medlemmar i kyrkan. I deras hem steg vi upp tidigt för att utföra våra sysslor före skolan och sedan tog vi hand om vår farfar till sent på kvällen. Det var utmattande. Men Herren brydde sig om oss och vi höll oss nära kyrkan.
Varje gång jag ville ge upp, påmindes jag om de speciella ögonblick som jag hade haft med mina syskon när vi läste i Mormons bok kring en lampa. Jag vet att Kristus var där bredvid oss under de svåra tiderna. Från den stund som våra familjemedlemmar skildes åt, övergav han oss inte. ”Han lever, min Förlossare!”
Nu, flera år senare, har jag fortfarande bilden av de där orden ovanför min säng, i mitt hjärta och sinne. Det budskapet har hjälpt min bror Ephraim och mig under våra år av tjänande som heltidsmissionärer och nu i vår strävan att leva celestiala äktenskap.
Jag kunde ha gått miste om mycket i mitt liv om jag hade tvivlat istället för att lita på Kristus. Oavsett hur svårt livet är, har det aldrig varit för svårt för Frälsaren, som led i Getsemane. Han kan hålla oss vid liv med endast en mening. Han vet allt, från början till slutet. Hans tröst är mäktigare än alla sorger som det här livet kan orsaka. Tack vare hans försoning finns inga permanenta problem – bara ständigt hopp, nåd, frid och kärlek. Tro mig, jag vet! Han lever, min Förlossare!