Äldste Joseph B Wirthlin Hängiven riket

Joseph Bitner Wirthlin föddes i Salt Lake City, Utah den 11 juni 1917. Han var det första av fem barn som föddes till Joseph L Wirthlin, som verkade som presiderande biskop, och Madeline Bitner Wirthlin. Josephs far försörjde familjen som chef för Wirthlin’s Inc, ett grossist- och detaljhandelsföretag som sålde matvaror, medan hans mor uppmuntrade sina barn att förkovra sig inom olika områden, bland annat musik och sport. Joseph och Madeleine undervisade sina barn om ödmjukhet, ärlighet, hängivenhet, tjänande, barmhärtighet och tro.

Unge Joseph hade många talanger men drogs så småningom alltmer åt sport. Han fick hedersomnämnanden i high school inom amerikansk fotboll, basket och löpning. Efter att ha spelat quarterback på East High School fortsatte han att spela running back i tre år för University of Utah.⁵

Äldste Wirthlin tyckte om att i talarstolen berätta om det han hade lärt sig som fotbollsspelare. Ett exempel var när han låg längst ner i en hög med tio spelare under en mästerskapsmatch. Efter att ha försökt ta poäng genom att göra en vinnande touchdown tacklades han precis före mållinjen.

”I det ögonblicket kände jag mig frestad att fösa fram bollen … Jag [skulle] ha blivit en hjälte”, erinrade han sig. Men sedan kom han ihåg sin mors ord: ”Joseph”, hade hon ofta sagt till honom, ”gör det som är rätt, oavsett följderna.”

Joseph ville hellre vara en hjälte i sin mors ögon än i lagkamraternas. Och därför, sade han, ”lämnade jag bollen där den låg — fem centimeter från mållinjen.”⁶

När 1936 års fotbollssäsong var över pratade Josephs far med honom om att verka som missionär. Det drog ihop sig till krig i Europa och om Joseph inte åkte snart kanske han skulle gå miste om den chansen.

”Jag ville förverkliga min dröm att fortsätta spela fotboll på universitetet och ta examen”, sade äldste Wirthlin. ”Om jag skulle tacka ja till en missionskallelse var jag tvungen att avstå från allt. På den tiden var man på mission i trettio månader och jag visste att om jag gick på mission, var risken stor att jag aldrig mer fick spela fotboll igen. Kanske skulle jag inte ens kunna ta examen.”⁷

Men Joseph hade också drömt om att få vara missionär, och han visste vad han behövde göra. Några månader senare var han på väg till Europa där han skulle verka i tysk-österrikiska och schweiz-österrikiska missionerna mellan 1937 och 1939.

Han spelade aldrig fotboll igen, men han tog examen från universitetet med företagsadministration som huvudämne. ”Men ändå har jag aldrig ångrat att jag gick på mission och att jag bestämde mig för att tjäna Herren”, sade han. ”Genom att göra det har mitt liv blivit fyllt av äventyr, andliga erfarenheter och den glädje som övergår allt förstånd.”⁸

Ett av besluten äldste Wirthlin fattade den där julkvällen i Oberndorf var att han skulle gifta sig med en andligt stark kvinna som levde efter evangeliet. Han beskrev henne för sin missionärskamrat: 165 cm lång, blond och med blå ögon. Två och ett halvt år efter sin mission träffade han Elisa Young Rogers. Hon passade precis in på hans beskrivning.

”Jag minns den första gången jag träffade henne”, sade äldste Wirthlin under ett konferenstal 2006, två månader efter hennes död. ”En vän hade bett mig om en tjänst och jag kom till hennes hem för att hämta hennes syster Frances. Elisa öppnade dörren och åtminstone för mig var det kärlek vid första ögonkastet.

”Hon måste också ha känt någonting, för de första ord jag minns henne säga var: ’Jag visste vem du är.’”

Äldste Wirthlin skojade om detta grammatiska fel eftersom hon hade engelska som huvudämne på universitetet. Men, sade han, ”än i dag bevarar jag dessa fem ord i minnet som några av de vackraste ord en människa kan säga”.⁹

De gifte sig i Salt Lake-templet den 26 maj 1941 och hade i 65 år vad äldste Wirthlin kallade ”ett fulländat äktenskap”.¹⁰ De stärkte, uppmuntrade och stöttade varandra, och de rådgjorde med varandra när de skulle fatta beslut. Äldste Wirthlin gav sig aldrig iväg utan att kyssa Elisa farväl, och han ringde ofta varje dag för att höra hur hon hade det.¹¹

Äldste Wirthlins far kallades till presiderande biskopsrådet 1938 så äldste Wirthlin tog över familjens matvaruföretag när han hade kommit hem från sin mission. Senare, när han och Elisa uppfostrade sina barn, arbetade han många timmar för att uppfylla kraven som arbetet och kyrkan medförde. Men det var Elisa och deras sju döttrar och en son som fortsatte vara äldste Wirthlins stolthet och lycka. När han dog hade han 59 barnbarn och nästan 100 barnbarnsbarn.

Äldste Wirthlin, som president Thomas S Monson kallade ”en man med stor inre godhet”,¹² var älskad av alla som kände honom. Under de 33 år han verkade som generalauktoritet, däribland 22 som apostel, visade han denna godhet när han bar sitt vittnesbörd — både i ord och handling — om Frälsaren och hans återställda evangelium.

Med ödmjukhet, och ofta med humor, uppmuntrade äldste Wirthlin kyrkans medlemmar att göra det bästa av jordelivet genom att följa Frälsarens exempel. För att göra det, lärde han, ska man inrikta sig på den enskilde, visa vänlighet och älska andra.

”De mest älskade och heliga stunderna i vårt liv är de som är fyllda med kärlekens anda”, lärde han. ”Ju större måttet på vår kärlek är, desto större är vår glädje. I slutändan är en sådan kärleks tillväxt det sanna måttet på framgång i livet.” För att verkligen lära sig älska andra, tillade han, behöver vi bara begrunda Frälsarens liv.¹³

”Vi är alla upptagna”, sade äldste Wirthlin vid ett annat tillfälle. ”Det är lätt att finna ursäkter för att inte hjälpa andra, men jag tror att vår himmelske Fader kommer att finna dem lika svaga som läraren i grundskolan gjorde, som fick en lapp där en elev bad om ledigt från skolan mellan den 30--34 mars.”¹⁴

Äldste Wirthlin uppmanade också kyrkans medlemmar att ”dagligen vara tacksamma” oavsett svårigheter.¹⁵ ”Om vi begrundar de välsignelser vi har fått kommer vi att glömma en del av våra bekymmer”, sade han.¹⁶

”Det kanske finns de som tror att generalauktoriteter sällan upplever smärta, lidande eller bekymmer. Tänk om det vore sant”, sade äldste Wirthlin under sitt sista generalkonferenstal. ”I sin visdom skyddar inte Herren någon från sorg och bedrövelse.”¹⁷

Äldste Wirthlin upplevde sitt livs ”stora sorg” när hans älskade Elisa dog. Under de ensamma timmar som följde fick han styrka av ”den trösterika läran om evigt liv” och av sitt vittnesbörd om att efter den mörka fredagen då Frälsaren korsfästes kom den härliga söndagen när han uppstod.¹⁸

Eftersom äldste Wirthlin hade ett fast vittnesbörd om Frälsarens försoningsoffer visste han att döden inte är slutet på vår tillvaro och att en återförening väntar de trofasta som har gjort löften i heliga tempel.

”Vi ska alla uppstå från graven”, vittnade han i oktober 2006. ”Den dagen ska min far omfamna min mor. Den dagen ska jag återigen få hålla min älskade Elisa i mina armar.”¹⁹

Och den dagen kommer ett beslut som fattades en kall vinterkväll för länge sedan att visa sig evigt betydelsefullt.