Jag var Joseph

Jag hade fått höra berättelsen om Joseph Smith hela mitt liv. Jag trodde att den var sann eftersom jag litade på dem som undervisade mig. Om någon sade något negativt om profeten Joseph så försvarade jag honom, inte för att jag hade ett vittnesbörd om honom utan av princip –– det var det jag skulle göra.

Allt detta förändrades när min församling fick i uppgift att framföra ett speciellt nummer under ett kulturellt evenemang i Ilopango stav i San Salvador i El Salvador. Mina vänner och jag tyckte att en humoristisk sketch skulle vara bäst, men vår Unga mäns president höll inte med. Han föreslog att vi skulle dramatisera några av profeten Joseph Smiths upplevelser.

Vi var inte så glada för det. Mina vänner och jag visste att alla andra skulle framföra en rolig dans eller sketch och vi tyckte det var genant att göra något annat. Vi visste att folk skulle skratta åt oss när de såg att vi var utklädda i gammaldags kläder och framförde ett allvarligt drama. Jag hade sett det hända vid andra tillfällen och måste erkänna att jag faktiskt hade varit en av dem som skrattade. Men Unga mäns president lovade oss att om vi arbetade flitigt på att förbereda berättelsen om Joseph Smith så skulle ingen skratta.

Under de följande två månaderna levde vi oss in i berättelsen om Joseph Smith. Vi såg filmen om den första synen otaliga gånger och lärde oss varje ord och varje detalj utantill. Vi målade en enorm bakgrundsbild som skildrade den heliga lunden och himlen. Vi gjorde en trave guldplåtar och hittade en stor bibel och en gungstol som vi använde som rekvisita. En av mina vänner som spelade piano spelade in psalmen ”O, hur skön var morgonstunden”. (Psalmer, nr 14) Vi spelade till och med in ljudet av fågelsång i lunden och Josephs steg när han gick på löven. När vi drog lott om våra roller blev det jag som fick spela Joseph Smith.

Dagen då vi skulle uppträda upptäckte vi, som väntat, att vi var de enda som skulle framföra något allvarligt. Innan det var vår tur samlades vi därför för att be om att allt skulle gå bra. Sedan hände något som förändrade mitt liv.

Det var dags för mig att gå ut på scenen. Jag såg scenbilden med lunden framför mig. Jag gick mot den och hörde den inspelade psalmens toner i bakgrunden. När jag gjorde det fick jag en varm känsla inom mig. På något sätt visste jag att händelsen jag dramatiserade verkligen hade inträffat, att en ung pojke, något yngre än jag, verkligen hade upplevt detta. När jag knäböjde för scenen med bönen förseglades mina läppar — men inte av något ont inflytande. Jag insåg i stället att jag inte kunde prata utan att gråta. En stark kraft vittnade för mitt hjärta om att berättelsen om Joseph var sann! Jag kände stor tacksamhet till Herren för Joseph Smith och en stor kärlek till honom väcktes inom mig.

När jag tittade upp märkte jag att några av personerna i publiken också hade tårar i ögonen. Det rådde inga tvivel om att Anden vittnade för dem om att det vi framförde var sant.

När jag senare verkade som missionär försvarade jag fortfarande kyrkan och Joseph Smith, men inte bara av princip. Jag bar vittnesbörd om honom, för, som profeten själv sade, ”jag visste det, och jag visste att Gud visste det och jag kunde inte förneka det”. (Joseph Smith—Historien 1:25)