Frid och glädje, inte sorg, rådde i mitt hjärta. Varför?

I över ett årtionde hade Parkinsons sjukdom gradvis berövat John hans rörlighet, tydlighet i tal, och självständighet. Jag såg sorgset på när han inte bara drabbades av varje ny förlust som Parkinsons sjukdom medförde utan också av två hjärtinfarkter, två rotatorcuff-operationer och ständig smärta från andra fysiska åkommor. Så småningom blev John beroende av att jag flyttade, matade, klädde och duschade honom. Till slut upphörde musklerna i hans mun och strupe att fungera, och han kunde inte svälja mat eller vätska utan att råka inhalera den.

I mars sa hans läkare till oss att John hade två alternativ: 1) få en matningssond insatt som kunde uppehålla Johns liv i några månader till, men som skulle kräva att han höll sig i sängen för det mesta; eller 2) låta John fortsätta utan matningssond och uthärda de svårigheter som följer med oförmågan att äta. Läkaren sa: ”Det är ditt liv. Du bör fatta det beslutet. Vad vill du göra?” Lugnt och anmärkningsvärt tydligt svarade John: ”Ingen sond.”

Mina tårar rann när vi lämnade läkarmottagningen. Plötsliga minnen av Johns ord och handlingar den senaste tiden gjorde det tydligt att han hade vetat att detta skulle ske och redan hade accepterat det. Min kärlek till John fick mig att stödja hans val.

Jag trodde att jag visste vad det innebar. Det gjorde jag faktiskt inte. Inte heller visste jag hur tacksamhet skulle komma att lindra min smärta.

Under hela sitt liv hade John älskat orden i 1 Tessalonikerbrevet 5:18: ”Tacka Gud i allt.” Före måltidsbönerna, till exempel, bad John aldrig någon att ”välsigna maten”. I stället sa han alltid: ”Låt oss tacka.” John visste att tacksamhet var avgörande för lycka. Han visste också, såsom resten av versen från Tessalonikerbrevet fortsätter om tacksamhet att ”detta är Guds vilja med er i Kristus Jesus”.

John förstod att döden är en del av Guds plan (se Alma 42:8–9) och att för honom var döden nu nära. Men han fortsatte trofast i Kristus med tacksamhet.

Efter att ha lämnat läkarmottagningen kallade John och jag till ett familjeråd. Vår familj som bodde långt borta anslöt sig via videokonferens. Vi började med bön. När jag sedan höll John i handen berättade jag om hans beslut och vad läkaren sa att vi kunde förvänta oss. Jag talade om den frid vi båda kände och påminde vår familj om de trösterika känslor som alla hade upplevt i flera månader. Vi förstod alla, även barnbarnen, att Papa (som de kallade John) inte hade lång tid kvar att leva.

Vi hade uttryckt tacksamhet till Gud för att han låtit oss alla veta att tiden med John var kort och för att han gav oss möjlighet att förbereda oss känslomässigt. Några veckor före den här dagen hade vår son Spencer frågat John hur han kände inför att dö. John hade svarat: ”Jag har levt ett bra liv, och jag försöker fortfarande göra det. Jag är tacksam för mitt liv! Så länge Carma Lee är vid min sida är jag inte ivrig att dö, men jag är inte heller rädd.” John var förberedd och tack vare det kände han frid (se Läran och förbunden 38:30).

Vi satt i familjeråd, med värkande hjärtan och tårar som rann, men vi kände också frid. Vi frågade John om han hade några sista önskningar. Han såg på oss med kärlek och längtan i ögonen. Sedan, fastän han bara hade talat i en viskning i flera veckor, sa han ett tydligt ord: ”Templet.” Hans söner svarade genast: ”Vi löser det, pappa!”

Vårt familjeråd avslutades med att våra söner, som var med oss på plats, gav både John och mig en prästadömsvälsignelse. När de lade händerna på mitt huvud fylldes jag av tacksamhet. Jag kände värme, som en kärleksfull kram. Jag visste att Gud skulle hjälpa oss att ta oss igenom de utmaningar som låg framför oss. Han skulle lindra sorgen och hjälpa oss finna glädjen.

Det var precis vad som hände! Vi besökte snart templet igen, och våra söner hjälpte John igenom begåvningssessionen. Jag var så tacksam! Anden fyllde våra hjärtan.

Allteftersom Johns tillstånd förvärrades fortsatte han och jag vår vana att börja och avsluta varje dag med tacksamhetsböner. När vi gjorde det upptäckte vi att sorgen inte överväldigade oss eller våra efterkommande. Var och en fick tillfälle att krama Papa och uttrycka sin kärlek till och tacksamhet för honom. Vi fann stunder av glädje. Frid sipprade in i hjärtat på våra efterkommande och andra som besökte oss, vilket stärkte dem och även lindrade deras sorg.

Men trots den frid som rådde i vårt hem var det hjärtslitande att se min livfulle, mycket aktive make försämras och gå ner 23 kilo på en månad. Sent på kvällen den 21 april låg John i sängen. Han var omgiven av sina barn och mig. Vi kände att hans ande skulle lämna hans kropp när som helst. Jag låg bredvid honom, höll hans hand och viskade ord av kärlek och tacksamhet för vårt liv. Jag tackade honom för hans inspirerande exempel i det att han mötte sina lidanden genom att vända sig till Herren i tro och tacksamhet. Jag kysste honom. Inom några sekunder var han borta.

När Johns kropp hade tagits bort satt vår familj tillsammans i vårt hem. Tårar föll när vi uttryckte tacksamhet för att Johns jordiska lidande hade upphört. Ord av tacksamhet föll från mina läppar när jag tänkte på de många tillfällen av öm barmhärtighet som vår himmelske Fader hade visat oss (se 1 Nephi 1:20). Gud hade gjort det möjligt för mig att ta hand om John i vårt hem, trots att jag själv hade fysiska problem (vilket faktiskt krävde flera operationer kort efter Johns död).

Medan vi pratade kände jag tröst när jag uttryckte tacksamhet för de eviga löftena i våra tempelförbund (se Läran och förbunden 132:19–20). Jag sa till mina barn att det kändes som om Johnny kramade om mig och bekräftade det jag sa när jag uttryckte tacksamhet. Vilken glädjefylld känsla! Jag påminde min familj om president Russell M. Nelsons ord i november 2020: ”Att utöva tacksamhet kanske inte hindrar oss från att uppleva sorg, ilska eller smärta, men det kan hjälpa oss att se framåt med hopp.”¹

Plötsligt kände jag en himmelsk omfamning så starkt att den fyllde mig med förundran. Jag kände också att John var frisk och glad och att jag borde vara det också. I den stunden lovade jag mig själv – och min älskling – att jag skulle vara det.

Allteftersom veckorna gick förundrades jag över att frid och glädje, inte sorg, oftast rådde i mitt hjärta. Jag begrundade varför det var så. En dag bestämde jag mig för att studera vad våra profeter och apostlar sagt om sorg och tacksamhet. De bekräftade vad jag redan hade kommit fram till: att jag hade stärkts av den tröstande kraften i Jesus Kristus och hans försoning, tillsammans med min tacksamhet.

Titeln på en artikel i Liahona 2005 av president Thomas S. Monson (1927–2018) berörde mig djupt. Den hette ”Den djupgående kraften i att vara tacksam”. I den artikeln sa president Monson:

”Gud har i sin oändliga barmhärtighet inte lämnat sörjande anhöriga i ovisshet. Han har gett oss sanningen. Han kommer att inspirera er att söka honom och hans utsträckta armar ska omfamnar er. Jesus lovar var och en som sörjer: ’Jag ska inte lämna er faderlösa, jag ska komma till er’ [Johannes 14:18].”²

Jag insåg att jag hade upplevt Guds tröst och omfamning. Dessa var djupgående och mäktiga! De gjorde det möjligt för mig att titta på Johns bild varje morgon och le när jag sa ”Tack!” till honom och till Gud!

Äldste Dieter F. Uchtdorf i de tolv apostlarnas kvorum har beskrivit det jag upplevde på ett fullkomligt sätt: ”När vi är tacksamma mot Gud i våra omständigheter kan vi uppleva ljuvlig frid mitt i svårigheterna. I sorgen kan vi ändå lyfta våra hjärtan i lovord. I smärtan kan vi prisa Kristi försoning. I den bittra sorgens köld kan vi uppleva närheten och värmen i himlens omfamning.”³

De här välsignelserna var vad jag hade känt inom några minuter efter Johns död och under dagarna som sedan gått! Jag är tacksam för friden i mitt hjärta och för hur jag ständigt känner Guds omfamning. Jag vill aldrig förlora de känslorna! Så jag fortsätter att dagligen uttrycka tacksamhet för mina heliga upplevelser, för kunskap om evangeliet som för mig närmare Jesus Kristus, för den stärkande tröst som möjliggörs av honom och hans försoning, och för ett evigt perspektiv och hoppet om att tillbringa evigheten med min Johnny.