Han måste vara här!

En lördagsmorgon fick jag ett telefonsamtal från en vän, en annan ung ensamstående vuxen i vår församling i Wiltshire i England. Hennes styvmor, som bodde i samma by som jag, var sjuk och låg till sängs. Hon kunde knappt röra sig och fastän hon inte var medlem i kyrkan hade hon frågat mig om jag kunde ge henne en välsignelse.

Jag hade bara varit medlem i kyrkan i några månader men eftersom jag hade fått undervisning under prästadömsmötena kände jag mig relativt redo att ge en välsignelse fastän jag var lite nervös. Jag sade att jag skulle ta reda på en kamrat och komma så fort som möjligt.

Jag tänkte genast på den närmaste äldsten i församlingen och körde till hans bostad. Hans hustru öppnade och påminde mig om att de bröder i Swindons församling som hade fått sin begåvning var i templet den dagen. Jag körde något modfälld iväg men stannade till och bad min himmelske Fader om vägledning.

Medan jag bad frågade jag om det fanns någon bärare av melkisedekska prästadömet som kunde följa med mig. Jag kom omedelbart att tänka på namnet Stuart Ramsey. Jag hade inte hans telefonnummer men han och hans hustru Gill bodde på en flygbas omkring en mil bort.

När jag kom fram till deras bostad knackade jag på dörren, övertygad om att Stuart kunde följa med mig. ”Han är inte här”, sade Gill till min förvåning. ”Han var tvungen att åka till basen.”

Utan att låta mig avskräckas frågade jag om jag kunde få tag på honom. Hon förklarade att Stuart, som var mekaniker, hjälpte en vän med hans bil på en avspärrad plats på basen. Han kunde inte kontaktas per telefon och jag skulle inte kunna ta mig in genom säkerhetsdörrarna.

Varför hade jag en så stark känsla av att jag skulle be Stuart om hjälp när han ändå inte var tillgänglig? Hade jag missförstått svaret på min bön? ”Nej”, tänkte jag för mig själv, ”han måste vara här.”

I samma ögonblick hörde jag en pigg röst bakom mig: ”Paul, vad gör du här?” Det var Stuart! Han hade försökt reparera sin väns bil och hade känt sig manad att återvända hem. Jag förklarade situationen och han gick genast med på att hjälpa mig ge välsignelsen.

Jag var glad för erfarenheten Stuart hade. Han smorde henne och när jag beseglade smörjelsen kände jag mig manad att välsigna henne att hon skulle bli botad. När jag körde Stuart hem gladdes han åt att Anden hade lett honom till att lämna arbetet i tid för att möta mig hemma hos sig.

Jag blev mycket glad följande morgon när jag fick veta att min väns styvmor kände sig mycket bättre. Jag har gett många välsignelser sedan den gången, men jag är tacksam för att jag tidigt fick lära mig att oavsett hur oerfarna vi är när det gäller prästadömets plikter så vägleder Herren oss i vad vi ska göra om vi litar på honom, håller hans bud och gör vårt bästa för att förhärliga vår kallelse.