Det verkliga syftet med min mission

Jag hade bara verkat som heltidsmissionär i Argentina i två månader när jag fick veta att min lillasyster, min enda syster, hade förlovat sig. Rebecca och jag hade stått varandra nära när vi växte upp och hade drömt om varandras bröllop, och nu skulle jag missa hennes.

Mina föräldrar skickade planer, bilder, menyer och scheman men jag kände mig ändå utanför, ensam och långt hemifrån. Missionsarbetet gick trögt. Jag kom på mig själv med att undra vad jag hade här att göra, så långt hemifrån, och jag blev förvirrad över vad det var meningen att jag skulle åstadkomma.

Ändå visste jag att Herren hade kallat mig att tjäna, och jag hade ett starkt vittnesbörd om bön och om prästadömets kraft. Jag fick en tröstande välsignelse där jag försäkrades att jag var där jag behövde vara.

Som missionärer återger vi ofta uppmaningen i Moroni 10:4–5. Jag trodde starkt på löftet i dessa verser — att om jag frågar Gud, min evige Fader, i Jesu Kristi namn, så kan jag få veta sanningen om allting genom den Helige Andens kraft. Jag bad ihärdigt för att få veta om jag hade gjort rätt genom att komma till Argentina i stället för att stanna kvar hemma där jag kunde ha hjälpt min syster förbereda sig för sitt bröllop. Ju mer bröllopet närmade sig desto innerligare blev mina böner. Jag kände Andens lugnande inverkan, men hoppades ändå på att få ett svar.

Två veckor före bröllopet var min kamrat och jag på väg hem från en lunch hos några medlemmar i grenen där vi verkade. Grenen låg i ett litet samhälle i centrala Argentina där människorna iakttog seden att ta siesta. Vid den tiden på dagen var oftast inte någon ute.

Men medan vi gick där ropade en ung man på oss. Eftersom många unga män retade oss struntade vi i honom och fortsatte gå. När han ropade igen kände jag mig manad att svara.

Han hette Horacio och ville veta om vi kände de två unga kvinnorna som hade läst Mormons bok tillsammans med hans kusin. Han sade att han hade känt något speciellt när systrarna, som också verkade i vår gren, läste. Han ville veta om han kunde få komma till vår kyrka.

Medan vi undervisade Horacio med hjälp av lokala medlemmar lärde han sig snabbt att tycka om evangeliet. Han förändrade sitt liv allteftersom han växte i evangeliet, men hans familj hade invändningar och hans vänner avvisade honom. Ändå kände Horacio Herrens kärlek och ville följa honom. Jag hade några av mina härligaste upplevelser på missionen när jag undervisade Horacio.

När min familj satt i templet i Oakland i Kalifornien och såg min syster ta emot en av förrättningarna som skulle förbereda henne för det celestiala riket, satt jag i ett litet möteshus i General Pico i Argentina och väntade på att Horacio skulle avsluta en intervju som förberedde honom för att ta emot sin första frälsande förrättning — dopet. Min syster kunde förbereda sig för sina förrättningar utan min hjälp, men Horacio kanske inte hade kunnat göra det. Det han behövde var att få undervisning om evangeliet av min kamrat och mig, och det jag behövde var att bli påmind av honom om det verkliga syftet med min mission — att hjälpa till att föra själar till Kristus.

När jag gjorde mig redo att lämna Argentina i slutet av missionen gjorde sig Horacio redo att själv verka som missionär. Genom honom hade min himmelske Fader besvarat mina böner och sedan sände han Horacio för att besvara andra människors böner.