Få insikter om evangeliet genom moderskapet

En dag när jag höll på med strykning, började ettåriga Claire gråta i sin spjälsäng. Det var dags att sova middag, och jag visste att om jag snabbt kunde ge henne en napp, skulle hon somna om. Treåriga Lucy lekte i rummet där jag strök. Jag funderade en stund och bestämde mig sedan för att lämna strykjärnet på, eftersom jag bara skulle lämna rummet ett ögonblick. ”Lucy, ser du strykjärnet på mitt höga bord?” frågade jag. ”Det är VÄLDIGT varmt. Jag måste ge Claire nappen. Var snäll och rör inte strykjärnet när jag är borta, för då gör det dig illa.”

Jag var säker på att Lucy förstod, så jag slank snabbt ut ur rummet. Jag kom tillbaka ett ögonblick senare och hörde henne gnälla bakom en stol.

”Lucy?” frågade jag. ”Var är du?”

Hon svarade inte.

”Är du okej? Varför gömmer du dig?”

Jag gick runt bakom stolen och satte mig på golvet. Hennes ansikte var begravt i händerna. Efter viss vägran att berätta vad som hänt, sa hon till slut: ”Mamma, jag tog på strykjärnet.”

Först blev jag förvirrad över att hon inte hade brytt sig om min varning. Sedan kände jag mig förtvivlad över att hon gömt sig för mig, efter att ha gjort ett litet misstag, av rädsla för att ha förlorat min kärlek och mitt förtroende. Jag visste att hon inte kunde ta bort smärtan själv, och det var bara jag som kunde få hennes brända finger att kännas bättre. Jag tröstade Lucy och medan jag skyndade bort med henne till handfatet för att lindra smärtan, viskade Anden till mitt hjärta: ”Detta är vad vår himmelske Fader känner när hans barn inte bryr sig om hans varningar och inte låter honom lindra deras smärta när de behöver det som mest.” I det ögonblicket kände jag sådan glädje över den vetskapen, och en förtröstan på Herrens villighet att undervisa mig.

Några år senare kallades jag som rådgivare i Hjälpföreningens presidentskap i min församling. Jag kände mig otillräcklig att utföra det kallet. Jag började studera kärlekens princip. Jag bad om att kunna utveckla mer kristuslik kärlek till systrarna som jag tjänade. Men jag var osäker på hur den här andliga gåvan skulle se ut eller kännas.

Oron tyngde mitt sinne när jag stod och lagade lunch en dag. Min tredje dotter Annie satt på den mellersta trappavsatsen, helt inne i sin tvåårings-fantasi. Jag såg hur hon lutade sig fram för att ta en leksak, förlorade balansen och tumlade ner fyra eller fem trappsteg. Jag sprang dit och försökte lugna henne medan hon grät. Jag stillade henne tillräckligt för att kunna höra en liten snyftning borta från köksbordet. Jag tittade upp och såg femåriga Claire gråta.

”Kom till mig”, sa jag. ”Vad är det?”

Hon sprang fram till Annie och mig för en familjekram. Orden hon sa var ett direkt svar på min bön med frågan om kärlek.

”Jag såg att Annie började ramla, och sen tittade jag på henne och såg hur ledsen hon var”, sa hon. ”Jag skulle hellre ramla ner för trapporna åt Annie, än att se henne behöva ramla ner.”

Tanken kom genast genom Anden: ”Det där är kärlek.”

Nyligen undervisade min man våra barn om Moses berättelse. Jag sa: ”Jag tycker att Moses mammas tro är fantastisk! Hon skickade iväg honom nerför floden och bad att hans himmelske Fader skulle bevara honom. Kan ni föreställa er den stora tro som krävdes av henne för att anförtro sin baby åt vår himmelske Fader?”

Lucy frågade: ”Mamma, har du så mycket tro?”

Det var en djuplodande fråga. Jag tänkte ett ögonblick och berättade sedan om några upplevelser jag haft, när jag framgångsrikt litat på Herren i tro. Diskussionen som följde var uppbyggande för hela familjen. Jag tänker på hennes fråga hela tiden. Det är stärkande att veta att jag kan ha tro som Moses mamma.