Det är inte lätt

Jag växte upp i metodistkyrkan. Fastän min familj vanligtvis inte gick till kyrkan mer än på julen och påsken så visste jag alltid att jag hade en Fader i himlen. Min bror och jag brukade be tillsammans med mamma. Det mina föräldrar lärde mig som barn förberedde mig för det jag skulle lära mig i framtiden.

När jag gick i sexan fick jag veta att mina föräldrar skulle skiljas. Jag var förtvivlad och kände mig mycket ensam. Min vän Courtney förstod mig eftersom hennes föräldrar hade skilt sig när hon var liten. Hon blev min bästa vän.

Courtney och jag satt på min säng och pratade när hon berättade för mig om kyrkan första gången. Hon berättade inte så ingående. Hon bara frågade mig om jag ville följa med henne till kyrkan på söndagen. Jag började gå till kyrkan med henne ibland och snart gick jag varje söndag. När jag hade fyllt 12 var jag också med på veckoträffarna. Det fanns något där. Jag visste inte vad det var, men jag tyckte om det.

När jag gick i sjuan presenterade Courtney och en annan god vän, Aubrey, mig för missionärerna. Jag insåg snart vad missionärerna menade när de pratade om att känna Anden. Jag visste att kyrkan var sann efter den andra lektionen.

Trots mitt vittnesbörd om evangeliet var jag livrädd för att fråga mina föräldrar om jag fick döpas. Jag fortsatte gå till kyrkan och hade otroliga upplevelser som stärkte mitt vittnesbörd. Men jag sköt den ”stora frågan” framför mig i två år.

Under mitt första år i high school började jag på seminariet och i november visste jag att jag var tvungen att fråga. Jag pratade med mamma. Hon sade att kyrkan bara hade åstadkommit bra förändringar hos mig, och om jag verkligen ville döpas så skulle jag göra det. Min första tanke var: ”Varför i hela världen väntade jag så länge?”

Sedan ringde jag pappa, men han blev inte särskilt glad. När jag frågade honom om jag fick döpas, sade han nej. Han ville att jag skulle gå till några andra kyrkor först. Alltså gick jag till några andra kyrkor, och jag träffade en del underbara människor — människor som levde rättfärdiga liv. Men inget kunde ändra på känslan jag fick när jag gick in i ett sista dagars heliga möteshus. I februari ringde jag pappa och sade: ”Jag ska döpas den 7 mars. Jag hoppas att du kommer dit.”

Hela min familj kom, pappa också. Det betydde så mycket för mig att familjen var där. Det var den underbaraste dagen i mitt liv.

Ibland frågar andra: ”Hur klarar du det? Hur kan du hålla dig så stark i kyrkan när du är ensam? Du har ingen som väcker dig och får dig att gå till kyrkan eller till seminariet. Du är helt ensam.”

Svaret är enkelt. Jag är inte ensam. Jag har haft en del att kämpa med sedan mitt dop — det är inte lätt att vara den enda medlemmen av kyrkan i familjen. Men Herren har lovat oss att han inte ska lämna oss ensamma. (Se Joh 14:16–18.) Vår himmelske Fader älskar oss så mycket att han sände Kristus för att dö för oss. Hur skulle han kunna glömma oss?

Livet är svårt, och vi har alla haft stunder då vi har känt att vår styrka är borta och vår tro är svag. Men om vi håller fast vid honom som älskar oss mest — vår himmelske Fader — och stärker vår relation till honom genom studier och bön, så klarar vi det. Herren lovade: ”Jag skall gå framför ert ansikte. Jag skall vara på er högra sida och på er vänstra, och min Ande skall vara i era hjärtan och mina änglar runtomkring er för att upprätthålla er.” (L&F 84:88)