Om igen! Om igen! Ett livslångt lärande

Norman C. Hill

Ett livslångt lärande är fortgående och meningsfullt. Vi är aldrig för gamla för att skaffa oss nya färdigheter, utveckla våra talanger eller ägna oss åt nya hobbyer. Och det vi uppnår i det här livet kommer att vara till nytta för oss för evigt (se Läran och förbunden 130:18–19).

Efter att ha fostrat sina barn tog Martha Paewai kurser genom BYU–Pathway Worldwide och startade sedan ett onlineföretag.

”En del förvånas över att jag startade ett onlineföretag senare i livet”, säger Martha Paewai. ”Några vänner sa till mig när jag började: ’Vad vet en samoansk kvinna med enbart begränsad arbetslivserfarenhet om marknadsföring?’”

Det finns ingen åldersgräns för lärande, brukar syster Paewai säga. Dessutom har hon mer inkomst och bättre arbetsförhållanden nu när hon arbetar hemifrån än vad hon hade när hon arbetade som hembiträde i Nya Zeeland. Det var svårt att starta ett företag, men hon lärde sig allteftersom och var villig att be andra om hjälp när det behövdes. ”BYU–Pathway Worldwide gav mig självförtroendet att pröva något nytt också”, säger hon.

Jim Ivins startade något nytt när han gick i pension som advokat. Han började inte bara försköna sin egen trädgård utan också många av hans barns trädgårdar. Han minns: ”Jag tänkte på vilket arv jag ville lämna efter mig till dem. När min fru gick bort slog det mig att det här var något jag kunde göra för dem. Jag flyttade inte bara på stenar, utan i stället studerade jag trädgårdsanläggningar och experimenterade med olika tillvägagångssätt. När mina barnbarn är på besök eller när jag besöker dem så pratar vi inte bara. Vi studerar olika anläggningar och arbetar tillsammans på dem.”

Laurie Terry ville alltid spela piano när hon var yngre, men på något sätt var det hennes syster som fick ta pianolektioner och inte hon själv. Så när hon gick i pension började hon ta lektioner. ”Precis som med allt annat krävs det bara övning och en villighet att lära”, säger hon. Nu, efter bara några år, ackompanjerar hon solister i kyrkan och spelar för sin egen skull. ”Allt behöver inte vara ett framträdande”, säger hon. ”Ibland är den bästa publiken bara en själv.”

Syster Barbara B. Smith, som talade som Hjälpföreningens generalpresident under generalkonferensen i april 1978, berättade om en man som gick i pension vid 63 års ålder och var osäker på vad han kunde erbjuda utan ett heltidsjobb. Vid det laget, sa hon, hade han ”ingen sysselsättning, inga hobbies, inga speciella intressen och inga planer för framtiden”. Hon fortsatte: ”Han var utlämnad till att försöka hitta ett nytt liv åt sig själv eller föra ett overksamt liv och dö. Det är med sorg jag kan tillägga att han faktiskt dog inom en kort tid.”¹

Till skillnad från detta talade äldste Robert L. Backman om sin nya ställning som generalauktoritet emeritus under sitt sista generalkonferenstal. Han sa att han inte ville bli som de pensionärer om vilka det sades: ”Han dog vid 70 års ålder men väntade med att bli begravd tills han var 85.” I stället ville han fortsätta växa och lära och utveckla ännu fler färdigheter och intressen.

Äldste Backman frågade sedan: ”Vad gör man då?” och besvarade den viktiga frågan så här:

”En enda vers i Nya testamentet beskriver Frälsarens liv mellan tolv års ålder och den tid då han påbörjade sin verksamhet. Jag har citerat denna vers många gånger när jag har talat till ungdomar. Jag undrar om den inte gäller oss övriga i lika hög grad och i synnerhet de som är pensionärer. Lukas skrev: ’Och Jesus växte i vishet, ålder och välbehag inför Gud och människor’ (Lukas 2:52).”²

President Ezra Taft Benson (1899–1994) uppmuntrade till samma slags lärande och tillväxt, oavsett ålder. När han talade till äldre medlemmar sa han: ”Vi hoppas att era dagar är fyllda med saker att göra och många sätt varpå ni kan utföra tjänande åt andra … Äldre betyder nästan alltid bättre, för er rikedom av visdom och erfarenheter kan fortsätta att utvecklas då ni sträcker er ut till andra.” President Benson fortsatte genom att citera Mormons bok: ”Lev dagligen i tacksägelse för den stora barmhärtighet och de många välsignelser som [Gud] skänker er” (se Alma 34:38).³

Sådan barmhärtighet och sådana välsignelser kommer av att vi ser framåt med hopp, drömmar och planer. Som sista dagars heliga tror vi på evig utveckling, vilket innefattar att vi förvärvar nya färdigheter och utvecklar nya talanger i det här livet, inte bara i nästa. Faktum är att sådan personlig utveckling och framåtanda i sig kan vara en nyckel till ett långt liv.⁴

Efter pensioneringen gick broder och syster Patterson tillbaka till skolan för att lära sig nya färdigheter: pistolsmideri och träslöjd.

Efter 40 år som läkare och militärofficer skadades Kerry Patterson när han var på ett rutinuppdrag i Afghanistan. Tvingad att pensionera sig som militär med en funktionsnedsättning sökte han efter annat att göra. Han ville inte bara ägna sina dagar åt att fiska, utan han och hans fru Linda började studera igen vid ett lokalt community college.

”Jag gick en verkstadskurs på high school men har ingen annan yrkesutbildning efter det”, förklarar han. ”Ändå bestämde jag mig för att lära mig smida pistoler. Jag tyckte om att fixa människor som läkare och tänkte att jag genom att lära mig att fixa sådant som kräver maskineriprecision skulle hålla mig mentalt aktiv. Det var mycket svårare än jag trodde att ge mig in på något så nytt och annorlunda.” Men nu vid 71 års ålder, efter att ha slutfört alla obligatoriska kurser och fått nödvändiga licenser, har han mer att göra än han klarar av. Han har till och med anlitat en lärling som delar arbetsbördan och lär sig yrket.

Bild

kvinna som gör träslöjd

Foto med tillstånd av paret Patterson

Linda gick andra kurser vid samma college samtidigt som sin man. Eftersom deras sex barn var vuxna hade hon nu tid att ägna sig åt intresset för träslöjd och möbeldesign. ”Jag var den enda kvinnan och definitivt den äldsta kursdeltagaren, men jag lät inte det avskräcka mig”, säger hon. ”Vissa projekt tog längre tid för mig att genomföra än vad det gjorde för andra elever, men jag bara fortsatte.” Efter två års utbildning bygger hon nu specialanpassade skåp åt familjemedlemmar och andra. ”Nu kan jag hjälpa mina barn att renovera sina kök och hjälpa andra på orten som helt enkelt behöver lite hjälp med sina renoveringsprojekt hemma.”

Pat Morrell lät inte heller åldern hindra henne från att börja på något nytt. Hon behövde komplettera familjens inkomst och återvände till skolan när barnen var vuxna och studerade till sjuksköterska. Flera år senare tog hon examen från sjuksköterskeutbildningen och gör det som hon alltid har velat göra. ”Jag var inte någon bra student på high school, så jag var osäker på om jag kunde uppfylla kraven för utbildningen”, säger hon. ”Under sex år passade jag in lektioner mellan ett dagtidsjobb där jag städade hus och vårdade andra för att kunna ta examen. Förutom tid krävdes det också ihärdighet, tålamod och stöd från andra – och många välsignelser.”

Alla kanske inte startar ett nytt företag eller lär sig spela piano eller skapar trädgårdsanläggningar, men det finns ingen gräns för vad vi kan lära oss eller hur vi kan bredda oss med den tid som ofta finns tillgänglig senare i livet.

Vi lär oss nya fakta hela tiden men kanske inte nya färdigheter. När vi åldras kanske vi inte känner att vi kan bli nybörjare igen och tror att tiden och möjligheten har gått oss förbi. Så är det inte. En ny värld av lärande och äventyr och framsteg väntar oss om vi bara är villiga att försöka.

De som ser åldern som enbart en siffra och inte en barriär är gladare, har bättre kontakt med barnbarn och grannar och njuter av chansen att bli som Frälsaren, som ”gick omkring och gjorde gott” (Apostlagärningarna 10:38) under hela sitt liv.

Författaren är biträdande lektor vid Ballard Center for Social Impact på Brigham Young University.