1800-talets,1900-talets och 2000-talets missionärer i Sverige

Hösten 2019 fick vår son Samuel sitt missionskallelse till Japanmissionen Nagoya. Han darrade av lycka och glädje när han öppnade och läste brevet med kallelsen. I februari 2020 åkte han till missionärsskolan i Provo där han skulle lära sig japanska under tio veckor. Han hann bara vara där i en månad då hela MTC med tusentals missionärer stängdes. På väldigt kort tid skickades alla hem eller kallades till andra platser på grund av pandemin. Samuel var den siste missionären kvar på hela MTC innan han flög hem och fick fortsätta språkskolan på distans hemma hos oss i Kävlinge.

Under denna tid var jag äldste Rönndahls kamrat. Vi motionerade på morgnarna, vi hade våra skriftstudier tillsammans och enskilt, jag förhörde honom på japanskan, vi lyssnade till andakter och tal. Vi tittade på The Safety Zone, filmer som handlar om missionärers säkerhet.

När äldste Rönndahls tid med MTC var slut var gränserna till Japan fortfarande stängda och han fick börja tjäna som missionär här i Sverige på obestämd tid. Hans första område var Uppsala. Samuel älskar sin mission i Sverige trots att han så gärna ville åka till Japan. Det mesta äldste Rönndahl och hans kamrater gör idag sker på distans, ett helt nytt sätt att predika evangeliet på.

Det var en mycket speciell och härlig tid att få vara kamrat med sin egen son. Det fick mig att tänka på min egen mission. Jag tjänade också i Sverige, 1979 - 1981. Missionsarbetet då var mycket annorlunda än vad det är idag. Vi hade inga mobiltelefoner och datorer som missionärerna har idag, vi bar på små projektorer och kassettbandspelare för att vara beredda om vi fick komma in i någons hem. Vi lärde oss specifika lektioner utantill samt ett fyrtiotal skriftställen. Även om många dörrar stängdes i ansiktet på oss fick vi också uppleva många andliga stunder och jag fick många nya vänner i evangeliet.

För några år sedan, i maj 2013 knackade det på vår dörr hemma i Kävlinge. Utanför stod åtta amerikaner och säger: ”Hi, we think we are your cousins”. De kommer in och berättar att de är medlemmar i kyrkan och att de måste vara släkt med min make Brynolf. De visar sitt antavleblad och Brynolf hämtar sin egen släktforskning och det visar sig att de har en gren som är helt gemensam. Wow! Fantastiskt! Brynolf får veta att han har släkt som har blivit medlemmar här i Skåne 1855 och sedan emigrerat till Utah i USA. Och vi som trodde att Brynolf var ensam medlem i sin släkt!

Familjen som emigrerade fick tio barn, nio föddes i Sverige och det tionde och yngsta barnet föddes i USA. Detta barn, Levi Pearson, kallades sedan på mission till Sverige år 1892 av kyrkans fjärde president, Wilford Woodruff. Levi tjänade hela sin mission i Skåne och i Blekinge. Han tjänade på platser som Malmö, Simrishamn, Kristianstad, Everöd, Helsingborg, Karlskrona och Rödeby.

Vi har fått tillgång till Levis dagbok från denna tid. Jag citerar ett litet utdrag från hans dagboksanteckningar. Detta skrev han söndagen den 23 oktober 1892:

”Jag lämnade Karlskrona i morse klockan åtta med båten Lyckeby. Jag gick till Hultet där jag arrangerade ett möte klockan ett. Före mötet berättade folket där att en luthersk präst från Ramdala hade kommit till Dragsö och uppmanat dem att inte köpa några böcker av oss. Han uppmanade också folket att stena oss när vi kom. Så när mötet var slut och vi var på väg till Räfsmåla blev vi attackerade av fyra berusade män med stenar, påkar och hundar. En man, Ola Andersson, slogs medvetslös när han träffades i huvudet av en sten och fick ett hål i huvudet. Han var inte medlem i kyrkan. Vi var tvungna att springa för våra liv. Jag stukade min fot, så när vi kom fram till Räfsmåla och vilat lite gjorde det så ont att jag inte kunde gå och jag fick inte mycket sömn på natten på grund av smärtan.”

Detta var bara en av erfarenheterna Levi hade under sin missionstid i Sverige på 1890-talet. Han berättar om många andra upplevelser som var mycket fina och andliga. Även om Levis, min och nuvarande äldste Rönndahls missioner skiljer sig mycket åt har de ändå mycket gemensamt. Alla tre har vi fått uppleva välsignelserna som kommer av att tjäna som missionär och den kärlek som Herren har för alla sina barn.

Min mission stärkte min tro på Kristus och hans evangelium. Som missionär är man beroende av andlig vägledning, för budskapet som vi presenterar är så viktigt och kan förändra människors liv. Även efter min mission har jag känt hur Jesus Kristus varit vid min sida och besvarat mina böner, både i det lilla och i det stora.

”Kirisuto ni kita” är japanska och betyder ”Kom till Kristus”. Det är just detta allt missionsarbete handlar om, att visa vägen till Kristus. När vi kommer till Kristus hör vi hans röst. Vi hör honom genom våra böner och i våra skriftstudier, i vårt tjänande och i vår strävan att leva efter buden.