Ta en kopp

En kort tid efter det att min make och jag hade blivit medlemmar i kyrkan var vi på semester i Bermuda. Medan vi var där var jag med på en eftermiddagstillställning som hölls i vårt hotell. Medan jag tittade på alla delikata bakverk kände jag doften av te. Den var så inbjudande att jag inom mig hörde en röst som sade: ”Ta en kopp.”

Jag hade trofast följt Visdomsordet sedan mitt dop. Jag sade för mig själv: ”Nej, det ska jag inte.”

”Men, kom igen”, sade den lismande rösten som svar. ”Du känner ingen här, och du är långt hemifrån.”

Med ännu mer övertygelse sade jag ännu en gång inom mig: ”Nej, det ska jag inte!”

Återigen hörde jag den lockande, övertalande rösten: ”Ingen får någonsin reda på det.”

Jag svarade bestämt: ”Jag vet det!”

Just då stod jag bredvid en servitör som hällde upp te. Jag gick förbi med bestämda steg. Medan jag tittade efter ett bord överraskades jag av att någon ropade mitt namn. Till min stora förvåning såg jag en före detta chefs leende ansikte. Jag hade inte sett honom på många år. Han kom fram till mig och medan vi gick fram till ett bord sade han: ”Jag hörde att du har gått med i mormonkyrkan. Berätta.”

Jag berättade glatt om några av evangeliets principer, hur glad jag var över mitt medlemskap i Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga och bar mitt vittnesbörd. Min före detta chef berättade att han hade släktforskat om sitt släktnamn och kunnat dokumentera många generationer. Han var uppriktigt intresserad av vad jag hade att säga om kyrkan och jag kände Anden starkt medan vi samtalade.

Under vårt samtal fick jag en tanke: ”Skulle du ha kunnat ha det här samtalet om du hade satt en kopp te på din bricka?” Jag visste svaret. Om jag hade gett efter för frestelsen hade jag gått miste om en minnesvärd andlig upplevelse och möjligheten att bära mitt vittnesbörd.