Arbetare i Herrens vingård

1963 kom missionärerna till en ensam stuga utanför Njurunda strax söder om Sundsvall. Dit hade familjen Evald Larsson flyttat 1956 då byggnationen av en stor damm i Bergeforsen påverkade deras tidigare boende. Familjen bestod av pappa Evald, hans hustru Linnea, äldsta dottern Britt-Inger, sonen Kjell-Åke och tvillingflickorna Ulla och Inga. Inga blev senare känd som Inga-Lena. I huset bodde också barnens mormor, som var rullstolsburen. Det var ett litet hus med två rum och kök på nedre botten och ett rum med två sovalkover på övervåningen.

De första missionärerna som såg stugan nere i dalen kände att de skulle besöka familjen som bodde där. När de kom fram till huset träffade de endast mamma Linnea, pappan i huset arbetade. De frågade om de kunde få komma tillbaka och bokade en ny dag för att träffas. När de återkom hade den ena missionären bytts ut mot en helt ny missionär från USA. Pappa Evald var nu hemma men inte alls intresserad av att träffa missionärerna, så de fick modfällda lämna huset och traska vidare. Den nye missionären kände ändå att denna familj skulle bli döpt en dag, så han tjatade flera gånger på sin missionärskamrat för att de skulle återvända till det lilla huset i dalen. Denne missionär hette Max Morris Kimball och skulle senare bli både missionspresident och tempelpresident i Sverige. Den äldre missionären gick till slut med på att de skulle göra ett nytt försök hos familjen Larsson och den här gången fick de komma in och dela med sig av sitt budskap. Missionärerna fick sedan komma tillbaka och undervisa hela familjen, även barnen. Sent på hösten 1963 döptes mamma Linnea. Några månader senare döptes pappa Evald. Ytterligare någon månad senare döptes den äldsta systern, Britt-Inger. I april 1964 döptes sedan tvillingflickorna som då var tolv år gamla. Det tog ytterligare tre år innan den siste i familjen, Kjell-Åke, valde att döpas. Att han döptes var mycket tack vare ungdomarna i grenen. Hela denna familj blev alltså döpt på grund av att en missionär så gärna ville besöka familjen i dalen en gång till. Från denna familj har ett stort antal barnbarn och barnbarnsbarn i efterföljande led hjälpt till att bygga Herrens kyrka i Sundsvall och på andra platser.

Jag döptes i kyrkan 1959 vid tolv års ålder. Redan i början av 1950-talet hade min familj kontakt med missionärerna då min far, Sven-Erik Stegeby, och min mor Ulla hade missionärerna i vårt hem vid flera tillfällen. Vi gick också till kyrkan ibland och jag blev undervisad av en mycket fin syster i kyrkan som hette Annie Olsson. Jag var då endast 5–6 år gammal och kommer inte ihåg mycket annat från den tiden. Vi tappade kontakten med missionärerna och kyrkan efter något år. Min mor och far skilde sig 1956 då jag var tio år gammal och jag stannade kvar hos min far när min mor flyttade till Stockholm. Jag valde själv att stanna i Sundsvall men besökte alltid min mor på skolloven. Jag kan nu i efterhand se meningen med att jag valde att stanna hos min far. Logiskt sett borde jag ha valt att flytta till Stockholm med min mamma för hon var mycket snäll och jag hade förmodligen haft mycket lättare att styra henne och få som jag ville under mina ungdomsår. Men var skulle jag då ha varit idag?

Våren 1959 hittade missionärerna återigen min far och började besöka honom och undervisa honom. I maj 1959 gifte pappa om sig med Eva Johansson som var mycket yngre än han. Hon var mer som en storasyster för mig än en styvmor eftersom hon bara var sju år äldre än jag. I november 1959 berättade pappa för Eva och mig att han tänkte döpa sig i kyrkan men att vi fick göra precis som vi ville. Eftersom jag visste att pappa endast gjorde det rätta i livet kände jag att om det var rätt för pappa så var det även rätt för mig. Eva kände på samma sätt, så därför döptes hela familjen. Innan vår familj blev medlemmar i kyrkan brukade det vara sex – åtta personer närvarande på mötena i Sundsvalls gren. I dag, 60 år senare, kunde det före coronapandemin vara upp till 100 närvarande på våra möten. Pappas och Evas familj utökades sedan med Inger, Anita, Kenneth och Peter. Peter dog i leukemi när han endast var tjugo år gammal.

Som unga träffades Inga-Lena och jag i kyrkan varje söndag, på söndagsskolan på förmiddagen och på sakramentsmötet på sena eftermiddagen. Dessutom träffades vi på aktiviteterna varje tisdagkväll och ofta på lördagarna då vi hade ungdomsmissionärskommitténs möte och andra ungdomsaktiviteter.  I september 1969 när vi var samlade till ett möte i Skellefteå med en besökande generalauktoritet bestämde vi oss för att förlova oss, vilket vi gjorde en månad senare. Den 24 januari 1970 vigde vi oss i kyrkan i Sundsvall. Därifrån börjar vår gemensamma resa som familj i Herrens kyrka.

1971 flög vi med den första av flera flygresor till Schweiz där vi beseglades i Herrens tempel. Resan arrangerades av kyrkans ledare i Stockholm. För att förstå vår känsla för Herrens verk måste man veta att vi har varit aktiva i kyrkan sedan vi döptes. Inga-Lena och hennes familj hade två kilometer från stugan till bussen som tog dem till Sundsvall. Sedan fick de gå ytterligare nästan två kilometer från busshållplatsen för att komma till kyrkan. Vi tackar aldrig nej till en kallelse i Herrens verk.

Vi har fått tio barn varav två dog i späd ålder. Vi har fem söner som alla varit på mission, två i England, en i Utah, en i Ryssland och en i Finland. Vi har också tre döttrar varav en har varit på mission i Sverige. Vår familj är sammansvetsad. Alla åtta barnen är medlemmar i kyrkan och vi har 28 älskade barnbarn.

Vårt tredje barn dog 45 minuter efter förlossningen på grund av ett diafragmabråck. Det var en prövning som Herren gav oss för att vi bättre skulle kunna förstå Faderns stora frälsningsplan för vår familj. Tio år senare, 1984, föddes vårt sjunde barn med svåra invärtes missbildningar. Han levde bara i sex månader. Han kunde bara vara hemma från sjukhuset under en vecka av sin levnadstid. Detta var en stor prövning för våra övriga sex barn, varav den yngste var två år. 

Andra stora prövningar har varit när Inga-Lena drabbades av tjocktarmscancer och opererades 2014. Cancern kom dock tillbaka tre år senare och då opererades hon på Karolinska sjukhuset i Solna. Hon drabbades sedan av svåra komplikationer och ytterligare en akut och livräddande operation behövdes. Följdverkningarna är idag att Inga-Lenas kropp inte kan ta upp den näring hon behöver. Hon måste få näringsdropp 3–4 nätter i veckan med tillsatser av salt och vitaminer. Detta kan jag nu hjälpa henne med på egen hand. De motgångar som kommit till oss i familjen har vi alltid vänt till att stärka vår familjesammanhållning, att vara noggrannare i att leva efter Herrens bud och att ge oss styrka i vårt tjänande.

Herren har alltid stått vid vår sida och oräkneliga är de välsignelser som han välsignat våra liv med. ”Jag kan icke räkna dem alla …. ” sjunger vi i en psalm i kyrkan. Detta stämmer helt för oss. Just idag har jag fått två nya ämbeten, dels som andre rådgivare i kvorumpresidentskapet i Sundsvall, dels som grenskamrer i Örnsköldsvik. Det känns så bra att Herren behöver mig i sitt verk och att jag att får tjäna i kyrkan igen.

Våra gemensamma förhoppningar är att vi alltid ska hålla ett fast grepp om ledstången av järn oavsett hur världen ser ut framöver, att vi alltid ska vara värdiga att besöka Herrens tempel och att många rättfärdiga människor runt om i världen ska finna vägen som leder till evig lycka. Vi ber också för att hela vår familj med alla barn och barnbarn ska hålla sig på den rätta vägen så att de kan få njuta av frukten från livets träd och att vi kan bli en evig familj hos vår Skapare. Vi hoppas också att alla våra vänner som vi lärt oss att älska under denna jordevandring ska kunna samlas med oss hos vår Fader i himlen.